Alkoholiserade föräldrar, hur tänker barnet ?

Tänkte på en sak igår, det är så att päronen är bekanta med en familj, där pappan i familjen är lite av en alkoholist - han går ner sig helt på helgerna, men sköter jobbet & så på vardagarna..
Helgalkoholist kan man ju kanske kalla det !

De har ett barn som precis har fyllt 8 år & gubben har supit hårt i flera flera år,
när den 8 åriga dottern fyller år sups det kraftigt som om det vore hans egna födelsedag eller något, så den här dottern har ju vuxit upp med en supande pappa..

I en "vanlig" familj dricker man kanske någon öl eller lite vin på helgen, utan att bli helt redlös, åtminstonde i våran familj, på högtider är det ju såklart lite mer inblandat, ni vet ju själv, midsommar, nyår osv.
Det är det jag har växt upp med & tycker är helt normalt..

Så nu tänkte jag på den här 8åriga dottern, hon har vuxit upp med en pappa som super sig till sömns varje helg, när han vaknar börjar han supa direkt & blir väl inte nykter förrän på tisdagen ungefär..
Mina föräldrar beklagar sig över dottern & tycker hur synd det är om henne som måste bevittna det här, självklart är det tråkigt, det kan tillochmed jag tycka - MEN, det här beteendet är ju vardag för henne, lika vanligt som när jag ser mina föräldrar fulla på högtider,
hon har ju inte bevittnat något annat, tycker hon att det är konstigt när hennes kompisars pappor är nyktra på helgerna eller ?

Kan ett barn förstå att det är ett "sjukt" beteende ?
Man anpassar sig väl ändå till det som sker inom familjen ?
Kan man tycka synd om något som är helt normalt för en annan ?

EDIT: Kan tillägga att pappan absolut inte är aggressiv av sig,
det har nog aldrig förekommit våld eller hot inom familjen pga. alkoholen.

Min pappa har med åren blivit mer och mer som han är då han är full, ett monster. Skyr gubben som pesten. Han är stupfull varje helg dessutom men sköter jobbet på vardagarna.

"Jag ska mörda er" - Citat från pappa

Kan tillägga att jag flyttade ut när jag var 16, stod fan inte ut med det mera

Barn kan nog förstå att det är ett sjukt beteende ja, iaf i mitt fall.

Personligen tror jag inte heller att alkoholen i sig är det störrsta problemet.. Dock så är det väl så att de som är alkoholister nästan helt uteslutande har psykiska problem i grunder som man "självmedicinerar" för. (Min egna högst subjektiva bedömning)

Dessa problem träder fram mycket tydligare under alkoholpåverkan, det är i alla fall så för min pappa och för fler uppenbarligen. Det är väl då som barnet kan drabbas av eventuella trauman.

Det kan nog i och för sig också göra barnet otryggt att en förälder super sig totalt redlöst väldigt ofta då det borde förmedla en känsla av oberäknelighet om det får bevittna en total personlighetsförändring utan att förstå någonting. Men som sagt så är nog alkoholen inte den riktiga boven i dramat.

Otryggt var ordet. Riktigt små barn fattar kanske inte att det är alkoholen i sig, men de fattar mycket tidigt att nåt är fel, att föräldrarna inte bär sig åt som vanligt när de är fulla. Man blir vaksam, ovanligt tystlåten eller motsatsen bråkig, är man äldst brukar man bli överdrivet beskyddande över småsyskonen. Man blir en mästare på att ljuga inför omvärlden och att hålla fasaden upprätt.

En sån uppväxt kan resultera i nåt som är mycket likt PTS, som annars är en krigsskada.

Jag tänker ambivalens, otrygghet, magiskt tänkande, tvångstankar etc.

Det är synd om dottern, tycker jag. Hoppas att hon inte far (mer) illa.

Jag förstod inte att det var något konstigt med min pappa när han var full eller påtänd. Hade ju ingen aning om hur det borde vara.
Var ganska gammal innan jag insåg att det inte hade varit som det skulle.

Sen var jag naturligtvis rädd och så när han blev våldsam och jag brukade ta med mig mina småsyskon och gömma dem ute för att skydda dem, eller försökte försvara mamma är hon fick stryk. Det var ju inte bra och jag önskade det hela annorlunda, men jag förstod ändå inte att det borde vara annorlunda, om någon förstår vad jag menar

Ett PS till TS...att du inte ser några våldsamheter betyder inte att det inte förekommer. Om gubbfan har så mycket fasadkänsla kvar att han ändå arbetar, kan det mycket väl hända att han är noga med att inte spöa upp fru och barn när där finns vittnen.

Det ni kan göra (om ni inte tycker det gått så långt att ett samtal till socialen är det bästa) är att du och dina föräldrar gör klart för flickan att ni finns där för henne. Många maskrosbarn som klarat sig bra senare i livet har vittnat om hur den där enda vuxna grannen/släktingen varit räddningen som inte fått allt att gå åt helvete.

Finns ju en teori om att "borderline" är just en typ av postraumatisk stress då symptomen tydligen väldigt ofta kan vara ganska lika, vilket för mig låter väldigt vettigt..

Jag kan bara tala för mig själv men när jag var yngre (säg under 10) förstod jag inte att min pappa hade något problem med alkohol, jag trodde att han var så bara. Jag visste aldrig riktigt vilken pappa jag skulle mötas av. Jag skiftade från att vara hans prinsessa, hans ögonsten och någon han uppenbarligen älskade högt till att vara någon som var ivägen,frågade för mycket och helt enkelt var icke-önskvärd. Dessa humörskiftningar var snabba och oförutsägbara för mig då och jag trodde varje gång att det var något jag gjort fel för att få pappa på sådant humör.

När jag sedan förstod problemet kunde jag räkna ut hur hans humör skulle vara och bete mig därefter. När han var bakis eller bara för full, ja då var det helt enkelt bäst att hålla sig undan.

När jag insåg att min pappa var alkoholist kände jag en sån skam, jag vägrade ta hem kompisar från skolan för jag kunde aldrig veta om han skulle vara full och jobbig. Det har påverkat, och påverkar mig än, på flera sätt.

För att svara på någon av dina frågor. Självklart kan man tycka synd om henne, bara för att det är "normalt" för henne innebär det inte på något vis att det är bra för henne. Visst anpassar hon sig men ett barn ska inte behöva göra den anpassningen, det är inte hälsosamt och inte något som gagnar hennes utveckling.


Mycket babbel men kanske något vettigt kom ut iallafall.

Det är nog sant.. Lär ju fungera rätt bra gentemot föräldern. Dock så tror jag att ett barn som anpassar sig på detta sätt lär få väldigt stora problem sedan i relationen till andra människor, då man väldigt ofta beteer sig i samma mönster som man har gjort mot sina föräldrar.

Kanske gör den alkoholiserade föräldern, med sin oberäkneliget, att barnet i framtiden kan få det svårt att lita på sina egna känslor och bedömningar av sociala situationer?

Oj, blev det fel där? Du har väl ändå citerat mig?

Jag tycker att jag gör rätt klart att anpassningen INTE är positiv för barnet. Jag har själv tvingats göra den anpassningen och jag sörjer för varje barn som behöver göra det.

Oopss, sorry blev fel med citeringen..