Medie-vänsterns propaganda-vokabulär -- förslag behövs?

Men i så fall står man ju inför problemet varför detta beteende är så pass vanligt även inom den stora majoritet av journalistik och underhållning som verkar på den fria marknadens villkor och inte är ideologiskt finansierad. Det måste ju finnas något "säljande" element inom det som kallas PK, något som gör att det uppfattas som tilltalande för en stor mängd konsumenter och som gjort att fenomenet snarare ökat än minskat i takt med att etermediamarknaden avreglerats och partipressens guldålder tagit slut.

Om man ensidigt ser det som en fråga om politisk ideologi och ideologiproduktion måste man ändå fråga sig hur dessa politruker kan ha en sådan förunderlig makt, liksom hur den förmenta ideologin där bakom kan vara så spretig och motsägelsefull (både snällistiskt harmoniserande och radikalt samhällsomstörtande; både romantiskt idealiserande kring det "alternativa" och neurotiskt rädd för varje utpekande av "de andra", etc.). Här är det förvisso inte svårt att hitta lyteskomiska resonemang och narraktiga språkliga krumbukter - vilket bl.a. denna tråd vittnar om. Förklaringen måste rimligen ligga i att det till övervägande del inte handlar om någon ideologi, utan om någonting annat.

Och rötterna till detta andra skall man enligt min mening söka i de betydelsefulla skeendena kring 1960-talets mitt och framåt. Men då är det inte fråga om någon politisk-ideologisk vändning (en sådan upplevde väl Europa snarare under den omedelbara efterkrigsperioden, inte minst i Sverige där ju socialdemokraterna fortsatte det av kriget tillfälligt avbrutna arbetet med kulturradikal modernisering av landet) utan tvärtom om politikens och ideologins tillbakagång och massmedias - särskilt etermedias - motsvarande snabba tillväxt i utbredning och inflytande. Det låter måhända överdrivet historiematerialistiskt men jag tror att om man vill ha en förklaring till de senaste fyrtio årens väldiga kulturella omvälvningar så skall man inte så mycket söka den i någon form av "ideologi" som i sådant som transistorn, vinylskivan, kassetten, pirat- och melodiradion samt förstås TV-apparaten. Det är genom företeelser som dessa som media har krupit in i våra privata liv med mycket mer suggestiva medel än på den tid då de konsumerades i en salong eller annan särskild lokal (och inte sällan betraktades med misstänksamhet av andra, nu sedan länge besegrade konkurrenter om själarna).

Men har detta något med "PK" att göra? Ja, genom medias själva tillväxt har också konsten, underhållningen och fiktionen fått en ojämförligt ökad betydelse i samhället, både i privatlivet och i offentligheten, i näringslivet och i akademien. Media drar till sig individer av den psykologiska disposition som kan kallas "skönandar", text-, bild- och ljudmänniskor som fordom gärna föraktats som gycklare och inte sällan befunnit sig utanför den samhälleliga offentligheten i ett genuint avantgarde eller bohemeri, men som nu fått makt genom medias makt. Därmed har vi också fått denna absurda tulipanaros som är ett "subversivt etablissemang". Vad som tidigare bara angick en liten elit, den romantiska konstnärens ideal av samhälleligt "utanförskap", kulturellt "nyskapande" och autentiskt "självskapande", upphöjs (eller utslätas) till allmänmänskliga värden, massproducerade för en kommersiell marknad.

Inom journalistiken är det ju också under samma period - d.v.s. ungefär från mitten av 60-talet - som tidningens kultursidor ryckt fram och gjort anspråk på en status liknande ledarsidans; som den personliga och emotivt-suggestiva framställningen (med t.ex. konstnärliga klipp och kameravinklar, nyhetsgrafik, suggestiv diktion, musik och andra estetiskt stämningsskapande element) fått ökad plats i etermedias nyhetsrapportering och samhällsdebatt, och som författare, artister, konstnärer och kändisar kommit i fokus som aldrig förut - t.ex. kunde ju underhållare och författare som Tage Danielsson och Astrid Lindgren med draghjälp av tidningen Expressen starkt bidra till att rita om Sveriges politiska karta på 1970-talet, medan något motsvarande naturligtvis hade varit helt otänkbart bara tio år tidigare.

