Med/ocks

Det är ytterst vanligt att höra folk använda sig av ordet 'med' i stället för 'också'.
Exempel: Jag såg också det. --> Jag såg det med.

Vad är egentligen backgrunden till detta ordbruk? Hur har det uppstått?

Jag skulle tro att "med" används oftare i skrift än i tal och vice versa.

Jag personligen säger då aldrig "med" när jag talar med någon, men däremot när jag skriver.

I många situationer är "också" synonymt med adverbet "med".

-- Olle är sjuk, det är kalle med.
-- Olle är sjuk, det är Kalle också.
-- Olle är sjuk, det är Kalle ock. (dialektalt)

Samtidigt finns det en del subtila skillnader beroende på ordföljd och betoning:

-- Också jag såg det. (Inte bara domaren såg den fula tacklingen.)
-- Jag såg det också. (Jag såg Eiffeltornet, inte bara Triumfbågen.)
-- Jag såg också det . (Jag såg Eiffeltornet, inte bara Triumfbågen.)
-- Jag såg den också. (Jag inte bara hörde lärkan.)

-- Jag såg det med. (Jag såg Eiffeltornet, inte bara Triumfbågen)
-- Jag såg den med. (Jag inte bara hörde lärkan.)

Troligen är vi försiktiga med alternativa placeringar av adverbet "med" därför
att "med" även är en preposision (förutom substantivet på kälken).

Den enda möjliga länken jag kommer på just nu är konstruktionen:

Kalle kommer med (mig).
Kalle kommer också.

Kanske det har kommit därifrån? Bara en improviserad tanke...

När man tittar på "också" respektive adverbet "med" i NEO så får man veta att
båda fanns år 1520. Ett exempel när adverben inte är utbytbara är idiomet
"till och med".

-- Han hade betalat medlemsavgiften, i god tid till och med.

Ifall jag hör:
"Ja, jag med..."
Så kontrar jag med:
"Du med vadå?"

Jag gör allt för att få folk att inse att "med" absolut inte kan ersätta "också" i talspråk. Det blir fler innebörder av meningen, helt i onödan.

Det absolut värsta jag har sett i skrivväg måste väl ändå vara: "Jag ska med med", då personen förmodligen syftar på "Jag ska också med".

Usch, nu blev jag ju arg...

Äntligen gjorde Herr Egon ett språkligt misstag. Kommer förhoppningsvis gotta mig åt detta resten av veckan.

OnT: Tror att med [mé'] är lite stockholmskt ("Det gjorde jag med!"). Kan emellertid ta miste.

Synd bara att det inte är måndag idag, resten av vecka 16 är kort.

Nu tar jag fram ett kollegieblock och skriver preposition hundra gånger.

preposition, abrasion, absolution, aggression, proposition, stasjon (på norska) ...

Jag med vill det.

Urk.

Jag har faktiskt inte mött detta fenomen förrän de senaste åren, men det verkar ha exploderat på sistone, eller så är det bara jag som blivit medveten om det.

Antagligen ytterligare en språklig förändring som vi får leva med...

Det är därför å är så djävla bra!

Jämtska: Dä tytsjö je å
Östersundsmål (kraftigt generaliserat): De/dä tykke ja å
Rikssvenska: Det tycker jag också

Ock behöver väl inte vara dialektalt. Det är närmast formellt eller högtidligt, precis såsom anges i ordböckerna. Äldre är det också. NEO skriver: ock = sedan runspråklig tid, också = sedan äldre fornsvensk tid. I och för sig lever ofta äldre ord kvar i dialekterna och försvinner i "rikssvenskan".

Uttal med ck är inte dialektalt då uttalet försvann för flera hundra år sedan och ersattes med g. Stavningen är en annan femma.