Doktorsavhandlingen
Jämlikhet och valfrihet : en studie av den svenska invandrarpolitikens framväxt vid Historiska institutionen, Stockholms universitet 2001 studerar bl.a. vilka som var pådrivande i debatten för att införa en mångkulturell politik:
http://libris.kb.se/bib/8347768
http://www.bgf.nu/fpol/jov.html
Citat:
Denna avhandling från historieinstitutionen på Stockholms universitet belyser faktorer bakom etablerandet av partipolitisk konsensus i Sverige bakom det mångkulturella projektet.
Påfallande var hur först den partipolitiska enigheten var total på 1920- och 30-talen, om de då rådande synsättet.
På 60- och 70-talen blev plötsligt ett annat synsätt rådande, och den partipolitiska enigheten var lika total.
Kursomläggningen initierades av David Schwarz (en gång räddad till Sverige från koncentrationsläger i Polen) och Dagens Nyheter. Denna debatt knoppades av till andra tidningar och i bokutgivning, där Schwarz åter var drivande.
Tonläget i debatten var från Schwarz och hans meningsfränders sida så hätskt, att debattdeltagare med andra åsikter drevs på defensiven.
Debatten resulterade i statliga utredningar, framförallt invandrarutredningen - där Schwarz och hans meningsfränder helt dominerade.
I sak drev Schwarz linjen att det inte räckte med att invandrare fick behålla sin egen kultur - det svenska samhället hade ett ansvar att aktivt, dvs med skattemedel, understödja detta.
Schwarz lyckades, och resultatet blev ett pengaregn av sällan skådat slag, som tillföll invandrarföreningar, invandrartidskrifter, med mera.
Citat:
7. Schwarz och DN Debatt
"1964-68 ägde de första minoritetspolitiska debatterna rum i framförallt Dagens Nyheter."
"Redan i början av 1960-talet hamnade den estniska invandrargruppens önskemål om att få bevara sin ursprungliga identitet på riksdagens dagordning. I en flerpartimotion..."
(Esternas främste talesperson var Voldemar Kiviaed)
"Det var bl.a. mot bakgrund av denna alltmer påträngande värld av oro och orättvisor som David Schwarz i en artikel i Dagens Nyheter den 20 oktober 1964 gick till storms mot... den så länge accepterade assimilationsmodellen (försvenskningen). Schwarz framhöll att svenska politiker gjorde det lätt för sig genom att bara engagera sig för minoriteter i andra delar av världen."
David Schwarz, i DN 20/10 -64:
"Svenskt engagemang i internationella sammanhang, hjälpen till U-länderna och stödet åt minoriteterna i diktaturstaterna eller USA i deras kamp för sina mänskliga rättigheter, skulle tas mer på allvar av landets egna trängda minoriteter, om Sverige med kraft tog sig an deras problem."
"Schwarz trampade således på en öm tå när han påtalade denna dubbelhet i svensk politik... Genom att angripa assimilationsbegreppet röjde Schwarz vägen för ett förändrat jämlikhetsbegrepp. Det innehöll etnisk jämlikhet, det handlade om respekt för alla människors ursprungliga identitet."
"Alltfler debattörer och publicister framförde en liknande kritik mot vad de uppfattade som majoritetens bristande förståelse för minoriteternas villkor,.. Längst i denna kritik gick David Schwarz och Voldemar Kiviaed - de hävdade att assimilationsivrarna verkade i samma anda som ryssarna i Baltikum och deras synsätt kunde även jämföras med Eichmans 'slutliga lösning', fastän i humanare form.
För att undvika assimilation krävdes ökade statliga insatser, dels genom direkt finansiellt stöd till minoriteterna, dels genom en officiell politik för ett pluralistiskt samhälle."
"De ledande debattörerna som tidigast hävdade minoriteternas rättigheter och villkor var framförallt David Schwarz, Inga Gottfarb, Amadeo Cottio, Voldemer Kiviaed, Géza Thinsz och Lukasz Winiarki."
Information om Inga Gottfarb finns på Förenade Israelinsamlingens hemsida:
http://www.menorah-sweden.com/artiklar/kh06nr1s6b.html
Citat:
In memoriam
Inga Gottfarb
Inga Gottfarb avled i slutet av december vid 93 års ålder. Född i en av de två judiska familjerna i Falun kom hon som ung flicka till Stockholm, där hon tog sina examina vid Stockholms Högskola.
Inga Gottfarbs minne förknippas främst med hennes insatser för flyktingar. När de danska flyktingarna hösten l943 båtledes lyckades komma över Sundet, stod Inga på kajen i Helsingborg för att ge sin hjälp. Med samma goda vilja och stor intensitet hjälpte hon de utsvultna, lidande flyktingflickor som 1945 kom till Sverige med Bernadottes vita bussar.
Efter kriget studerade Inga i New York vid Columbia Universitetet och tog examen som Master of social sciences. Hon arbetade också som socialarbetare i Harlem. I tio år, från 1952, arbetade Inga i Rom för American Joint Jewish Distribution Committee. Där trivdes hon och fick tillfälle att göra stora insatser inom flyktinghjälpen. Motvilligt kom hon sedan att tjänstgöra på Joints kontor i Paris.