Tittar man nu på det som ofta kallas "PK" i media så motsvaras det mycket riktigt ofta av dessa konstnärsromantiska ideal. Däremot är det enligt min mening helt ofruktbart att vilja karakterisera det som "kulturmarxism" eller annan form av ideologisk "vänster", eftersom vi tidigare hade en vänster som kunde vara nog så kulturradikal och marxistisk men inte fördenskull romantisk och medial. Hit hör då sådant som:

• Fokus på språket - det är fruktansvärt viktigt att använda det rätta ordet, och ännu viktigare att inte använda det felaktiga, eftersom språket skapar världen. Resultaten redovisas inte minst i denna tråd.

• Misstänksamhet mot traditionen och allt som upplevs som hämmande för det fria självskapandet (t.ex. ekonomism eller biologism med vidhängande begränsningar i fråga om sådant som kön och ras).

• Ett känslomässigt fokus på individen (d.v.s. den individ som medierna råkar uppmärksamma för ögonblicket) och en motsvarande skräck för alla slags kränkningar, generaliseringar och fördomar - alla människor måste principiellt eller åtminstone med hyckleri betraktas och behandlas som ymnighetshorn av ständigt nya möjligheter, för att konstnären själv med gott samvete skall kunna uppfatta sig sådan.

• En lika principiell läpparnas bekännelse till pluralism och mångfald, men närmast estetiskt motiverad - inskränkthet gör oss till okonstnärliga bönder - och en böjelse för romantisering av det exotiska.

• Kritik av marknaden och kapitalismen, men sällan baserad på någon ekonomisk teori utan snarare ur konstnärens personliga perspektiv (marknaden ger inget utrymme för det jag vill göra, de stora bolagens räknenissar slår mynt av min begåvning, kommersialismen leder till utslätning och massproduktion etc.).

• Misstänksamhet mot folket och massan, bönder och andra lantisar med dålig konstnärlig smak och diverse tröstlöst icke-kreativa yrken.

• Misstänksamhet mot ideologier och idéer som kan kräva för mycket lojalitet och hämma konstnärens frihet. Sådana måste alltid hanteras med ord som trångsynthet, fanatism, extremism, fundamentalism osv.

• Sist men inte minst, en ständig hjälteroll åt "the underdog" som skapar en bra och säljande berättelse.

I och med att dessa konstnärsromantiska ideal genom fiktionens och underhållningens ökade betydelse i allt högre grad blir allmänt värde- och meningsskapande element i våra liv - stundom nära nog i religionens ställe - kan det som kallas PK alltså framgångsrikt säljas på en kommersiell marknad, liksom journalister och andra mediala konstnärspersonligheter kan ikläda sig rollen av modernt prästerskap.

Expressen:
Skälet till alla skottlossningar och mord i Malmö är det stora antalet pistoler, revolvrar och gevär.

Att Malmö är sprängfyllt med kriminella blattar, asociala ungdomsgäng, våldsamma gangsterligor och utomeuropeiska förbrytare är tydligen av underordnad betydelse. Tur att vi fick detta klarlagt.

http://kvp.expressen.se/nyheter/1.26...-gevar-i-malmo

Egentligen en ganska logisk slutsats för svenska medier vilka ofta vill demonisera NRA. Dessa har ju haft ståndpunkten att "guns don't kill people, people kill people". Expressen intar alltså den rakt motsatta ståndpunkten - att personen som håller i vapnet är irrelevant. Enbart vapnet är vad som orsakar våldet.

Skulle vilja se en jämförelse mellan Malmö och t ex Jämtland när det gäller vapen per invånare. För Jämtland räcker den offentliga statistiken för vapenlicenser och för Malmö kanske polisen har en grov uppskattning om hur många illegala vapen som finns i omlopp.

