Existentialism

?

Say what? Motivering för den bumpen, tack!

/Mod

Jag vill höra fler åsikter. Känns lite tomt med sådana här trådar, så istället för att skapa en ny, bumpade jag en befintlig tråd.

Man är dömd till frihet, och om man tror sig kunna ha något val i den frågan så bedrar man sig själv. Man måste helt enkelt ta ansvar för sin egen frihet. Man kan tro att det innebär en individualistisk människosyn, som libertarianismen, men nej, existentialister ser att det gagnar en själv mest om man ser till att andras frihet omhändertas.

Tyvärr förstår jag inte riktigt kopplingen till identitet...

Lånar tråden lite.

Ska skriva ett arbete om existentialismen, framförallt dess roll i samhället, både då och nu. Nu behöver jag hjälp med att hitta bra och trovärdiga källor på internet där man kan läsa om existentialismen. Tyvärr verkar det vara dåligt med resultat på Google och jag vänder mig därför till FB.

Tack

Kolla i länkarna här i filosofiforumet kanske? Här är en bra länk: http://plato.stanford.edu/

Vad är motsatsen till existentialism? Ödet?

Eftersom existentialismen inte riktigt kan fångas i en enkel definition följer det att dess motsatts inte heller kan fångas så enkelt. Ödet kan vara motsattsen till en aspekt av sartres existentialism. Men Existentialismen som sådan är mer generellt efter en redogörelse för individens existens. Något som vetenskap eller traditionell rationalistisk filosofi inte kan täcka helt och hållet enligt existentialister. Så motsattsen skulle nog ligga närmare något i stilen med att livet och våran existens kan fullt förklaras enbart via vetenskapliga eller rationalistiska tillvägagångsätt. Men men...man kan alltid fråga om inte existentialisten använder rationalistiska tillvägagånsätt?

Jo, det skulle jag nog säga är en av existentialismens motsatser, eller kanske en konsekvens av dess motsatser.
En gud och en objektiv moral är ju också aspekter som existentialismen förkastar, och om dessa nu skulle finnas skulle det väl mer eller mindre betyda att allt är förutbestämt. Om det finns en gud som ser och kan styra allt är vi knappast dömda till frihet, snarare slaveri. Likaså med moralen, finns det ett "rätt" sätt att handla skulle vi knappast vara helt fria att göra vad vi vill.

Mjo. Men ett motexempel av förnekandet av Gud är Kierkegaard, existentialismens stamfader, som trode på just en Gud. Sedan finns det något som heter "Religiös existentialism" dessutom som vi alla kan gissa vad det handlar om. Så jag skulle inte gå mså långt till att säga att existentialismen förnekar Gud som sådan. Kankse avfärdandet av en objektiv syn på Gud men jag är nog på djupvatten när det kommer till vad Kierkegaard ansåg om det. Någon annan som kankse vet.

håller med dig User i det att existentialismen inte är så enkel och homogen.. det är inte många som kan förklara ordet existentialism, sartre utger sig för att ha en definition, men det får stå för honom. jag håller till exempel inte med sartre i den moral har förespråkar, att vi ska handla så som vi vill att andra ska handla. jag ser människan som ensam och egoistisk, som endast tänker på sig själv. sartre har blandat in vissa socialistiska ideal i sin existentialism som jag inte tror att så många andra existentialister (typ kierkegaard eller för den delen dostojevskij eller kafka, om man så vill) hade skrivit under på..

Jag kanske tar et väl stort skutt off-topic men jag undrar hur du förenar den egoistiske och ensamme människan med att man lever tillsammans? Med moral? Handlar allt om att låtsas vara moraliska där man egentligen i sina fria val väljer det som gynner en själv mest, som ger en den gemenskap och sociala närhet som man önskar? Moral som ett redskap då typ?

Om vi inte ska handla så som vi vill att andra ska handla, skulle man kunna säga att man moraliskt blir väldig skev. Det ses som en grundpelare. Det ses som märkligt, om man själv gör något, men inte vill att andra ska göra samma sak. Eller att man själv fördömer en annan för att göra något, och i nästa stund gör de själv. Jag frågar mig hur du ser på det?