Midsommarkrisen

Hejsan
Det är så att jag behöver lite fakta om Midsommarkrisen 1941, har testas googla, söka på wikipedia, och fb, men ingen av dem ger vidare bra information. Då tänkte jag att det kanske finns nån här inne på fb som kan lite mer om den krisen och vill sprida informationen.

För de som inte vet vad det var för något, och vill fylla hufvudet med fakta kan läsa mer om det på http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommarkrisen

Kanske klassikern Per Albin och kriget av Alf W. Johansson kan vara till någon hjälp? Den finns nog på närmaste välsorterade bibliotek.
Den fokuserar på Sveriges roll under kriget och jag är rätt säker på att midsommarkrisen tas upp.

Tackar tackar, den ska jag nog låna. Men är det ingen som vet lite mera direkt, så man inte behöver slå i en bok?

Att slå i böcker är all lärdoms moder. Leta upp Leif Björkmans gamla SUAV-avhandling Sverige inför Operation Barbarossa. Svensk neutralitetspolitik 1940-1941 för en grundlig genomgång.

1. Persongalleri involverade i händelserna
Detta inlägg fokuserar på politiska händelser maj-juni 1941 i Sverige kallad ”Midsommarkrisen” då krav inkom från tyska krigsmakten till svenska regeringen om transport av en tysk pansardivision (c:a 17.000 soldater) från Norge, via det svenska järnvägsnätet, till Finland. Litteraturreferenser finns sist i inlägget. Med tillstånd av militärhistorikern Leif Björkman citeras avsnitt från hans bok ”Sverige inför operation Barbarossa” utgiven 2005-2006 på Hjalmarssons förlag.

Samlingsgeringen 1939-1945 kallad ”Hansson 3”
Det är viktigt att känna till att omstöpning av regeringsformen ägde rum år 1876 då det bestämdes att det skulle finnas en statsminister, som skulle vara chef för regeringen. Ämbetet tidigare kallat utrikesstatsministern blev år 1876 minister för utrikes ärendena, i dagligt tal utrikesminister. Fram till år 1975 kallades rikets statsminister för rikets förste excellens, utrikesministern var regeringens andre excellens och som var ställföreträdare för rikets förste excellens. Under excellenserna lydde övriga statsråd i ”linjen”. Sålunda hade konungen Gustav V utnämnt som rikets högsta ämbetsmän;

 Per-Albin Hansson – statsminister som i brev förkortades: H. Exc. 1 och tilltalet lydde: ”Ers excellens”.
 Christian Günther – utrikesminister som i brev förkortades: H. Exc. 2 och tilltalet lydde ”Ers excellens” (Günther var opolitisk diplomat, hade ingen partitillhörighet).

Statsråd i samlingsregeringen vid dess bildande i dec 1939
Per Edvin Sköld, försvarsminister (s) – ledde Sveriges upprustning.

Ernst Wigforss, finansminister (s) - var socialisten vars hållning konsekvent avvisande alla tyska krav och såg det som viktigt för Sverige att behålla lika goda relationer med Ryssland som med Finland, hur nu detta skulle vara möjligt.

Gustav Möller, socialminister (s) - var från början övertygad om att Tyskland skulle förlora kriget mot Ryssland. Som socialminister i flera kabinett gjorde Möller sina mest betydelsefulla insatser.

Karl Gustav Westman, justitieminister (bf) – var en framträdande representant för bondeförbundet som samarbetade väl med utrikesministern som båda blev omstridda för presspolitiken med dess tidningsbeslag. Avgick 1943 p.g.a sjukdom.

Gösta Bagge, ecklesiastikminister(h) – var mycket aktiv i utrikespolitiken. För honom var Finlands- politiken i fokus och ansåg att Sovjetunionen som ett betydligt allvarigare hot än Tyskland.

Gustav Andersson i Rasjön, kommunikationsminister (fp) – var passiv när det gällde Finlandspolitiken och allmänt stram i utrikespolitiken.

Axel Pehrsson-Bramstorp, jordbruksminister (bf) – var till stor del ansvarig för livsmedelsförsörjningen under krigsåren.

Herman Eriksson (s) – folkhushållningsminister - (1941-1944)

Konsultativa statsråd
 Nils Quensel – opol
 Edgar Rosander - opol
 Gunnar Danielsson – opol
 Thorwald Bergquist – (fp)
 Fritiof Domö - (h)
 Tage Erlander - (s)
 Knut Ewerlöf – (h)
 Axel Rubberstad – (bf)

Utrikesdepartementet
 Staffan Söderblom – chef för UD juridiska avdelning, minister i Moskva
 Karl Ivan Westman – svensk minister i Helsingfors

Krigsmakten
 Olof Thörnell – svensk överbefälhavare
 Carlos Adelcreutz – överste och chef för försvarsstabens underrättelseavdelning
 Gösta von Stedingk – major och svensk militärattaché i Helsingfors.
 Curt Julin-Dannfelt – svensk militärattaché i Berlin

Finska företrädare
 Rolf Witting – finsk utrikesminister
 Jarl Wasastjerna – finsk minister i Stockholm
 Risto Ryti – finsk statsminister, president
 Rudolf Waldén – finsk försvarsminister
 Gustav Mannerheim – finsk överbefälhavare

Tyska företrädare
 Prinsen Viktor zu Wied – tysk minister i Stockholm under krigsåren
 Werner Steffen – tysk marinattaché i Stockholm
 Wipert von Blücher – tysk minister i Helsingfors
 Bruno von Uthman – tysk militärattaché i Stockholm
 Horst Rössing – tysk militärattaché i Helsingfors
 Karl Schnurre – tysk förhandlare i Stockholm och Hitlers företrädare
 Ludvig Weissauer – tysk advokat
 Ernst von Weizsäcker – statssekreterare i Auswärtiges Amt

2. Horst Rössing affären – kort bakgrund
Den tyske militärattachén i Finland, Horst Rössing, avslöjar den tyska planen att anfalla Sovjet kallad Barberossa, för den svenske militärattachén i Finland, Gösta von Stedingk. Stedingk rapporterar uppgifterna vidare till Stockholm och sin chef Carlos Adlercreutz på försvarsstabens underrättelseavdelning (juli 1937–sept 1942). Rössings uppgifter når Günther via försvarsstaben. Han blir irriterad av den strida strömmen underrättelser som tyskarna vet hamnar hos svenska UD och så småningom på regerings bord. Günther rapporterar uppgiftsläckan till tyske ministern i Stockholm, prinsen Viktor zu Wied såväl innan (5:e maj 1941) som efter hemkomst från Helsingsfors den 10:e maj.