Alla mord i Malmö beror på "socioekonomiska faktorer" enligt Mona. (vid 11.25)
Att det beror på falanger som handlar med heroin och kokain är alltså helt irrelevant i sammanhanget.

http://svtplay.se/v/2641728/gomorron..._sahlin__del_2

Ordet "socioekonomiska faktorer" och att detta sedan används som orsak till varenda samhällsproblem är ta mig fan essensen i media-vänsterns propaganda. Fick lite av en uppenbarelse, så här på morgonkvisten

Angående kidnappningsfallet Alexander Åhman.

I samtliga nyhetssändningar samt i alla tidningar:
"Det är en 26-årig man och en 23-årig kvinna från Östergötland som sitter anhållna".

= 26-årig iranier och 23-årig kurd.

Det du beskriver är ju den konflikträdsla som den stora fårskocken kulturarbetare känner för att bli utstötta om de inte ställer upp på PK-agendan. Man bör skilja på agendasättare som Linderborg och Poohl och den stora grå massan av bräkande hjon.

Att kulturkonsumtion ökat beror på att vi fått större disponibel inkomst och nya medier. Skulle varit lite svårt att köra t.ex. Z-TV eller Debaser på 1890-talet. Vår oförmåga att hantera konflikter och kognitiva dissonanser på ett konstruktivt sätt i Sverige är vad som skiljer oss från t.ex. danskar, holländare och t.o.m. dagens tyskar.

"The Underdog" är inget unikt för svensk kultur, kolla t.ex. Hollywoodfilmer som Die Hard eller Toshiro Mifunes roller som ronin samuraj. Det unika med Sverige är snarare vem man identifierar som den romantiserade underdogen. Om en svensk kulturarbetare skulle skrivit manuset till Kurosawas De Sju Samurajerna skulle förmodligen de progressiva och egalitära rövarna varit hjältarna som stred mot de fascistiska samurajerna som förtryckte bönderna.

Artikeln är faktiskt ganska komisk eftersom den är så extremt korkad och blir en slags parodi på multi-kulti dekadensen. Newsmill har dessutom stängt kommentarsfältet, undra varför?

Själv undrar jag om vi inte börjat se en upplösning av PK folket då de mer och mer snöar in på sina egna etniska/religiösa särintressen. Just den här artikeln ältar just en invandrar grupp och det är att somalier är både muslimer och afrikaner.

Detta är ju den naturliga effekten av ett mulitkuli samhälle. Allt mindre minoriteter som slåss för allt snävare egenheter och kastar olika rasistkort på varandra. Utan en övergripande stat som står över enskilda kulturers egenheter, så funkar diskrimineringskortet hela tiden.

det intressanta är ju att vi skapar ett samhälle so måste vara vänsterns värsta mardröm. Total splittring bland underklassen samt att alla försök till att slå mot social orättvisa kan stoppas genom att dra fram olika fördoms-kort. Enda sättet att kunna leva ett vettigt liv är att förskansa sig i en enklav av samhället där man slipper konfronteras med "de andra", vilka de nu än kan vara.

Jag undrar ibland om det bästa för Sverige inte vore att landet blev en delstat i Europa, eller USA för den delen, med starkt begränsade möjligheter till eget bestämmande. Vilken skillnad skulle det göra?

Tack vare Lissabon-fördraget (EU:s grundlag) så har Sverige mindre inflytande över sin egen politik i jämförelse med USA:s delstater. Europeisk lag står över medlemsländernas nationella lagar. De ledamöter vi kan välja får inte lägga lagförslag eller rösta i EU-parlamentet. De kan prata, kosta skattebetalarna pengar och inte mycket mer. Detta ser jag som negativt.

När det gäller USA så går vi redan NATO:s ärenden i Libyen och Afghanistan samtidigt som vårt egna försvar är obefintligt.

Ja precis. Vi är redan där, fast skimären av att vara självstyrande finns kvar. Kunde ju lika bra slopa den med. Jag säger inte att det är bra, jag säger bara att jag är rätt jävla uppgiven över vart det här stället har tagit vägen.