en udda översättning?

Vad pratar hon om för paket? hade dom skrivit i undertexterna till en tv-serie, kan man säga så? är det korrekt? jag tycker det låter väldigt konstigt

Vilket paket pratar hon om? tycker jag låter bättre.

Svårt det där. Jag skulle ju antingen säga "Vilket paket pratar hon om?" eller för att betona paketet "Vad är det för paket hon pratar om?".

"Vad pratar hon om för paket?" låter inte riktigt fint, men huruvida det är korrekt är väl en annan grej.

Den första frågan har ett bredare antagande om arten av paketet. Om man
hör någon yttra ordet »paket« men inte hör resten, så kan man fråga:

-- Vad pratar hon om för [slags] paket?
-- Vilken kategori av paket talar hon om?

Är det ett fysiskt paket eller ett metatoriskt? Det senare kunde vara ett
skattepaket eller ett erbjudande om rabattpaket på en resa.

Den som frågar vilket paket hon talar om kan undra vilken bröllopspresent
det gäller: det stora lätta paketet eller det lilla tunga paketet.

-- Vilket [exemplar av] paket talar hon om?

Det senare kan även gälla metaforiska paket, som regeringens olika paket för
att styra medborgarnas ekonomiska beslut.

om man byter ut paket mot ett namn, te.x Nils så blir det såhär

Vad pratar hon om för Nils?

alternativt

Vilken Nils pratar hon om?


Man kan missförstå att hon pratar eller talar TILL Nils, och inte om vilken Nils.

därför tycker jag att det är fel att formulera sig så, som att hon pratar med "paketet"

Textning ska vara mer talspråkig än till exempel tidningstext.

Konstruktionen är mycket vanlig i tal, t ex "Vad köpte han för något?"

Det beror väl på sammanhanget, men man ska ju undvika att "rätta" dåligt språk i originaltexten. Ibland är det dock svårt att undvika på grund av språkskillnader eller ordvitsar som går förlorade. Jag minns när den gamla serien Rötter sändes på 70-talet en scen där en svart kille kom springande och ropade "We is free!!" (slavarna hade det lite svårt med grammatiken), och det blir ju svårt att fånga det där i översättningen eftersom vi bara har ett ord för "är" medan engelskan har tre.

Undertexter är ju ett kapitel för sig... vad jag har hört så har textare ganska risigt betalt och gör i regel undan jobbet på en kafferast, så man får ha en viss förståelse för att det saknas fingertoppskänsla många gånger, men ibland kan man inte undvika att bli förbannad. Jag minns en gång ett avsnitt av Simpsons där skolbusschaffisen Otto satt på ett AA-möte och skulle presentera sig själv. Han sa:

"My name is Otto, I love to get blotto!" (blotto=väldigt full)

I den svenska översättningen stod:

"Jag heter Ville, jag gillar att ha dille!"

Därmed gick både namnet och poängen förlorade. Det hade ju kunnat lösas hur enkelt som helst genom att skriva...

"Otto heter jag, jag är stupfull varje dag"

...men det är som sagt inga nobelpristagare som översätter undertexter.

Konstruktionen är, som quark sagt, mycket vanlig i tal – & skildring av tal (direkt men även indirekt! anföring). Svenskan var tidigare rik på språkliga indikatorer (vilket möjliggjorde en friare ordföljd). Dessa har eroderats med tiden, men ersatts av fast ordföljd:

Eva gav Adam äpplet.
Adam gav Eva äpplet.
Gav Adam Eva äpplet?
Äpplet gav Eva Adam. (Vägen till mannens hjärta... )
Eva Adam äpplet gav. - låter idag ålderdomligt...
Äpplet Eva Adam gav. - ...etter värre.

Sista satsen har subjektet tvetydigt, men är egentligen ensam bara om att göra det så tydligt. Strängt sett är det bara frågan som har entydigt subjekt!

I meningen Vad pratar hon om för paket? svarar Vad ... för mot det enkla vilket, och står vida[re] uppbrutet, vilket månne förvirra den ordföljande tanken; ett glädjeskutt i det fria!
Att i den givna meningen inbyta ett vilket kräver åtminstone flytt av paketet, en ordföljdsändring som i princip skiftar även betydelsenyans.

en annan sak som kan vara förvirrande, det är detta t.ex

"Gav du mej hatten, som låg på bordet?"

frågan är ju i denna mening är, gav du mej hatten, men där kan man ju inte sätta frågetecknet.

Nu blir ju istället frågan ifall den verkligen låg på bordet.

Det är väl fortfarande hatten som är huvudsaken; relativsatsen (som-satsen) är bara en närmare bestämning. Jag kommer på rak arm på tre sätt att tolka meningen: "gav du mig den hatt som låg på bordet och inte en annan hatt?", "gav du mig hatten, den du vet som låg på bordet?" och "gav du mig hatten och låg den på bordet?"

Det är knappast något problem med frågan som sådan. Vill man vara ännu
tydligare så kan man säga:

-- Var det hatten som låg på bordet du gav mig?
-- Nej, det var hatten som låg på hyllan jag gav dig.

Blir även detta tvetydigt så är det bara att blockering som duger:

-- Var det {hatten som låg på bordet} du gav mig?
-- Nej, det var {hatten som låg på hyllan} jag gav dig.

Kommatecken är av föga värde i associationerna, eftersom man inte kan
skilja på vänster- och högerkomman.

Om det inte fanns någon hatt alls (bara en keps) i rummet, så är frågan
fel ställd. För en engelskspråkig är hatt och keps samma sak. Låneordet
keps betyder märkligt nog kapsyler i flertal. Det är ett under att någon
någonsin vågar skriva ett kontrakt på svenska eller engelska ...

Nu följer jag inte Simpsons, men om namnet Olle inte var viktigt för sammanhanget alternativt avsnittet eller serien i övrigt var väl översättningen klart godkänd:

dille = delirium = 'allvarligt förvirringstillstånd med obehagliga hallucinationer, särsk. orsakat av gravt spritmissbruk'

Men eftersom denne Otto skymtat i de få avsnitt som jag faktiskt sett antar jag att hans namn ändå är av betydelse...

Det viktiga är väl att mottagaren förstår vad sändaren menar vilket borde vara fallet här Förövrigt så håller jag med om att ditt förslag låter bättre än tv-seriens.