Günthers resa till Helsingfors
Günther for till Helsingfors den 5:e maj 1941 för att i möten 6-7 maj, i första hand få höra om finska statsledningen eventuella planer på samverkan med tyska krigsmakten och i andra hand orientera sig om motiv för den informationsström som kom från Helsingfors via Rössing, som gick vidare till Stedingk, som fördes vidare till försvarsstaben i Stockholm och därifrån till regeringen och slutligen hamnade på: Hansson, Günther och Skölds bord.

Utöver ”informationsläckaget” från Horst Rössing ”läckte” lösmynta tyska officerare på olika sätt och från olika håll vilket nådde underrätteletjänsten i Stockholm. Molotov – Ribbentrop pakten var på väg mot sitt slut och Hitlers planer på ett anfall mot Sovjetunionen var långt gångna. Finland sneglade alltmer på ett finskt-tyskt militärt samarbete. Tyskland försökte på olika sätt luckra upp neutraliteten och dra Sverige med i det kommande kriget. Och det var här som Horst Rössing kommer in i bilden med sitt informationsflöde. Rössing var ej den enda ”läckan”. Även svenske militärattachén i Berlin, Julin-Dannfelt, sände information till försvarsstaben Stockholm om det förstående tyska angreppet mot Sovjet.

Men det var ej enbart via Rössing underrätteselrapporter inströmmade om det förestående tyska angreppet mot sovjet. Den svenska säkerhetstjänsten hade knäckt det tyska chiffret förknippat med den trafik som förmedlades på svenska teleförbindelser. Under krigsåren forcerades c:a 350.000 tyska telegram. Militärledningen och utrikesdepartementet visste nästan på dagen när operation Barbarossa skulle inledas. Möjligen kan påstås att Rössings uppgifter var redundanta.

William Schirer skriver i sin bok ”Tredje rikets uppkomst och fall” att Stalin hade fått uttryckliga varningar om Hitlers planer. Av allt av döma ville inte Stalin tro på dessa varningar. I början av 1941 hade den amerikanske handelsattachén i Berlin, Sam E. Woods, skickat en konfidentiell rapport till UD att han från en tillförlitlig tysk källa fått information om Hitlers förestående angrepp på våren 1941. Woods hade i sin detaljerade rapport skissat den tyska angreppsplanen som senare skulle visa sig korrekt. I USA ansåg man först att Woods rapport var en tysk skenmanöver. FBI ansåg efter undersökningar at rapporten var riktig”.

De tyska anfallsplanerna läckte som ”såll”, från olika håll, nådde västmakterna och även Sverige. Frågan kan ställas om orsaken om den ur tysk synvinkel utomordentligt allvarliga informationsläckaget. Kanske var det så att högre tyska officerare var så fanatiskt övertygade om nazismens självklara och fortsatta framgångar att de tyckte informationsläckaget inte hade någon betydelse.

Günther åter i Stockholm
Här går vi till Björkmans bok ”Sverige inför operation Barberossa” som beskriver Günthers återkomst till Stockholm och nu finns det anledning att vara detaljerad. [Ref – 1]

”Den 9:e maj tog Per-Albin Hansson del av Günthers uppteckningar från samtalen i Helsingfors. Per-Albin fann att ”de inte hade givit något nytt”. Med detta syftade han på de försäkringar som lämnats från finskt håll, att man ämnade hålla sig utanför en rysk-tysk konflikt, vilken man från finsk sida dessutom inte väntade sig under de närmaste månaderna. Genom Günthers magra underlag hoppades Per-Albin att Günther skulle ha något mer av intresse att avrapportera muntligen.

”I statsrådsberedningen följande dag lämnar Günther en redogörelse för sina samtal i Helsingfors. Per-Albin fann inget av intresse utöver det han reda antecknat. Här instämmer Gösta Bagge med Per-Albin. För Bagge var det en stor besvikelse att Günther inte tycktes ha uträttat mer i Helsingfors. På tre väsentliga punkter avviker emellertid Bagges anteckningar om vad Günther rapporterat vid beredningen från Günthers egna samtalsuppteckningar och det gäller samtalen med Witting.

(1) Enligt Bagge meddelade Günther i beredningen att ”Witting talat om Åland”. Initiativet till samtalet om Åland lades sålunda på Witting, medan Günther i sin uppteckning skrivit att han själv bringat denna fråga på tal.

(2) Den andra avvikelsen rör den ”oro” som Günther antecknat inför en eventuell kapplöpning mot Åland. I stadrådsberedningen redovisade Günther inte denna inställning. Bagge antecknade att Günther på tal om ”kapplöpningen” sagt till Witting att frågan om Åland ”inte var brännande eller något dylikt”.

(3) Den tredje avvikelsen har att göra med vad Witting sagt om tyska förfrågningar i Finland rörande Sveriges inställning till Tyskland. Då Günther redogjorde för detta i beredningen drev han frågan om den tyska vaksamheten gentemot Sverige hårdare: ”I Finland fick man oupphörligen frågor om Sveriges inställning till Tyskland.

I linje med vad Korhonen visat hur Witting politiskt utnyttjade Weissauer försäkran om att ingen tysk-rysk konflikt stundade så kan man säga att Günther ”nyttjade” (använde) sig av denna försäkran. Han gjorde det enligt Bagges anteckningar eftertryckligt då han med sitt budskap sa´ att ”i allmänhet trodde man i Finland på en tysk-rysk konflikt men inom de ledande kretsarna hade man en helt annan uppfattning; där trodde man i varje fall inte att en sådan konflikt var överhängande”.

Med detta uttalande i beredningen syftade Günther uppenbarligen till att underminera ledamöternas tilltro till ryktena om en omedelbar tysk-rysk konflikt. Någon diskussion fördes vid detta tillfälle inte inom regeringen om Sveriges hållning till Finland något som ter sig naturligt med tanke på de lugnande uttalande Günther precis gjort. Det enda som Günther pekade på som kommande problem gällde Tysklands intresse för Sverige. Under därpå följande tiden, fram till början av juni 1941, blev också för Sveriges förhållande till Tyskland den dominerande frågan. Fokus för regeringens hamnade på transiteringsfrågan. Finland som problem återkom i början av juni 1941.

