Personer som pratar om sig själva i tredje person - varför?

Det här skulle kunna vara en bra förklaring, men intrycket av TS inlägg gör att det nog mer känns som att hon gör det på skoj trots allt.

Däremot om hon gör det när det gäller mer svåra saker och hon gömmer sig bakom 3:e person eller nån konstig röst el. dylikt känns ovanstående rimligt.

Tycker själv att hon verkar ha en ganska skön självdistans (speciellt för att vara tjej) och det är kanske egentligen TS som tar saken för allvarligt?

Vild spekulation här, skulle vara intressant att höra en åsikt från någon som är bevandrad inom psykologi. Personligen använder jag mig också av detta ibland, dock med glimten i ögat i samband med att man vill framföra sina åsikter på ett mindre direkt sett. Det går ju också framföra som att det är "sunt förnuft" och allmänt vedertagen information och på så sätt inte "peka med hela handen". T.ex "Jag vill ha mat, jag är hungrig", att istället säga "Börjar inte ni bli lite hungriga? det kanske är dags att börja fundera på att äta, eller va tycker ni?". Annat exempel "Jag bjuder på spriten idag bara för att jag är så himla schysst" istället kan man säga "Idag är det Eatmyshorts som bjuder på spriten, varsågoda". Tycker det känns ganska ödmjukt men det beror såklart på sammanhanget.

Jag funderar på att när jag skriver till tex läkaren benämna mig själv "patienten" som jag ser mig själv utifrån. Enkelt att skriva intyg på sen när man tänk så också. Och juridiskt kan det inte vara en nackdel så man kan teckna en bild av att patienten i just det fallet inte syftade på Tuffluff.

Vad tycker ni om personer som pratar om andra i det här perspektivet (är det verkligen tredjehand?)

att kalla vänner för "Om jag vore henne så skulle jag"

Tydligen ett tecken på att "Anna" är emotionellt omogen och även självcentrerad.

Visst kan man på skoj prata om sig själv i tredje person utan att ha nån diagnos. Själv skulle jag aldrig kunna prata så, känns väldigt obehagligt än mindre göra det i affären eller på jobbet.

Att som vuxen prata om sig själv i tredje person på jobbet och dessutom använda sitt smeknamn i bestämd form, vad säger man om det ?

Tex. "Nu ska Nettan gå på lunch"

Somliga tycker inte om att använda ordet jag. Man ser det ju bland många som skriver på Flashback som helt utelämnar referensen. Kungligheter använder majestätiskt plural och ersätter order jag med ordet vi som ett uttryck för makt och upphöjdhet. Det kunde ju vara ett alternativ för Anna. "Vi är lite hängiga idag."