Enligt mångkulturalismen bör invandrare uppmuntras att behålla sina ursprungliga kulturer eftersom kulturell mångfald har ett värde i sig. Det är utan tvivel en bisarr och farlig tanke. Om inte i stort sett alla medborgare har samma rättsuppfattning, och om inte i stort sett samma medborgare uppfattar det som att dom har nåt gemensamt med andra i samhället, så kommer konflikter inom samhället att öka dramatiskt, och viljan att betala skatt för andras räkning kommer att minska. Snarare än att uppmuntra invandrare att behålla sin ursprungliga kultur ska dom uppmuntras att assimileras.
Lisbeth Lindeborg skriver bra om detta i DN:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=657488&maNo=-1
Som alltid är det dom socialistiska ordbajsarna som snackar mycket om kvinnans rättigheter men skiter totalt i dom kvinnor som förtrycks av invandrarmän. Typiskt för radikaler med fötterna fast rotade i luften.
Lisbeth Lindeborg skriver bra om detta i DN:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=657488&maNo=-1
Citat:
Amaras ställföreträdare Sihem Habchi förklarar: "Vårt budskap som utgår från vårt hus här - det var en tom stormarknad som vi fick ta över - är det blandade samhället. Vi vet genom erfarenheter från de europeiska länderna att det mångkulturella konceptet inte fungerar. Mångkultur ger upphov till segregerade samhällen och kommer att leda till apartheid som i Sydafrika. Men det franska samhället med sina grundprinciper égalité (likvärdighet) och laicité (sekulär) ger möjlighet till integration i ordets rätta bemärkelse."
Jag kommer ihåg då NPNS grundades 2003 och hur man manifesterade sin kampanj med en första stor demonstration med 30.000 deltagare. I sina tre böcker har Amara beskrivit hur hon redan som tonåring engagerade sig politiskt både i SOS Racisme och i socialistiska grupper. Men snart upptäckte hon att det likaberättigande som krävdes av invandrargrupperna inte motsvarades av en egen likvärdighet i praxis; i stället praktiserades ett massivt kvinnoförtryck. Inte heller fanns kvinnlig emancipation på någon av de många organisationernas agenda.
Jag kommer ihåg då NPNS grundades 2003 och hur man manifesterade sin kampanj med en första stor demonstration med 30.000 deltagare. I sina tre böcker har Amara beskrivit hur hon redan som tonåring engagerade sig politiskt både i SOS Racisme och i socialistiska grupper. Men snart upptäckte hon att det likaberättigande som krävdes av invandrargrupperna inte motsvarades av en egen likvärdighet i praxis; i stället praktiserades ett massivt kvinnoförtryck. Inte heller fanns kvinnlig emancipation på någon av de många organisationernas agenda.
Som alltid är det dom socialistiska ordbajsarna som snackar mycket om kvinnans rättigheter men skiter totalt i dom kvinnor som förtrycks av invandrarmän. Typiskt för radikaler med fötterna fast rotade i luften.