Efter statsrådsberedningen 10:e maj 1941 inträffade åter det som Stedink hade befarat. Günther upprepade i sitt samtal med Wied vad han hade låtit denne förstå vid samtalet den 5:e maj, nämligen Horst Rössings lösmynthet, dels uppgifter som kom underrättelsetjänsten i Stockholm till del, dels egenpåfunna uppgifter om ett svenskt intresse av närmande till Tyskland, med uppgifter som gick till Berlin . (Det var dessa båda informationsströmmar som Günther ville tysta).

Günther upplyste Wied att han fått lugnande besked av finska ledningen även vad gällde ett eventuellt finskt krigsdeltagande och nämnde: ”utan tvivel är underrättelserna om en sådan utveckling starkt spridda”. Ty så har den svenske militärattachén (Stedingk) i samtal med den tyske militärattachén (Rössings) fått intrycket att kriget är nära förestående. Dessa uppgifter kom snabbt till Stedingk kännedom.

Den 15:e maj höll Günther ett anförande inför interparlamentariska gruppen, vilket genom anteckningar från Per-Albin underbygger Günthers´ oro angående Åland trots att Åland inte anges direkt. Günther skall ha fällt några ord om att Sveriges möjligheter att bistå Finland var större nu än under föregående år. Detta tolkade Per-Albin som att Tyskland skulle se svenskt militärt stöd med välvilja. Per-Albin skrev: men därav blir inte i varje fall med mig som delaktig”

Motiv för Günther´s handlingssätt
När motiv efterfrågas för analys av de samtal som Günther förde med Wied den 5:e och 10:e maj 1941 finns skäl att resa tre frågor om motivet till Günthers ”öppenhjärtighet” som rörde Rössings meddelanden till Stedingk.

(1) Syftade Günthers uttalande endast till att försöka få reda på om Stedingk underrättelser var korrekta eller inte?

(2) Rörde det sig om ett försök att markera (svensk) samarbetsvillighet?

(3) Hade Günther avsiktligt informerat Wied om samtalen mellan Rössing och Stedingk och sedan avsiktligt lämnat Per-Albin Hansson och därefter regeringen ett lugnande besked i något annat, mera speciellt syfte?

Till det tredje (sista) av dessa frågeställningar måste (kan) sägas att svaret endast kan godtas om det täcker de svårförenliga fakta som källorna förmedlat, både den upprepade och medvetna läckan till Wied och förbehållsamheten inför Per-Albin Hansson omedelbart följd av de optimistiska tonfallen inför regeringen.

Nu finns faktiskt en uppgift om att Günther själv pekar på ett av dessa tre motiv för läckan i samtalet med Wied den 5:e maj. Den har förmedlats via ett handbrev från Stedingk. Efter sina samtal med Witting den 6:e maj i Helsingfors, sammanträffade Günther med Westman och Stedingk. Då Stedingk klagat över att hans källa (Rössing) på detta sätt utelämnats ”föreföll Günther oförstående i avseende på det olämpliga i uttalandet. Han ansåg att när han av ÖB fått orienteringar, som berörde så livsviktiga frågor, hade han skyldighet att gå till grunden. . . .”
Detta motiv, som av Stedingk citeras efter Günther, är ur diplomatisk synpunkt ganska naivt. Var vad det för kontroll som Günther företog, då han alltså skulle gå till grunden och utröna vederhäftigheten av Stedingk underrättelser? Günther ställde en direkt fråga, låt vara så, för att se vilken effekt den fick, även om det är ovisst vilket värde Wieds reaktion kunde ha – hur det än blev. Men samtidigt utelämnade Günther den tyske uppgiftslämnaren (Rössing).

Vinner detta uttalande av Günther tilltro skulle denne pekat direkt på det första motivet, nämligen: Günther hade fullt avsiktligt för Wied avslöjat samtalen mellan Stedingk och Rössing för att få Rössings uppgifter bekräftade. Günther medgav sålunda ej vad Stedingk med sina protester väl närmast insinuerat att det rörde sig om en fadäs, ett beklagligt misstag. Tvärtom, efter si återkomst till Stockholm tog Günther åter upp samtalen mellan Stedingk och Rössing med Wied, denna gång mer öppet än vid samtalet den 5:e maj. Wied telegram den 10:e maj ger ingen antydan om att Günther skulle försökt skyla över sitt tidigare uttalande om samtalen mellan Stedingk och Rössing eller på något sätt försökt blanda bort korten.

Dessa fakta pekar mot det motiv som Günther redovisat för Stedingk, inte kan vara det verkliga. Det kan sägas att då Stedingk väl av Rössing själv fått reda på läckan i samtalet med wied den 5:e maj och förtrytsamt protesterar mot vad som förekommit, fanns det knappast någon annan möjlighet för Günther än att svara som han faktiskt gjorde – förutsatt att han ville undvika att avslöja sina verkliga motiv.

Tilläggas kan att innehållet i Wieds anteckningar efter samtalet med Günther den 5:e maj inte heller ger något belägg för att Günther ”velat gå till grunden” och verkligen undersöka om Rössings information till Stedingk varit sann. I stället ter sig Günthers uttalande som en direkt upplysning till Wied om vad han ämnade ta reda på i Helsingfors: han gav klara antydningar om vad saken gällde och varifrån underrättelserna hade sitt upphov. Därmed gav Günther tyskarna alla möjligheter att förebygga att han vid sitt besök i Helsingfors faktiskt skulle kunna verifiera Stedingks underrättelser. Günther har medvetet och i en bestämd avsikt förrått vad samtalen mellan Stedingk och Rössing handlat om. Vilket kan Günthers syfte ha varit att medvetet ha förrått Rössing?

Därmed är vi framme vid den tredje av de inledningsvis formulerade frågeställningarna. Utgångspunkten blir då statsrådsberedningen den 21 april 1941 och anteckningar förda av Gösta Bagge efter samtal med Günther under de följande dagarna. Avgörande är den belysning (förtydliganden) som Günther påvisade över sin hållning till Tyskland och Finland.

