Ursprungligen postat av Reilly
Min fru och jag väntade barn, tvillingpojkar, och det var bara några veckor kvar tills dom skulle födas. Förra måndagen var vi på en rutinmässig ultraljuds kontroll. Efter en stunds letande sade läkaren att hon inte kunde se deras hjärtan slå. En tillkallad specialist kunde bara bekräfta att båda barnen var döda. Min fru grät och grät, själv var jag helt förlamad.
Vi fördes till ett annat rum och fick träffa en förlossnings läkare (titel?) som berättade att ett kejsarsnitt kunde vara farligt för modern. Det var säkrast att dom döda barnen föddes på vanligt sätt. Hon menade också att det var terapeutiskt att vi båda var med, såg barnen och höll i dom.
Vi blev båda inlagda på en avdelning. Personalen var väldigt hjälpsam och stöttade oss så mycket dom kunde. Min fru fick medicin som skulle starta värkarna och sedan fick vi vänta. Vi kramade varandra och grät båda. Jag var ledsen och arg om vart annat och kände mig samtidigt konstigt ”avstängd”.
Vi hade längtat så mycket efter barn och blev överlyckliga när min fru äntligen blev gravid. Vi blev ännu gladare när det visade sig att det var tvillingar (den förste läkaren hade missat det). Vi hade förberett allt, målat barnens rum, skaffat sängar, bilstolar, kläder och tvillingvagn. Vi längtade så mycket och talade om hur våra liv skulle förändras. Jag tänkte vara ledig minst 3 månader för att hjälpa min fru och grundlägga en bra kontakt med mina pojkar. Jag räknade dagarna.
På sent på tisdag kväll föddes de två små pojkarna. Det var väldigt annorlunda än jag trott, inte alls dramatiskt, skrämmande eller äckligt. Det var fridfullt och nästan vacker om inte dom små pojkarna varit döda. Min fru sade att pojkarna var så fina och ville genast hålla en av dom. Hon tog honom i famnen, kramade honom och skakade av gråt. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så maktlös.
Barnmorskan gav mig försiktigt den andra pojken. Den lilla kroppen var alldeles varm, om han inte hade varit så stilla hade han nästan sett ut som om han sov. Jag grät, för pojkarna och för min fru som inget i världen kunde trösta. Vi satt där länge innan vi till sist lade ifrån oss dom små kropparna. Barnmorskan, en äldre erfaren kvinna, tog mycket väl hand om min fru. Hon fick hjälp att duscha och byta kläder innan vi togs tillbaka till vårt rum. Det var sent på natten innan vi kom i säng. Vi kramade varandra och grät innan min fru somnade av utmattning. Själv låg jag länge vaken och kände den där konstiga avstängda känslan.
Nästa dag fick vi säga adjö till pojkarna innan dom skulle skickas till obduktion. Vi fick veta att det är vanligare än man tror att barn dör innan eller medan dom föds. Det händer nästan varje dag. Oftast kan man inte fastställa orsaken.
Dom tog oss till ett slags familje rum med vanliga hemma möbler, en säng och leksaker. En sköterska bar försiktigt in en vit pappkartong och ställde på sängen. Läkaren kollade litet hur vi mådde och sedan tog hon av locket. Pojkarna låg fint inbäddade i gröna dukar. Igen fick vi hålla dom små kropparna, nu var dom alldeles kalla och kändes liksom mer döda. Inte på något skrämmande sätt, bara att dom var borta och det var tomma skal som vi höll. Min fru grät och ville inte lämna ifrån sig pojken. Till sist lades dom tillbaka i lådan och vi täckte tillsammans över dom med en vit duk. Sen bröt vi fullständigt ihop, vi klamrade oss fast vid varandra och grät.
Dom höll kvar oss någon dag för att undersöka min fru och ta olika prover. Vi fick träffa sjukhus präst och social assistent. Alla var uppriktigt deltagande och väldigt hjälpsamma men det kändes overkligt allt ihop. Ibland började jag plötsligt gråta så mycket att jag knappt kunde andas men det var en konstig ytlig gråt som liksom inte nådde hjärtat. Jag kände mig fortfarande avstängd.
Sen fick vi åka hem, mina svärföräldrar var där och tog hand om oss att par dagar sedan for dom och vi satt där bland nappflaskor och babykläder. Vi försökte börja reda upp i allt och ta tag i det jobbiga att berätta för alla släktingar, vänner och arbetskamrater. Varje telefonsamtal var en plåga, ännu en människa som blev besviken och ledsen.
Vi gick till en begravningsbyrå och tittade på små vita kistor. Vi var på kyrkogården och valde en gravplats.
Nu har det gått snart två veckor sedan vi fick det obegripliga beskedet att våra älskade efterlängtade barn var döda. Jag har svårt att sova och ingen lust att äta. Jag pendlar mellan gråt, rasande vansinnig ilska och total likgiltighet. Bara att skriva dessa rader är en ansträngning. Jag blev erbjuden sömntabletter och lugnande medel men har ingen lust att ta sådant.
Jag känner att likgiltighet och ilska börjar ta överhanden över gråten. Ilskan skrämmer mig, den finns bara inom mig men den är obehärskad, sinnesjuk och helt oprovocerad. Jag kan stå helt ensam i ett rum och plötsligt slår den till. Det är det försvarslösa, sårbara, utsattas ilska rasar i mig. Flera har sagt till mig att det hör till sorgeprocessen, att det är naturligt. Nästa vecka ska jag träffa en psykiatriker för att försöka hantera situationen. Just nu ser jag ingen väg framåt. Det är min fru som håller mig uppe, på något sätt har hon lättare att hantera situationen.
Det var väldigt svårt att skriva detta, svårt att få någon struktur på mina tankar.
Vad jag vill är att ni ska berätta som själva mist ett barn eller ett syskon när ni var små. Berätta hur det kändes och hur ni överlevde och gick vidare.
Skriv och berätta om era erfarenheter eller diskutera eller fråga om det jag skrivit.
Jag har ett annat nick i vanliga fall men vill helst vara ”anonym” nu. Om ni gissar vem jag är så snälla, skriv inte det, om ni måste fråga så PMa.
