the secret

Det verkar jag tyvärr inte kunna. Däremot kan jag skicka den till PF och meddela ansvarig medmoderator om sammanfogning, om så önskas.

/Mod

Hehe, det är lugnt. Skrev lite provocerande med flit för att jag var nyfiken på vad du skulle säga. Ledsen för det. Men som jag ser det så saknar The Secret alla de viktiga komponenterna i en "filosofisk" teori.

Filosofi är, för mig, att försöka förstå sanningen eller att utreda de villkor som gäller för att något ska vara sant. I sin utvecklade form ställer filosofin även frågor kring vad som är meningsfullt, frågor kring livet och döden, frågor kring vad det innebär att vara människa och hur vi bör agera mot varandra. Det viktiga är frågandet.

The Secret, i kontrast, börjar med att ställa upp en hypotes (allt är harmoniskt sammanbundet, vi kan påverka allt genom att ändra våra tankar). Det finns inget frågande, det finns inget undersökande, och därför finns det heller inte någonting som framkräver en stringens eller förmåga att vidareutveckla resonemanget. Man måste välja att bara tro, inte att tvivla. Därför rör det sig om religion, inte filosofi.

Jag håller med dig där. Det handlar inte alls om filosofi. Och hypotesen som ställs går kanske inte att pröva med filosofiska resonemang. Det intressanta tycker jag är att den däremot går att pröva med empiriska försök. Sen om det enda som händer kanske egentligen är att individen börjar tro på sin egen förmåga att ta sig i kragen är en annan sak. De flesta brukar väl skriva under på att positiva tankar har en positiv effekt på ens varande.

I den hypotes du talar om bör man så vitt jag vet först försöka definiera vad "tankar". För mig känns det uppenbart att mina (ofta väldigt banala) tankar är lätta att omsätta till verklighet. Men de fall då dessa tankar inte kan kopplas till ett stimuli är inte lätträknade. Jag tror att The Secret är ett mycket effektivt sätt att inducera pareidolia och apefoni, i vissa fall paranoia och sinnesjukdom. Jag tror att endast de som själva har tagit sig an bokens påståenden med empiri påstår att det fungerar.

Slutligen undrar jag, om du med ditt resonemang skulle anta resultat som framkommit genom kvalitativa metoder, t ex etnografi. Som sanning, utan att tillskriva dem filosofiska implikationer?

Det handlar om psykologi, inte om filosofi. I alla fall med dagens svenska terminologi. Hur som helst är det kanske en inställning - jag kommer att lyckas - som Sverige idag skulle kunna behöva lite mer av...

+1

Kan ju vara kul å se vad psykologerna säger om det hela. Men som sagt, en del trådar här i filosofiforumet skrämmer nog bort de mer bemedlade filosofierna. Eftersom det redan finns en tråd om detta i ParaOckUFO röstar jag för en trip till psykologerna.

Hm. Nästan så att jag borde starta en poll om vart den här tråden ska skickas.

Det känns som att det är en normativ etik, om hur man bör leva sitt liv.
Men om den är jämförbar med andra etiska system, det låter långsökt...

Saker kan så klart ha filosofiska implikationer utan att för den sakens skull vara "filosofi". Till exempel etnografiska undersökningar är spännande ur filosofisk synpunkt - vilken förförståelse har undersökaren, vad finns det för outtalade antaganden i undersökningen och vad säger dessa om vad vi betraktar som sanning? Jag kan absolut säga att etnografi kan säga saker om oss människor, men skulle aldrig sträcka mig så långt som att säga att det finns en absolut "sanning" i sådana undersökningar... Vet inte om jag lyckades svara på din fråga, insåg jag just.

Nja, med tanke på topic så anspelade jag väl mest på att man inom filosofi har en tendens att leka med platonisk sanning, medan i vetenskap är det underförstått att man talar om konventionell sanning.

Jag kontrar! Vetenskaplig syn på "sanning" är i allra högsta grad platoniserad och förd från en diskursiv, relativ kontext till en positivistisk, absolut. Man förutsätter och letar efter "eviga sanningar" även i fält där sådant rent naturligt borde vara uteslutet eller ifrågasättningsbart. Den konventionella sanningen ÄR den Platoniska sanningen.

Ok, vi glider från ämnet. Men jag vidhåller! Även om the Secret skulle vara empiriskt mätbart och till och med på alla sätt riktigt så rör det sig ju fortfarande inte om filosofi! Det är till och med så, att ifall det är mer obevisbart blir det intressantare för filosofin (som objekt , inte utgångspunkt, för epistemologiska spörsmål) än om det är sant... så för Secret-förespråkare torde det i så fall vara ännu klarare att tråden inte hör hemma här.

The secret!

Dålig amerikansk smörja är mitt utlåtande! Knappast troligt att universum fungerar på det viset helt enkelt. Vad händer om två personer som betalat för dvdn sitter på ett flygplan som blir kapat och kaparna meddelar att dem har en bomb. Person A sitter många stolsrader från bomben. Bomben är placerad under stolen som person B sitter på!

Person A vill dö, tror han kommer att dö snart och är övertygad bomben kommer att detonera medans flygplanet befinner sig i luften.

Person B vill inte dö, han är övertygad att han kommer att leva länge och kliva av planet helskinnad