Günther hade inför beredningen klart bekantgjort att han ansåg det som absurt om Sverige skulle råka i krig med Tyskland genom ett svenskt nej till tyska transiteringar i det fall att dessa avsåg hjälp åt Finland. Men han ville å andra sidan inte lämna något generellt tillstånd till sådana transiteringar. I följande samtal med Bagge utvecklade Günther sina synpunkter i sammanfattning nedan.

(1) Sverige måste vara berett att gå med på vissa tyska transiteringskrav vid en eventuell tysk-rysk konflikt, främst med tanke på Finland.

(2) Sverige fick inte hamna i det läget att endera tvingas ta ett krig med Tyskland eller av Tyskland tvingas till långtgående eftergifter med uppgivande av neutraliteten.

Den utrikespolitiska linjen, hade Günther redovisat här och tidigare under 1941 och kan bäst sammanfattas och uttryckas med: Neutraliteten var inget mål utan endast ett medel att hålla Sverige utanför kriget .

Diskussionen i statsrådsberedningen under våren 1941 hade gjort klart att han inte utan vidare säkert kunde räkna med stöd för sin utrikespolitik om det gällde eftergift för tyska krav på transiteringar till Finland, uppenbart inte heller i samband med ett tyskt-ryskt krigsutbrott. Då underrättelser nu kom från Helsingfors om långt gångna finsk-tyska förberedelser för ett anfall mot Sovjet, fick Günther bekymmer, samtidigt som han fick en upplysning av utomordentligt värde för sin bedömning av framtiden. Bekymren gällde inte Tyskland eller Ryssland, inte heller i första hand och egentligen Finland. Günthers bekymmer gällde regeringen och i andra hand opinionen i Sverige.

Ett motiv för regeringen att bifalla tyska transiteringskrav försvann, då det alltså inte längre var tal om ensidigt tyskt skydd av Finland vid en eventuell tysk-rysk konflikt. Om regeringen fick reda på det, genom att Günther utan förbehåll rapporterade vidare vad Stedingk efter sina samtal med Rössing kunnat meddela om de finsk-tyska planerna, skulle det ha ökat risken för att regeringen fixerade sin ståndpunkt och direkt bestämde sig för ett blankt svenskt nej ifråga om tyska transiteringskrav för transporter till Finland redan innan problemet blivit aktuellt genom ett senare och omedelbart tyskt krav. (Vilka snart skulle komma).

I Stedingks underrättelser fanns klara antydningar om att Finland inte genast skulle ansluta sig till det tyska anfallet, och Günther har sannolikt bedömt saken så att det skulle underlätta ett svenskt medgivande – förutsatt att man inom regeringen inte i förväg kände till vad som var planlagt rörande Finlands del i operationen Barberossa på ett något senare stadium.

En fastlåsning av regeringens ståndpunkt gentemot Tyskland ifråga om eventuella transporter till Finland var just vad Günther i samtal med Bagge både anspelat och direkt oroat sig för. Günther ville behålla handlingsfriheten. Om detta varit Günthers egentliga motiv måste det varit ett vitalt intresse för honom att stoppa denna underrättelse från Stedingk och möjligen fortsättningsvis få Stedingk att inte rapportera om att finnarna ämnade sluta upp på tysk sida i anfallet mot Sovjet.

Günther skall också vid ett lunchsamtal med Stedingk, straxt före sin avresa till Stockholm, ha sagt att underrättelser från Stedingk om finska förberedelser för aktivt deltagande på tysk sida vid ett anfall mot Sovjet var ”sagor” vilka man inte var betjänt av i Stockholm. Vad kunde vara mer effektivt, om det var det saken gällde, än att ge Stedingk en skapa och inför Wied avslöja vad som förekommit mellan Stedingk och Rössing – men på samma gång först lämna Per-Albin Hansson och sedan regeringen lugnande besked om att ett tyskt-ryskt krig inte var aktuellt och understryka att de ledande i Finland strävade efter att Finland skulle förbli neutralt även vid ett tyskt-ryskt krig?

Därmed kommer vi fram till frågan om Günther kan ha haft något direkt utrikespolitiskt motiv att inför Wied tvåfaldigt avslöja vad Rössing låtit Stedingk förstå. Günther kan mycket väl ha uppfattat Rössings uppgifter till Stedingk som ett ”medvetet tyskt läckage”. Günther skulle då genom sin ”öppenhjärtlighet” inför Wied ha syftat till att nå Auswärtiges Amts öra för att klart säga ifrån – genom hänvisning till källan – att det var lönlöst för tyskarna att söka påverka den svenska militärledningen genom underrättelser om att Finlands tagit definitiv ställning för Tyskland – om tyskarna därigenom räknade med att ytterligare kunna luckra upp den svenska neutraliteten. Ytterligare ett skäl finns att Günther kan ha gjort denna tolkning, nämligen Herman Görings ”hälsning till Sverige” från den 6:e mars. Han hade just tryckt på att Finland hade tagit ställning på tysk sida inför ett tyskt-ryskt krig och att han mer eller mindre förväntade sig att Sverige skulle göra sammaledes. Dessa tongångar hade också kommit från militära attachéerna von Uthman och von Albedyll.

ÖB Thörnell hade framfört att Sveriges möjligheter att bibehålla neutraliteten var minimala ifall Finland tillsammans med Tyskland gick med i kriget mot sovjet. Det underströk ytterligare betydelsen ur Günthers perspektiv, att Stedingk höll tillbaka underrättelser om att Finland inte tänkte bli neutralt i en tysk-rysk konflikt. Underrättelserna skulle onekligen på ett inte önskvärt sätt kunna leda till att stämningen jagades upp inom försvarsstaben som lätt skulle kunna sprida sig inom regeringen. Resultatet skulle i sina yttersta konsekvenser kunna bli att regeringen, främst socialdemokraterna låste sin ståndpunkt och då hade Günther förlorat sin handlingsfrihet. Diskussionen inom statsrådet den 21:a april gav skäl för det antagandet.

Günthers samtal med Wied den 5 och 10:e maj, om själva läckan bakom underrättelserna från Helsingfors, kan dessutom ha tjänat syftet med att markera en viss svensk samarbetsvilja. Det gäller sålunda det andra av inledningsvis omnämnda motiv för Günthers handlande dessa dagar. Man kan rent utan kalla det för en ”förhandlingsouverture” med målet att skjuta beslut på framtiden och att under tiden hålla Auswärtiges Amt på gott humör om kommande svenska steg.

