Citat:
Ursprungligen postat av Dr_Dollar
NHL del 8
Alexander Ovetjkin
Tampa Bay Lightning
I NFL har firandet av en touchdown blivit skön konst. I NHL-hockeyn kan spelarna knappt sträcka upp ena näven utan att det ska bli snack om ”överdrivet firande”.
Alex Ovetjkin gillar dock som bekant att tänja på gränserna. Hans studsa-in-i-plexit-firande är ju numera helt accepterat. Däremot kanske han gick lite över gränsen i Tampa Bay förra säsongen.
Lightnings fans uppskattade definitivt inte jag-bränner-mig-på-fingrarna-för-att-min-klubba-är-så-het-målgest som ”Ovie” visade upp efter ännu ett mål på divisionsrivalen.
Daniel Alfredsson
Toronto Maple Leafs
Om Colorado–Detroit var 1990-talets hetaste rivalitet, så var Toronto–Ottawa det tidiga 2000-talets mest omtalade hatmöte. ”Battle of Ontario” blev inte mindre kittlande av att två av huvudrollerna spelades av lagens svenska kaptener: Mats Sundin i Maple Leafs och Daniel Alfredsson i Senators.
”Alfie” var till exempel inblandad i en av incidenterna som lade grunden till rivaliteten. I slutspelet 2002 satte han in en tackling i ryggen på Darcy Tucker, snodde pucken och sköt hem segern till Ottawa. Tränaren Pat Quinn var inte den enda med Torontosympatier som tyckte att hans lag blivit bortdömt.
– Daniel Alfredssons tackling på Darcy Tucker var vårdslös, ful och det borde ha blivit utvisning. Om det hade varit Tucker som tacklat in Alfredsson i sargen, hade det blivit utvisning, förklarade Quinn.
Som tuggade lite tuggummi och fortsatte:
– Domarna i fråga är antingen inkompetenta, har något mot Tucker eller i stort behov av ögonoperation. De där två domarna borde stängas av resten av säsongen och skickas tillbaka till domarskolan.
Så upprörd var alltså Quinn över tacklingen på Darcy Tucker. Varken han eller fansen blev knappast gladare när Alfredsson i en grundseriematch satte in en tackling på självaste Mats Sundin.
– Han siktade in sig på Mats knä. Han borde bli avstängd på livstid, sa Quinn.
Trots de två smällarna var det en helt annan händelse som fick Daniel Alfredsson att bli riktigt, riktigt illa omtyckt i Air Canada Center.
I en match borta mot Nashville 2004 gick Mats Sundins klubba sönder och utan att tänka sig för, kastade han upp ena delen på läktaren.
– Jag fick hjärnsläpp. Det finns ingen ursäkt för en sådan grej. Jag kan lova att det aldrig kommer hända igen och jag är glad att ingen blev skadad, sa Sundin.
Torontos lagkapten blev dock avstängd nästa match: hemma mot Ottawa Senators.
Den här gången var det Alfredssons klubba som gick sönder och i ett försök att skoja till det lite, låtsades ”Alfie” kasta upp ena halvan på läktaren. Som Sundin gjorde.
Om skämtet gick hem? Inte direkt.
– Gör du något sådant får du vara beredd att betala för det senare, sa mysfarbror Pat Quinn.
Mark Messier
Vancouver Canucks
När Mark Messier 1997 värvades till Vancouver gav det de hårt prövade Canucksfansen hopp om den efterlängtade Stanley Cup-titeln.
Messier var ju den perfekta lagkaptenen och en vinnarskalle utan dess like. Han kom till Vancouver med inte mindre än sex Stanley Cup-ringar på fingrarna.
Men Messiers tid med Canucks blev en enda lång mardröm, både för stjärnan själv och för fansen.
Första säsongen blev hans poängmässigt sämsta någonsin i NHL. Trots det valde Canucks att byta bort ikonen Trevor Linden och ge lagkaptensuppdraget till ”Mess”.
Nästa säsong blev om möjligt ännu sämre. Och när Messier begärde att få använda nummer 11 – en tröja som Canucks hade tagit ett inofficiellt beslut på att aldrig använda, som en hyllning till bortgångne Wayne Maki – hade de flesta fansen fått nog.
På våren 2000 tog Vancouvers klubbledning beslutet att skicka tillbaka Messier till New York Rangers. Ett beslut som kom tre år för sent, enligt de flesta fansen.
Jaromir Jagr
Washington Capitals
När Ted Leonsis köpte Washington Capitals, tänkte att han att det kunde vara trevligt att ge fansen en present.
Han gav dem Jaromir Jagr.
Tjecken hade gjort 121 poäng säsongen innan och skulle nu göra Capitals till ett riktigt topplag. För besväret skrev Jagr på ett kontrakt värt 77 miljoner dollar över sju år, det största kontraktet i NHL:s historia.
Det stod dock snabbt klart att superstjärnan vantrivdes i sin nya klubb. Washington missade slutspelet 2001/02 och Jagr skrapade ”bara” ihop 79 poäng.
Säsongen därpå blev det förvisso Stanley Cup, men Caps försvann direkt i den första rundan.
När Jagr återvände för en tredje säsong i huvudstaden, uppträdde han så nonchalant och såg så ointresserad ut att klubben inte kunde göra något annat än att byta bort honom.
Ny klubb blev New York Rangers – även om Capitals fortfarande betalade nästan hälften av Jagrs lön – där stjärnan plötsligt hittade formen igen.
