Konstant nojig

Jag börjar tröttna på att vara konstant orolig över saker och ting. Hela min vakna tid går åt till att grubbla över diverse problem, stora som små. Det kan vara en sådan enkel sak som hur jag har fört mig under ett samtal med en annan person - kanske sa jag något dumt, eller varför sa jag inte på det sättet istället. Ännu värre är de hypotetiska problem som jag inbillar mig ska uppstå som följd av en kedjereaktion - eftersom jag gjorde A, så sker B, vilket i sin tur leder till C = katastrof! Dessa problem är inte sällan mycket långsökta. Jag måste dessutom väldigt ofta kontrollera saker två gånger - kaffekokaren, nycklarna, spisen osv.

Visst har det sina fördelar att bete sig på detta sätt. Mitt beteende har helt klart inslag av perfektionism och resultaten av mina åtaganden blir följaktligen ofta väldigt goda. Samtidigt blir det tröttsamt i längden. Jag skulle gärna anamma en mera avslappnad attityd till livet, att ta saker lite mer som de kommer. Men hur?

När det gäller de rent hypotetiska problemen brukar det lugna att faktiskt räkna ut ungefär hur stor sannolikheten är för att ett scenario ska inträffa. Ofta blir sannolikheten så pass låg att jag (nästan helt) kan släppa problemet.

Analysera mig...

Du är perfektionist. Du har uppfattningen att något hemskt kan hända om det inte ses om, eller sköts.

Frågan är, har du någon anledning att oroa dig? Är du fumlig/glömsk eller olycksbenägen? Är du inte det så finns det ingen anledning att oroa sig, hitta en hobby och försök bli lugn genom den.

Jag själv är ett praktexempel på att man inte behöver gå och oroa sig.
Jag är klantig (tappar saker och råkar ut för mindre olyckor), jag är hopplöst glömsk (går in i rum och glömmer varför jag gick dit, besöker nästan samma hemsidor varje dag men håller dom uppskrivna för säkerhets skull och använder listan många gånger), jag är otursförföljd med elektiska apparater osv. många gånger tycker jag det är ett under att saker och ting i min omgivning inte har fallit samman än.

Trots allt så håller jag en lugn attityd och tar saker när de kommer. Strunta i vad som akn hända, ha bara kul

Låt en läkare "analysera" i stället för att få amatördiagnoser på FB är mitt råd. Men beakta då också att jag är totallt sinnessjuk.


MVH Macgarver

Låter som en "grubblare" .. det är väl på nåt sätt en slags konstant oro/mild ångest. Det borde va väldigt lätt att bli av med eller träna bort det värsta ivf.

Och perfektionism finns de väl en massa olika grader av.. om den på nåt sätt gör ditt liv värre så är det inte värt att fortsätta på samma spår enligt mej..

Tror att jag var lite likadan när jag var barn, kunde oroa mig mycket för saker som skulle ske om 1 år tex.. Det är bara att inse att livet är för kort för att grubbla över allt som händer och istället leva för dagen och ta allt som det kommer, det var min lilla lösning jag insåg redan då faktist...

Nej det är inte skitkul det där..(jag känner igen mig)

Ibland kan det bästa vara att fråga om det är något man oror sig för. Man vill kanske inte framstå som osäker men ibland är det det bästa. Då märker man att folk inte bryr sig så mycket vad man säger eller gör.

Det är jättebra att du själv kan lugna dej själv, men jag förstår att det blir jättejobbigt i längden om du nästan aldrig kan leva i nuet istället för att grubbla. Som någon annan sa kan du förmodligen "träna" bort det, och det blir nog lättast för dej att göra det genom att ta kontakt med psykiatrin i din stad så du kommer till rätt person och får rätt hjälp.

Jag känner verkligen igen mig i det du berättar.
Allt det du skrev om A + B = KATASTROF! Är en så innihelvete jobbigt tanke. Jag är relativt fri från dessa tankar nu, men har dragits med dom i X antal år.
Gå till psyket, jag käkar en massa goa piller nu som gör att min hjärna funkar ganska okej (Anafranil & Esucos)