Björkmans analys i detta avsnitt säger att den inte behöver utgå från förutsättningen att Günther verkligen trodde på Stedingks underrättelser var korrekta. Från aktuellt strikt diplomatiskt håll, fanns inte någon direkt hållpunkt att ett tyskt anfall mot sovjet var i faggorna. (Inhämtade underrätteser gav givetvis en annan bild av det förestående tyska anfallet). Oavsett detta var Stedingk underrättelser besvärande om de kom att bilda underlag till en diskussion inom regeringen som kunde låsa handlingsfriheten.

Avslutningsvis finns för detta avsnitt anledning att poängtera att de här givna svar på frågorna om Günthers motiv och handlande har full giltighet både för läckan i samtalen med wied den 5 och 1:e maj och för återhållsamheten och optimismen inför Per-Albin och regeringen. De fyller sålunda de krav som inledningsvis uppställdes och vinner just härigenom sannolikhet.

Per-Edvin Sköld - Beredning och beslut av tyska krav på genommarsch
Nu vill jag ge överlämna ordet till Per-Edvin Sköld, försvarsminister, som genom Yngve Möller biografi från 1996 skildrar de dramatiska händelserna då tyska krav inkom på genommarsch av en division från Norge, genom Sverige och till Finland. Skölds ord, förmedlade genom Möller konvergerar väl med militärhistorikerna Jan Linder och Leif Björkman. Den senarenämnde skildrar de dramatiska händelserna mer i detalj än vad Sköld gör genom Möller [Ref – 2]

Vi låter Möller komma in först i och med ÖB Thörnell framförande i statsrådsberedningen 1941-04-21. ”ÖB redogjorde för Sveriges militära läge i händelse av tyskt-ryskt krig och han räknade med två krigsfall, antingen att Finland höll sig neutralt eller att det slöt upp på Tysklands sida. I det senrae fallet var ÖB osäker på om Sverige skulle kunna behålla sin neutralitet. I vilket fall som helst ansåg ÖB det vara ett svenskt intresse med hänsyn till vårt utsatta läge och handelsberoende av Tyskland att inta en välvillig hållning till detta land. Om Sovjet anföll Finland och om då Tyskland och om då Tyskland ville gå i krig för att hjälpa Finland, vore det absurt om Sverige inte gick i krig mot Sovjet. Tyskland skulle i ett sådant läge inte acceptera ett svenskt avslag på krav om basering och trupptransporter till Finland. den naturliga konsekvensen om vi tvingades överge neutraliteten vore att Sverige frivilligt åtog sig att understödja Finland. Vårt land borde därför förbereda deltagande i ett krig mot Sovjet, med Finland och Tyskland och helst söka föra landkriget utanför våra gränser”.

”Förbindelserna över Torne älv borde förbättras genom en järnvägsbro, underhåll av av en svensk armé i norra Finland ombesörjas och stabsöverläggningar hållas med företrädare för finska krigsmakten”.

”Reaktionen bland statsråden på detta av ÖB lämnade scenarion blev både splittrad och våldsam. I den frågestund som följde ställde Wigforss frågan om hur ÖB såg på läget om Sverige gick med i kriget på Sovjets sida, mot Finland och Tyskland!”

”Thörnell svarade att det vore absurt att Sverige skulle kasta sig in i ett krig mot Tyskland för den händelse de tyska kraven på Sverige gällde bistånd eller någon form av transitering för att hjälpa Finland. Wigforss reagerade starkt på ÖB svar”.

”ÖB avvek efter sitt anförande men efteråt blev den fortsatta debatten fortsatt hetsig och Sköld tog till orda. Han var liksom Wigforss kritisk och hade fått intrycket att ÖB hade planer på ett anfall på Sovjet i allians med Tyskland och med kraftuttryck for ut mot vad han ansåg vara en ensidig inställning av ÖB. Skölds tolkning bestreds av Günther dock att det inte kunde bli tal om någon svensk-finsk allians, då Finland redan avböjt en sådan. Westman ingrep och sade att ett förhållande präglat av misstroende mellan försvarsministern och överbefälhavaren vore ohållbart och måste medföra personalförändring. Efter en stund lugnade sig debattörerna. Inför perspektivet av ett tyskt anfall mot Sverige sade Sköld att”:

”vi nog inte kunde försvara oss mer än en á två veckor, kanske upp till tre månader”. Detta fann Westman vara ett realpolitiskt uttalande son avvek från Skölds ideella hjältehållning i övrigt!

Det av Sköld sagda är utomordentligt viktiga ord ty det handlar om svensk försvarsförmåga! Av intet från tidigare resonemang har det framgått att vare sig krigsmakten eller politiker genomfört analys av möjlig framgång av svenskt militärt motstånd gentemot tyska krigsmakten!

”Några dagar senare gavs ÖB besked från Per-Albin. ”Sveriges politik är oförändrat neutral och kan inte leda till något engagemang i öster om Finland kom med i konflikten. Några överläggningar mellan staber fick inte hållas. Med tanke på Wigforss absurda från till ÖB sade Per-Albin att det var uteslutet att Sverige skulle gå med i krig på Sovjets sida mot Finland och Tyskland”.

Vid den tidpunkten hade Finlands politiska och militära ledning gått så långt i samverkan med Tyskland att ingen återvändo var möjlig inför det förestående kriget mot Sovjet. Men i det längsta hemlighöll och vilseledde den finska regeringen om sina planer för kollegorna i Stockholm.

Som tidigare nämnts kom ej enbart underrätteselrapporter via Rössing om det förestående tyska angreppet mot sovjet. Den svenska säkerhetstjänsten hade knäckt det tyska chiffret förknippat med den trafik som förmedlades på svenska teleförbindelser. Under krigsåren forcerades c:a 350.000 tyska telegram. Militärledningen och utrikesdepartementet visste nästan på dagen när operation Barbarossa skulle inledas.

Engångseftergiften – transitering av en tysk division genom Sverige
Möller fortsätter: ”När Tyskland den 22:a juni 1941 anföll Sovjet var det inte någon större överraskning för svenska regeringen. Veckorna innan hade UD fått flera uppgifter att det förestående kriget skulle bryta ut straxt före midsommar. Det hade redan då aviserats att Sverige skulle komma att ställas inför tyska krav på transitering och andra medgivanden. Vad man inte visste var omfattningen och hur vittgående dessa krav kunde bli”.

