2007-05-18, 18:42
#1
Mitt intryck från att ha läst Sålunda talade Zarathustra har varit att Nietzsches övermänniska är en person som ständigt omdefinerar sig själv, och därigenom själva begreppet människa.
Sen har jag från både denna boken och annan läsning fått intrycket av att Nietzsche såg människonaturen som individuell.
Skulle jag alltså summera min uppfattning av övermänniska utifrån Sålunda talade Zarathustra är det en människa som är strikt indvidualistisk och så att säga skapar en moral baserade på sin egen natur istället för en baserad på metafysiska föreställningar. Övermänniskan omdefinerar även sig själv och övervinner hela tiden sig själv, då människonaturen inte är en konstant.
Men denna uppfattning strider lite mot intrycket jag får av Nietzsches avhandling " Schopenahauer som uppfostrare". I denna uppsats talar Nietzsche om "Schopenhauermänniskan", ett koncept som definitivt liknar hans senare övermänniska.
Men i denna text uppmanar Nietzsche läsaren till att dels inse att han aldrig blir någon sk. Schopenhauermänniska, en människa som helt förstår sin egenen natur och vars yttre liv helt stämmer överens med denna hans inre natur, men påstår även att han därför bör ta på sig uppgiften att undanröja hindren för nästkommande generationer att bli Schopenhauermänniskor. Nietzsche tycks se detta som en kollektiv uppgift, ett kall som är kulturens egentligen syfte, och ett strävande som alla människor kan delta i.
Från denna text får man ju intrycket att Nietzsche ser på människonaturen som universell, och Schopenhauer/övermänniskan som en varelse som lever helt i symbios med denna natur.
Men detta känns ju ganska långt ifrån vad Nietzsche uppmanar till i Sålunda talade Zarathustra.
Om han nu i denna uppsats hävdar en universell människonatur ändrade han senare sin uppfattning och såg människonaturen som unik för varenda människa?
Eller är handlingsättet han uppmanar läsaren till i "Sålunda talade" samma handlingsätt för dessa människor som söker Schopenhauermänniskan?
Ett slags sökande efter människonaturen som hela tiden får människan att på vägen till sitt mål ompröva och omvärdera föregående tankesätt.
Det jag menar är egentligen att det för mig förefaller som att en människa som agerar likt den beskriven i "Sålunda talade Zarathustra" i "Schopenhauer som uppfostrare " tycks vara ett medel för att nå Schopenhauermänniskan, medan den i "Sålunda talade" är målet.
Kan det alltså vara så att det agerandet som uppmanas till i "Sålunda talade Zarathustra" egentligen är medlet och inte målet, dvs övermänniskan?
Sen har jag från både denna boken och annan läsning fått intrycket av att Nietzsche såg människonaturen som individuell.
Skulle jag alltså summera min uppfattning av övermänniska utifrån Sålunda talade Zarathustra är det en människa som är strikt indvidualistisk och så att säga skapar en moral baserade på sin egen natur istället för en baserad på metafysiska föreställningar. Övermänniskan omdefinerar även sig själv och övervinner hela tiden sig själv, då människonaturen inte är en konstant.
Men denna uppfattning strider lite mot intrycket jag får av Nietzsches avhandling " Schopenahauer som uppfostrare". I denna uppsats talar Nietzsche om "Schopenhauermänniskan", ett koncept som definitivt liknar hans senare övermänniska.
Men i denna text uppmanar Nietzsche läsaren till att dels inse att han aldrig blir någon sk. Schopenhauermänniska, en människa som helt förstår sin egenen natur och vars yttre liv helt stämmer överens med denna hans inre natur, men påstår även att han därför bör ta på sig uppgiften att undanröja hindren för nästkommande generationer att bli Schopenhauermänniskor. Nietzsche tycks se detta som en kollektiv uppgift, ett kall som är kulturens egentligen syfte, och ett strävande som alla människor kan delta i.
Från denna text får man ju intrycket att Nietzsche ser på människonaturen som universell, och Schopenhauer/övermänniskan som en varelse som lever helt i symbios med denna natur.
Men detta känns ju ganska långt ifrån vad Nietzsche uppmanar till i Sålunda talade Zarathustra.
Om han nu i denna uppsats hävdar en universell människonatur ändrade han senare sin uppfattning och såg människonaturen som unik för varenda människa?
Eller är handlingsättet han uppmanar läsaren till i "Sålunda talade" samma handlingsätt för dessa människor som söker Schopenhauermänniskan?
Ett slags sökande efter människonaturen som hela tiden får människan att på vägen till sitt mål ompröva och omvärdera föregående tankesätt.
Det jag menar är egentligen att det för mig förefaller som att en människa som agerar likt den beskriven i "Sålunda talade Zarathustra" i "Schopenhauer som uppfostrare " tycks vara ett medel för att nå Schopenhauermänniskan, medan den i "Sålunda talade" är målet.
Kan det alltså vara så att det agerandet som uppmanas till i "Sålunda talade Zarathustra" egentligen är medlet och inte målet, dvs övermänniskan?
