Dagen svalnar...

Edith Södergrans dikt "Dagen svalnar..." är helt fantastisk att läsa och studera. Den är storartad, djuplodad och för tillfället en personlig favorit. Just nu arbetar jag på en diktanalys, men jag har problem med meter och rytm. I sammanhanget är jag nämligen novis och efter flera omläsningar har det ändå bara blivit en villervalla av versfötter.

Någon taktfast flashbackare med versfötter i blodet som kan anmärka på följande?:

Dagen| svalnar mot| kvällen...
(troké) (daktyl) (troké)
Drick vär|men ur| min hand
(jamb) (jamb) (jamb)
min hand| har sam|ma blod| som våren
(jamb) (jamb) (jamb) (jamb med övergående obetonad)
Tag min hand|, tag min| vita arm,
(daktyl) (troké) (troké)
tag mina| smala |axlars| längtan...
(troké) (troké) (troké) (troké)
Det vor|e und|erligt| att känna,
(jamb) (jamb)(jamb) (jamb med övergående obetonad)
en en|da natt|, en natt| som denna
(jamb)(jamb) (jamb) (jamb med övergående obetonad)
ditt tung|a huv|ud mot| mitt bröst
(jamb) (jamb)(jamb) (jamb med övergående obetonad)

Har jag gjort rätt?
Finns det något versmått?

Dikten i sin helhet, känn er fullständigt fria att kommentera ( och om någon känner sig hågad att markera versfötterna är jag djupt tacksam! Har särskilt problem med tredje strofen.):


ur Edith Södergran, Dikter (1916)

Dagen svalnar...


I

Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna
ditt tunga huvud mot mitt bröst


II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte –
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,

jag tar emot den krona du räcker mig
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...


III

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande
kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra, sköra drömmar.


IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fanns ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

Jag ser att du har analyserat en del lite fel... MEN det kvittar. Edith Södergran var en av de första finlands-svenska modernister och använde sig av fri vers. Så du gör bort dig om du försöker rätta in henner i någon meter (eller i alla fall hennes [tyska, ryska etc] dikter efter ungdomsåren).

Vid en analys är sista strofen den mest intressanta... Märk hur diktjaget går över från att vara subjektiv till att diskutera dikt-du:et. Vilken betydelse har det? Och kronan; är det brudkronan eller törnekronan? Du kan lägga in såväl feministiska, religiösa som biologiska aspekter i din analys.

Parentes: Rekommenderar Nicolai Dungers tonsättningar av hennes dikter, däribland denna. Fungerar långt över förväntan.

Jätteglad för korrigering!

Har förstått att det inte är nån sonett men det finns versrader i dikten som har samma versfötter och som är särskilt intressanta att jämföra, t.ex. 19 och 23.

Den om törnekronan (eller brudkrona som törnekrona) är ett exempel på Södergrans lysande bildspråk. Det skulle i sådana fall vara plågans och prövningens symbol, och mycket riktigt är kronan så tung att bära att den böjer ner flickans huvud mot hennes hjärta – såsom Kristus brukar utmålas på korset. Det kan också förstås som att flickan tappar förståndet till förmån för hjärtat och kärleken? Eller kanske är det rent utav pliktkänsla hon böjer sitt huvud och tar emot mannens kärlek.