”Besked kom samma morgon som kriget inleddes. Viktor zu Wied och Karl Schnurre uppvaktade Christian Günther med en kravlista på åtta punkter. Det första och viktigaste var begäran om en fältutrustad armédivision (c:a 15.000 man) skulle få sändas via svensk järnväg från Olso-området till norra Finland (Charlottenberg-Torneå). Övriga krav var inte lättsmälta men dock förhandlingsbara. Senare på dagen lämnade finska sändebudet Wasastjerna en motsvarande lista till stöd för de tyska kraven samt egna önskemål om bl a krigsmateriel och 20.000 ton spannmål”.

”Medan svenska folket beredde sig på midsommarfirande samlades i kanslihuset ett grupp från regeringen i kanslihuset för att fatta beslut som för nationen kunde bli ödesdigra och innebära krig eller fred för Sverige”.

”Under förmiddagen kallades först Günther och en timmes tid senare Per-Albin till Kung Gustav V för att informera och överlägga. Samtalen blev av stor betydelse för frågans fortsatta handläggning och kungen kom att få en central roll. Samtalen på slottet med kungen blev ett led i beslutsprocessen och senare en brydsam fråga för forskare att uttolka vad monarken egentligen sagt och hur det skulle tolkas”.

”Per-Albin gjorde först efter tre veckor en förteckning om händelserna. Om samtalet med skriver Per-Albin att kungen inte genom vägran till transitering ville ta risken med en konflikt. Per-Albin sade om kungen:

”Han (kungen) hade noga tänkt över saken och kunde inte ta ansvaret för att kasta ut landet i krig. Hällre tog han sin ställning i övervägande, vilket jag (Per-Albin) måste tolka att han (kungen) avstod tronen än att fatta ett sådant ödesdigert beslut. . . .Jag kunde blott förklara att saken noga finge prövas och att det icke var så klart att man bäst gagnade landet med eftergift

Den fortsatta debatten i ämnet ledde till att Per-Albin taktiskt skickligt hade ”övertolkat” vad kungen hade sagt och att kungen aldrig på allvar hade övervägt att abdikera men lät ett hot om detta komma fram.

När regeringen samlades till beredning på midsommarafton refererade Günther vad som avhandlats. Han var villig att på ett tidigt stadium att tillstyrka tysk transitering. Ett avslag skulle enligt Schnurre betraktas som en minst sagt ”ovänlig handling”. Hitler skulle uppfatta ett nej som om Sverige inte önskade Tyskland framgång i det nya företaget och som en följd inordna vårt land bland de ovänligt sinnade stater som måste likvideras vid Europas nyordning”.

Günther framhävde vidare att bakom sitt tillstyrkande stod den finska regeringen med detta argument fick aldrig någon avgörande tyngd.

Per-Albin var klar över att bifall till transitering vore att gå utanför neutraliteten men däremot stod risken att komma i krig mot Tyskland. Han var närmast för avslag men undvek att för stunden ta ställning utan att höra riksdag och partigrupp. Om samtalet med kungen sade Per-albin i beredningen att denne (kungen) i händelse av avslag skulle dra de personliga konsekvenserna därav och det betydde säkerligen ett hot om abdikation. Per-albin framhävde att det var beklagligt om sammanhållningen i regeringen skulle ta slut när den nu som bäst behövdes.

De fortsatta överläggningarna i regeringen visade hur splittrade meningarna var. De borgerliga ledarna Bagge och Bramstorp biföll medan Rasjön i väntan på riksdagsgruppens svar lutade åt ett ja. Viktig var Rasjöns uppfattning att regeringen skulle spricka vid ett nej vilket skulle leda till att Tyskland ingrep. Per-Albin partikamrater: Wigforss, Möller och Sköld (försvarsministern) talade för ett avslag.

I ett utförligt inlägg förklarade Sköld sin uppfattning att ett tillmötesgående betydde ”inglidande” i den tyska sfären, förutsatt att transiteringen inte blev en engångsfråga. Denna förutsättning skulle visa sig vara nyckeln till den slutliga lösningen, som kommer att framgå av det fortsatta resonemanget. Sköld undrade vidare om detta var början och om nya krav skulle komma successivt. I så fall vore det endast en tidsfråga när Sverige skulle komma i krig med Tyskland. På frågan vad som kunde uppnås (vinnas) genom eftergift svarade han enligt Westman så här:

Westmans dagbok
”Vi vinner att vi ej blir ockuperade. Detta är av värde om stormen blir kort, eljest betyder det en godvillig inordning i den tyska nyordningen. Man skall ej godvilligt göra sig till träl, då gör man slut på sin moral. Om vi nu säger ja blir vår militära beredskap meningslös, vi kan inte hålla de värnpliktiga inne. Jag kan ej hålla flottan rustad. Men det behövs enighet för att hålla denna avslagslinje – om den inte finns bör då ej de tyskvänliga krafterna få taga ledningen?

Skölds inlägg förekommer också som anteckning i Bagges dagbok och vi skall observera skillnaden.

Bagges dagbok
”Det kunde ha varit bättre att bli ett ockuperat land. Då skulle den svenska nationalviljan icke förslöas vilket skulle bli fallet om man gick med på att sälja sin själ frivilligt. Då vore det bättre att behålla själen. Det naturliga är att säga nej ty annars vore det ej möjligt att bibehålla försvaret. Om den inre fronten sviktar är det ingen mening att fortsätta. Det vore bättre då under sådana förhållanden att kanske låta de tyskvänliga krafterna överta ledningen av landet och ansvaret. Bäst klara upp hur frågan låg till inom partigrupperna”.

”Men till saken hör att Bagge i sin dagbok talar illa om de flesta av sina kollegor i regeringen, särskilt om socialdemokraterna med partiska anmärkningar. Förtroende hade han endast för Günther”.

Så olika ledamöterna kunde uppfatta vad som sagts i förhandlingarna!

”Under denna midsommarafton inkallades den sedan två dagar tidigare semestrande riksdagen via riksradion för att nästa dag åter infinna sig i Stockholm. Denna ovanliga kallelse minskade inte svenska folkets rädsla för vad som pågick”.