Tampa Bay Lightning
I NFL har firandet av en touchdown blivit skön konst. I NHL-hockeyn kan spelarna knappt sträcka upp ena näven utan att det ska bli snack om ”överdrivet firande”.
Alex Ovetjkin gillar dock som bekant att tänja på gränserna. Hans studsa-in-i-plexit-firande är ju numera helt accepterat. Däremot kanske han gick lite över gränsen i Tampa Bay förra säsongen.
Lightnings fans uppskattade definitivt inte jag-bränner-mig-på-fingrarna-för-att-min-klubba-är-så-het-målgest som ”Ovie” visade upp efter ännu ett mål på divisionsrivalen.
Daniel Alfredsson
Toronto Maple Leafs
Om Colorado–Detroit var 1990-talets hetaste rivalitet, så var Toronto–Ottawa det tidiga 2000-talets mest omtalade hatmöte. ”Battle of Ontario” blev inte mindre kittlande av att två av huvudrollerna spelades av lagens svenska kaptener: Mats Sundin i Maple Leafs och Daniel Alfredsson i Senators.
”Alfie” var till exempel inblandad i en av incidenterna som lade grunden till rivaliteten. I slutspelet 2002 satte han in en tackling i ryggen på Darcy Tucker, snodde pucken och sköt hem segern till Ottawa. Tränaren Pat Quinn var inte den enda med Torontosympatier som tyckte att hans lag blivit bortdömt.
– Daniel Alfredssons tackling på Darcy Tucker var vårdslös, ful och det borde ha blivit utvisning. Om det hade varit Tucker som tacklat in Alfredsson i sargen, hade det blivit utvisning, förklarade Quinn.
Som tuggade lite tuggummi och fortsatte:
– Domarna i fråga är antingen inkompetenta, har något mot Tucker eller i stort behov av ögonoperation. De där två domarna borde stängas av resten av säsongen och skickas tillbaka till domarskolan.
Så upprörd var alltså Quinn över tacklingen på Darcy Tucker. Varken han eller fansen blev knappast gladare när Alfredsson i en grundseriematch satte in en tackling på självaste Mats Sundin.
– Han siktade in sig på Mats knä. Han borde bli avstängd på livstid, sa Quinn.
Trots de två smällarna var det en helt annan händelse som fick Daniel Alfredsson att bli riktigt, riktigt illa omtyckt i Air Canada Center.
I en match borta mot Nashville 2004 gick Mats Sundins klubba sönder och utan att tänka sig för, kastade han upp ena delen på läktaren.
– Jag fick hjärnsläpp. Det finns ingen ursäkt för en sådan grej. Jag kan lova att det aldrig kommer hända igen och jag är glad att ingen blev skadad, sa Sundin.
Torontos lagkapten blev dock avstängd nästa match: hemma mot Ottawa Senators.
Den här gången var det Alfredssons klubba som gick sönder och i ett försök att skoja till det lite, låtsades ”Alfie” kasta upp ena halvan på läktaren. Som Sundin gjorde.
Om skämtet gick hem? Inte direkt.
– Gör du något sådant får du vara beredd att betala för det senare, sa mysfarbror Pat Quinn.
Mark Messier
Vancouver Canucks
När Mark Messier 1997 värvades till Vancouver gav det de hårt prövade Canucksfansen hopp om den efterlängtade Stanley Cup-titeln.
Messier var ju den perfekta lagkaptenen och en vinnarskalle utan dess like. Han kom till Vancouver med inte mindre än sex Stanley Cup-ringar på fingrarna.
Men Messiers tid med Canucks blev en enda lång mardröm, både för stjärnan själv och för fansen.
Första säsongen blev hans poängmässigt sämsta någonsin i NHL. Trots det valde Canucks att byta bort ikonen Trevor Linden och ge lagkaptensuppdraget till ”Mess”.
Nästa säsong blev om möjligt ännu sämre. Och när Messier begärde att få använda nummer 11 – en tröja som Canucks hade tagit ett inofficiellt beslut på att aldrig använda, som en hyllning till bortgångne Wayne Maki – hade de flesta fansen fått nog.
På våren 2000 tog Vancouvers klubbledning beslutet att skicka tillbaka Messier till New York Rangers. Ett beslut som kom tre år för sent, enligt de flesta fansen.
Jaromir Jagr
Washington Capitals
När Ted Leonsis köpte Washington Capitals, tänkte att han att det kunde vara trevligt att ge fansen en present.
Han gav dem Jaromir Jagr.
Tjecken hade gjort 121 poäng säsongen innan och skulle nu göra Capitals till ett riktigt topplag. För besväret skrev Jagr på ett kontrakt värt 77 miljoner dollar över sju år, det största kontraktet i NHL:s historia.
Det stod dock snabbt klart att superstjärnan vantrivdes i sin nya klubb. Washington missade slutspelet 2001/02 och Jagr skrapade ”bara” ihop 79 poäng.
Säsongen därpå blev det förvisso Stanley Cup, men Caps försvann direkt i den första rundan.
När Jagr återvände för en tredje säsong i huvudstaden, uppträdde han så nonchalant och såg så ointresserad ut att klubben inte kunde göra något annat än att byta bort honom.
Ny klubb blev New York Rangers – även om Capitals fortfarande betalade nästan hälften av Jagrs lön – där stjärnan plötsligt hittade formen igen.
Tackar för dom inläggen. Alla 8.
.
