Existentialism

Det är en bra fråga en-apa. Jag kanske inte har ett jätte tillfredsställande svar till dig men kan ändå ge några av mina synpunkter.
Först och främst, angående det du skriver i början, och rätta mig om jag missförstått dig, undrar jag hur långt man egentligen kommer med att skaffa ett gemenskap och sällskap man själv vill ha genom att leva egocentriskt.
Jag tror att de flesta existentiella filosofer avfärdar en objektiv och rationell moral alla Kant med sin "categorical imperative". Istället blir fokuset mer om subjektets enskilda situation. Så frågan blir då inte, hur bör man leva eller handla? Utan, hur bör jag leva eller handla? Där börjar reflektionen och jag tror att man i de flesta fallen kommer till insikten att om man lever socialt måste man också innefatta andra människor i sin subjektiva moral. För ens eget och allas bästa. Är man då dygdig nog så tror jag inte det omöjligt att handla osjälviskt även om det finns plats för det med. Sen kan man fråga sig om inte andra tolkar ens handlingar som själviska bara för att de inte delar samma moral. Men anledning varför jag tror att du ställer en bra fråga är för att dilemmat du presenterar är något jag tror de flesta av oss måste kämpa med hela livet. Ett ständigt utveckling av individen. A journey without ever reaching the goal.

Det var ett mycket tillfredsställande svar. Jag känner igen existensialismens kärna nu att det är det subjektiva snarare i en betydelse att man utgår från sig själv kanske, försöker bara styra sig själv och inte andra, gör inte moralomdömen om andra. På så sätt blir man ju då lite ensam, som den föregående talaren skrev.

En bra fråga för att den är utvecklande... kanske för att den ständigt behöver ställas? Jag gillar jag också synen att ständigt utvecklas. De som förespråkar något slutmål, ett stabilt och evigt mål, har jag svårt att tro på.

Viktigt att nämna är att vi själva är ansvariga för vad som är betydelsefullt i våra liv. Tycker vi att sociala relationer är kassa och meningslösa - då är det vårt val och vi får ta konsekvenserna av det. Detsamma gäller givetvis omvänt, vill vi ha sociala relationer i vårt liv och människor att interagera med har vi ett ansvar att se till att det blir så.

Poängen är att eftersom det inte finns någon objektiv mening med världen är vi själva ansvariga över vårt öde och det är vi som i slutändan måste avgöra vad som har mening eller inte för oss själva.

En till sak angående moral, eller snarare ett ifrågasättande av den existentialistiska ställningen till moral som subjektiv och anti-objektiv. På sätt och vis kan man inte göra annat än att hålla med mycket om det de flesta existentialister menar när de vederlägger en objektiv moral men å andra sidan kan jag inte hitta ett bra argument mot Kants "categorical imperative":

1:"Act only according to that maxim whereby you can at the same time will that it should become a universal law without contradiction."

2:"Act in such a way that you treat humanity, whether in your own person or in the person of any other, always at the same time as an end and never merely as a means to an end"

3:"Therefore, every rational being must so act as if he were through his maxim always a legislating member in the universal kingdom of ends."

Det verkar finnas en rationalitet som alla människor innehar som ger en grund till moraliskt handlande som är oberoende av känslor och subjektivitet. Eller vad tror ni?

jag menade mer att jag tycker det är lite störande att Sartre utformar en moral som på något sätt legitimerar hans politiska ståndpunkt. det behöver ju inte vara så, men jag tror ändå att hans politiska övertygelse spelade roll när han stakade ut de moraliska aspekterna i existentialismen. om någon är av annan uppfattning så hade varit intressant att få höra, men jag tycker att den moraliska delen av hans existentialism känns lite påklistrade. men som sagt, hade varit givande att få höra ett motargument på detta påstående..

och att förena den ensamma och egoistiska människan med att vi lever tillsammans - jag tror bara inte att de existentialistiska tänkarna är såna som direkt identifierar sig med den sammanhållning och gemenskap som samhället utgör. för att ta tre av de tidigaste, som alla har ett finger med i "grundandet" (eller kanske snarare uppkomsten) av existentialismen, kierkegaard, schopenhauer och nietzsche, så är alla dessa tre utbölingar. det viktigaste för dom är heller inte att ta reda på vad de ska göra för att passa in i samhället utan att skapa sanningar anpassade efter dom, som legitimerar utanförskapet de känner. de ser på samhället med förakt och beskyller människorna som befinner sig på insidan av samhället för att vara endera dussinmänniskor, överflödsmänniskor, flockdjur.. samma sak gäller existentialistiska tänkare inom litteraturen, kafka, cioran och herman hesse, för att några exempel, har grundat hela sina författarskap på utanförskapet. och med sina böcker försökt utreda och undersöka detta utanförskap.

alltså, existentialisterna identifierar sig inte med samhället utan med sig själva.

och angående huruvida man ska handla som man vill att andra ska handla, eller ej. jag säger inte emot det, utan menar endast att det inom existentialismen (vad det nu är) är irrelevant. istället; att handla som om ingen annan fanns. att förtränga omvärlden och gå in i sig själv, för att där, i de djupaste skikten av subjektiviteten, hitta en sanning som är sann för en själv. det vill säga, man ska följa sig själv, inte ett moraliskt system som andra har uppmanat en att följa.

tack för svaret förresten, det var intressanta frågor.

Det ligger nog något i det du säger. Men jag vet att till exempel Nietzsche erkänner dina "anklagelser" om att ha försökt rättfärdiga sin egen situation genom sin filosofi. Han säger själv, "ja! mina slutsatser är en konsekvens av min situation". Samtidigt menar han att filosofer generellt gör detta på sitt eget sätt och det tycker jag säger en del om filosofi som sådan.
Titta på Kant till exempel. Jag tror att hans etiska filosofi är påverkad av hur hans egna livsstil såg ut. Han var väldigt disciplinerad och väldigt strikt i sitt levnadssätt. Detta fick han av sina föräldrar. Så det är kanske inte allt för konstigt att hans filosofi avspeglar hans eget liv.
Samma sak med folk som trivs eller tror på samhället, gemenskap, osv. Omedvetet avspeglar man ens egen situation genom sina tankar.
Edit: Sartres filosofi om att vi ska handla så som vi vill att andra ska handla är en direkt influens av Kant på honom föresten.

Bumpar den här tråden med en fråga om existentialismen.
Varför var det självklart för existentialisterna att engagera sig politiskt? Till exempel Sartre som deltog i demonstrationer osv.

Ja, min fundering har med ett skoarbete att göra.
Tack på förhand!

Filosofi och politik brukar gå hand i hand i allmänhet. Existentialismen i synnerhet p.g.a. dess naturliga vilja till förändring hos individen...