”När utrikesnämnden sammanträffade senare på dagen framkom samma motsättningar som redan framträtt inom regeringen. De borgerliga yrkade bifall till transitering av den tyska divisionen medan de flesta socialdemokrater stod för avslag. Båda förutvarande utrikesministrarna Sandler och Undén tillhörde de mest avvisande. Andra socialdemokrater ville ej direkt säga nej utan föreslog förhandlingar med tyskarna för att mildra kraven. Per-Albin höll fortfarande frågan öppen för egen del. Kung Gustav V ställde sig bakom Günther och likaledes gjorde kronprinsen Gustav Adolf”.

”Av anteckningar från statsrådet Herman Eriksson framgår att Sandler gjorde ytterst hätska angrepp på Günther som han misstänkte att ”målmedvetet, avsiktligt och planmässigt arbeta för anslutning av Sverige till det tyska linsrummet”. Eriksson nämner vidare i ett samtal med att ”Wigforss var alldeles vild och höll på att städa skrivbordet för ett eventuellt uppbrott. Det är en märklig uppgift som tyder på förberedelser hos Wigforss inför en eventuell regeringskris”.

”Känslorna svallade och det blev ej mindre avspända när Sköld åter framförde sin idé att partiets statsråd borde avgå. Beslutsprocessen rullade vidare med möten i riksdagsgrupperna och resultatet blev i stort sett de samma som tidigare. De borgerliga röstade för transitering, bondeförbundet och högern, utan votering. Folkpartiet med 26 röster mot 11 medan socialdemokraterna var kluvna. Efter sex timmars debatt i gruppen hölls dubbla voteringar och på följande sätt”.

Omröstning och beslut
”Socialdemokraternas riksdagsgrupps första votering röstade 159 för avslag och 2 för bifall. I den andra omröstningen innebar frågan hur gruppen skulle ställa sig om de borgerliga tillstyrkte bifall. Gruppen voterade då med 72 röster för och 59 röster emot transitering. Omkring 10-tal hade lagt ner sina röster. Därmed fanns en majoritet för transitering dock med en betydande minorite”t.

”När regeringen på kvällen på midsommardagen samlades för att ta definitiv ställning, var frågan i sak redan avgjord genom riksdagsgrupperna beslut om transitering. Beredningen innebar en ny upprörd debatt som blev extra förvirrad genom att Per-albin till en början endast bekantgjorde resultatet från den första voteringen”.

”Mot slutet av beredningen offentliggjorde Per-Albin siffrorna från den andra voteringen i hans riksdagsgrupp. Han var personligen för ett nej men med hänsyn till kungens och de andra riksdagsgrupperna hållning ansåg han att ett avslag skulle vara praktiskt omöjligt och att positivt besked skulle lämnas tyskarna. Men – tillfogade han, detta får inte betraktas som början till fortsatta eftergifter utan det är ett engångsbeslut”.

”Vid en extra konselj onsdag den 25 juni fastslogs slutligen det beslut som frammejslats under stora våndor och motsättningar. Inför kungen anmälde Wigforss, Sköld, Möller och Göres att de ogillade beslutet men i enighetens namn avstod från att reservera sig till protokollet”.

”Beslutet väckte enbart en måttlig reaktion hos de allierade som insåg att det omringade Sverige hade en mycket begränsad handlingsfrihet”.

Björkman säger så här: ”Den 25 juni 1941 tog regeringen beslutet att släppa igenom den tyska divisionen. Den 25 juni kom det första transiteringståget till Charlottenberg ör vidare färd till Torneå. Ytterligare c:a 100 tåg skulle följa fram till 12:e juli 1941 då transiteringen hade avslutats”. [Ref – 1]

Christian Günther tog på sig uppgiften att få med Per-Albin på den tyska begäran och Günther utnyttjade givetvis de instrument han hade till förfogande. . Ett av dem var kung Gustav V som Günther sammanträffade med innan Per-Albin anslöt. Det finns olika tolkningar om Gustav V var beredd att avgå som resultat av ett avböjande svar på den tyska begäran. Om kungen hade abdikerat skulle ej enbart samlingsregeringen ha hotats utan Sverige hade hamnat i djup konstitutionell kris. Per-Albin visade sin skicklighet att föreslå att omröstningen skulle ske hur de andra partigrupperna svarade.

Av vad som framgår av såväl citat från W. Carlgren som av Björkmans bok, kom en ström av (1) såväl korrekta som falska (överdrivna) uppgifter som dels spreds till den svenske militärattachén i Helsingfors, dels (2) falska uppgifter om Sveriges positiva inställning till det kommande kriget som gick till Berlin. Christian Günther hade sålunda motiv att hejda bådadera av Rössings informationsströmmar.

Vad hade hänt om Günther ej hejdat utan ”släppt fram” all information om det förestående finska engagemanget med tyskland till svenska regeringen och krigsmakten? Med stor sannolikhet hade regering och riksdag tagit beslut om att avslå det tyska kravet på genommarsch av division Engelbrecht genom Sverige. Med lika stor sannolikhet hade Sverige hamnat i krig med Tyskland.

Dåvarande fackföreningsledaren, Gunnar Sträng, senare en av socialdemokratins mest färgstarka finansministrar, uttrycker sig så här, genom biografin av Andes Johansson från år 1992, hur man tänkte och handlade i denna svåra tid:

”Före anfallet på Ryssland sommaren 1941 hade Hitler kanske 60-70 sysslolösa divisioner nere i norra Tyskland. Hitler hade kämpat ner Polen, Holland, Belgien och Frankrike på bara några veckor. (Man antog att Storbritannien förhandlade om en separatfred med Tyskland). Hitler förfogade över enorma massor vältränade, välutrustade och krigslystna tyska nazistsoldater. Det hade varit en smal sak för honom, om han hade velat ockupera hela Skandinavien”.

”Vi hade kunnat slåss en tid men sedan hade vi fått vika oss. Det jag är rätt övertygad om och så resonerade också Per-Albin Hansson som sa.
- Allright, vi släpper de här permittentresorna till Norge. Och vi släpper den här transiteringen av Engelbreckt-divisionen över norra Sverige till Finland som en engångsföreteelse”.