När Algeriet blev fritt från Frankrike 1962 var Inga med och organiserade evakueringen av de franska judarna. Väl tillbaka i Stockholm kom Inga till den verksamhet som blev Statens invandrarverk, där hon stannade tills verket flyttade till Norrköping.
Hennes insatser för de utsatta judarna i Sovjet får inte förglömmas. Deras situation var så svår. De diskriminerades och hade svårt att få tillstånd att emigrera. Inga påverkade inflytelserika personer att följa med henne på resor dit och sedan försöka påverka myndigheterna där ge stöd åt "refusniks."
Inga samlade sina erfarenheter av flyktingarbetet i sin intervjubok "Den livsfarliga glömskan". I den berättar överlevande från koncentrationslägren hur deras liv gestaltat sig efter befrielsen.
Vi i Förenade Israelinsamlingen tänker med glädje på att Inga var med och startade vår egen tidning Menorah, något som hon var mycket stolt över. Hon var också alltid beredd att hjälpa till i arbetet för Israel med kloka råd och genom sitt stora, viktiga kontaktnät. Hennes intresse för våra projekt i Israel var levande liksom för Tel Avivs Universitet och andra viktiga institutioner i Israel.
Vi minns Inga Gottfarb som en sällsynt klok och omdömesgill person, alltid beredd till insatser för mindre lyckligt lottade medmänniskor.
Citat:
[forts från "Schwarz och DN Debatt"
http://www.bgf.nu/fpol/jov.html ]
"Oppositionen upplevde inte debatten som helt fri, de menade att deras åsikter var undertryckta, att de var ...misstänkliggjorda..."
Michael Wächter skrev:
"Det är misstänkliggörandet av de individers motiv, som i likhet med mig trots sin utländska börd anser att assimilation på lång sikt både är realistisk, möjlig och den enda önskvärda lösningen. Det talas om... självhat."
"Politiken mot judisk invandring till Sverige speciellt under andra världskriget fördes fram som en skamfläck i den svenska politiska historien. Bruno Kaplan, ansvarig för undervisningen i Mosaiska församlingen i Stockholm och representerad i World Jewish Congress, radade upp en rad exempel på denna regleringspolitik (uteslutningsmodell),.. Leif Zern underströk Kaplans uppfattning att det framgick av den då förda politiken att det funnits antisemitism..."
"I liberala Uppsala Nya Tidning, moderata Svenska Dagbladet och syndikalistiska Arbetaren valde ledarskribenterna att framhäva invandrarnas behov av sin identitet och förespråkade en större generositet och mer tillmötesgående från det svenska samhällets sida, UNT pläderade för ett stöd åt minoriteternas verksamhet för att dels undvika isolering och känslor av utanförskap, dels för att invandrarna ansågs vara kulturellt berikande genom sin mångfald..."
"I boken 'Svenska minoriteter' tog den finskspråkiga gruppen störst utrymme, tätt följd av samer, ester, judar och zigenare."
"I boken 'Svenska minoriteter' och senare i Andres Küngs personligt färgade 'Sverige, Sverige fosterland' framförde Tomas Hammar dessa synpunkter på svensk migrationspolitik i historiskt perspektiv...
"... både Hammar och Küng belyste den restriktiva flyktingpolitiken som varnande exempel och de hävdade att rasfilosofi i synnerhet men också en allmän främlingsrädsla låg bakom det officiella Sveriges dåtida hållning...Hammar erinrar om den svenska nyttoinställningen visavi invandrare och invandring, med uppmaningen att invandrarnas behov och önskemål nu måste få ökad uppmärksamhet."
"David Schwarz var den mest pådrivande debattören i invandrarfrågan, hans synpunkter och värderingar fick stort genomslag. David Schwarz blev den pluralistiska statsinterventionsmodellens första och främsta talesman."
"David Schwarz initierade de båda relativt partipolitiskt obundna, men i hög grad politiska debatterna i Dagens Nyheter 1964 och 1966."
"År 1971 publicerade David Schwarz vid sidan om boken 'Identitet och minoritet' en avhandling: 'Svensk invandrarpolitik 1945-1968'."
"Orden assimilation och anpassning hade blivit mer affektladdade - ingen i debatten kunde utan svårighet svänga sig med dessa ord."
"Begreppet etnisk jämlikhet fick i Sverige en särskild betydelse. Det innebär att alla kulturer ansågs lika värda och därmed skulle behandlas likvärdigt. Ett annat synsätt ansågs vara diskriminering och helt oförenligt med jämlikheten."
"I den officiella invandrardebatten spelade vissa aktörer en stor roll i policyprocessen, särskilt flerkulturanhängarna... De stimulerade de politiska partierna att ta upp frågan om etnisk jämlikhet på dagordningen. Därefter påbörjade en veritabel tävling om vem som var störst och bäst i invandrarfrågan."