”Det var bättre att göra dessa eftergifter och skaffa andrum. Vi var många nog med Per-Albin Hansson som ansåg att Hitler inte skulle ha någon chans i det långa loppet. I början av kriget var de för starka för att vi skulle utmana dem. Norrmännen gjorde vad de kunde för att kämpa emot, men de var för klena”. Så kommer Gunnar Strängs ord hur man tänkte och resonerade på den tiden:

Vi hade nog kunnat hålla på några månader men kanske till priset av 100.000 – 150.000 unga svenska mäns liv och en förskräcklig materiel förödelse

”Så det var lätt för andra att vara modiga när de inte hade något ansvar. Vi hade de här kurrarna på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med Torgny Segerstedt i spetsen. Och det var gossarna kring Ture Nerman och några andra. Men deras predikan om en död i skönhet hade inget stöd av medborgarna”. [Ref - 3]

Frågan restes om Günther i sitt möte med Schnurre antydde möjligheten av ett svenskt-tyskt militärfördrag.

Vi går till Björkmans bok [Ref – 1] om Schnurres besök i Stockholm dit han kom via Helsingfors och anlände den 24 maj 1941. ”Schnurre besökte såväl Günther som Per-Albin Hansson och i den ordningen. Från Schnurres samtal med Günther finns korta anteckningar. Per-Albin noterar att Schnurre skall ha sagt Günther att han (Schnurre) inte trodde på någon rysk-tysk sammandrabbning. Allmänt hade Per-Albin antecknat att ”Schnurre” inte hade något budskap”

”Per-Albin skriver i dagboken ”Det var riktigt att Schnurre inte hade något budskap vilket underförstått syftade också på samtalet med Günther”. Per-Albin fortsätter: ”Med några inledande ord angående sin uppskattning av Schnurres visit framhöll statsministern att han ville begagna sig av tillfället att understryka svenska regeringens och svenska folkets varma önskan att med Tyska riket upprätthålla förtroendefulla och vänskapliga förbindelser”.

”Med motsvarande diplomatiska hövlighetsfraser tackade Schnurre för den vänskapliga hälsningen som han skulle vidarebefordra till Tyskland. Avslutningsvis efter alla fraser tackade Per-Albin Schnurre för att han personligen för sig fått de tyska synpunkterna framlagda vilka skulle underrättas den svenska regeringen”.

”Vid mötet framkom inget väsentligt utom underliggande tyska hot. Schnurre ville ytterligare förvisa sig om att budskapet om kommande transitering hade gått ”hem”.

Schnurre var ju Hitlers eget sändebud och rapporterade direkt till Joacim von Ribbentrop. Varför skulle Schnurres budskap gå via tyska legationen och von Uthman? Björkman skriver [Ref – 1]

”Som källa finns en anteckning inom tyska OKW ”Interne Besprechung 5 juni” som är värdefull. I samband med militära förberedelser som Finland skulle företa från den 10:e juni, upptogs också frågan om Sveriges hållning till kommande transiteringskrav. Där finns anteckningen: ”Sändebudet Schnurre, efter besök i Stockholm har det intrycket att Sverige är berett att efter det att operation Barbarossa har inletts, tillåta genomtransport av tyska trupper”. Efter att Barberossa inletts blev nu Schnurre anvisad att överlämna ett not i frågan till svenska regeringen. [Källa Björkman – KBT/OKW 5/6-1941 sid 401].

”Schnurres samtal med Günther och Per-Albin den 24 maj hade ur tysk synvinkel enbart fokus på en ytterligare kontroll. Ingenting hade framkommit som pekade på ett svenskt avslag till en planerad transitering från Norge till Finland. Schnurres intryck var att Sverige efter anfallet skulle medge transitering. Det var detta som Schnurre ville höra och återrapporterade till von Ribbentrop – ingenting annat”.

Alf W Johansson pekar i sin uppsats ”I skuggan av operation Barbarossa” på följande. Schnurre hade efter besöket hos Per-Albin den 24:e maj, mött folk på den tyska legationen och militärattachén Bruno von Uthmann. Schnurre hade givetvis avrapporterat hur resonemanget med Günter och Per-Albin” hade avlöpt. Baserat på det resonemanget kokade von Uthmann samman en egen rapport.

Alf Johansson fortsätter: ”Det finns anledning att misstänka att han (Uthmann) på vissa punkter övertolkat Schnurre vad Günther hade sagt. Det är exempelvis svårt att tänka sig att Günther förklarat att Sverige var berett till ett ”militärfördrag” med Tyskland.” Johanson anger själv som källa HT 1984 nr 4.

Schnurres besök, var när allt kommer omkring, en visit med utväxlande av diplomatiska hövlighetsfraser under dolt hot, nämligen underförstådda påtryckningar och försäkran om bifall för kommande transiteringen av den tyska 163:e divisionen genom svenskt territorium. Schnurre avrapporterade sitt intryck till von Ribbentrop.

Så här säger Zetterberg i sin uppsats ”1942 – storkriget vänder, Sveriges utsatta läge består”. ”Vi skall veta att den tyska legationen i Stockholm rapporterade det mesta i ”ljusblått” om svenskarna och skönmålade den svenska Tyskland politiken för att hålla Berlin på gott humör. Mängder med naiva rapporter sändes härifrån som hade föga med verkligheten att göra. Den svenska underrättelsetjänsten häpnade oupphörligen över innehållet i tyska dekrypterade (forcerade) telegram där svart ofta gjordes till vitt och utrikesminister Günther skildrades som en stor tyskvän. Med den legationsbesättningen skulle Tyskland aldrig uppnå något av värde. De närvarande tyska diplomaterna utgjorde närmast en dekoration”

Det var Schnurres brev till von Ribbentrop som var det signifikanta i händelseförloppet.

Referenser
Ref – 1 ”Sverige inför operation Barbarossa”, Leif Björkman, Hjalmarsson och Högberg förlag 2005, ISBN 13:978-91-7224-011-7.

Ref – 2 ”Per-Edvin Sköld – humanist och samhällsbyggare”, Yngve Möller, Tidens/ Athena 1996, ISBN 91-518-2983-5

Ref – 3 ”Gunnar Sträng – landsvägsagitatorn”, Anders L. Johansson, Tidens förlag 1992, ISBN 91-550-3636-8.

Ref - 4 har utgått.

Ref - 5 ”Svensk utrikespolitik 1939-1945” Wilhelm M. Carlgren, Allmänna förlaget 1973, ISBN 91-38-015509-9

Man tackar, det var inte i minsta laget. Hade inte riktigt förväntat mig ett så långt svar. Men tack, nu slipper jag gå till bibblan imorgon.