Psykiskt avtrubbad efter flera misslyckade relationer

Tycker det är lite trist att skriva om negativa saker rörande kärleksrelationer eftersom de i grund och botten gör oss människor lyckliga och får oss att känna en mening med tillvaron. Åtminstone de människor som någon gång har funnit den sanna kärleken borde veta vad jag menar (inte den där begynnande förälskelsefasen där man svävar på moln och allt är fantastiskt, utan då man faktiskt älskar en människa med hela sig själv och får dessa känslor besvarade). Men till kärleken hör också att sorgen, nästan som en ofrånkomlig parasit, tynger våra hjärtan med svartnad så tung att hela vår upplevda tillvaro förändras. Jag har själv varit där flera gånger och fått uppleva hur det känns att förlora någonting som man inte kan ersätta. Det är minst sagt fruktansvärt, och mycket svårt att sätta ord på.

Men till saken hör även att människan av naturen har olika överlevnadsinstinkter som skyddar oss från att lägga oss ner och dö, även om allt i våra huvuden kan tala om för oss att så vore bäst. Jag trodde under vissa tunga sorgefaser att jag faktiskt skulle dö, eftersom mitt tidigare meningsfulla och utvecklande liv plötsligt gått i stöp p.g.a. att mina känslor var döende. Det gjorde så ont i mig att jag inte visste om framtiden var nödvändig att ta itu med, och därav blev nuet något förkastligt. Allt jag såg, allt jag kände, kretsade kring sorg.

När man lider av en sorg och berättar detta för människor i sin omvärld får man alltid svaret att "Du klarar dig" och "Livet går vidare". Människor gillar att dra paralleller till sina egna sorgehistorier och berätta hur de klarade av dem trots stort lidande, och sedan funnit kärleken på nytt. Jag tror att de säger så för att de tror att deras glädjeupplevelser ska smitta av sig, och trots att det är skönt att höra att flera människor har upplevt liknande saker, är det ingenting som egentligen kan hela ett sprucket hjärta.

Ingenting - varken tid eller livsförändringar! Tung sorg ligger kvar som erfarenheter i huvudet som formar hur vi tolkar våra framtida upplevelser. Det sker sällan medvetet, utan konstant och tryckande underifrån. Tung sorg förändrar hela vår verklighetsuppfattning även på lång sikt.

Jag skriver det här för att jag efter många korta och långa relationer som gått åt skogen, har blivit en avtrubbad och känslomässigt strypt människa. Jag är rädd för att detta tillstånd skall vara förevigt, eftersom det har gått snart ett halvår sedan jag sist råkat ut för en sorgefas och därför borde känna mig redo att släppa taget om det förflutna. Den människa som en gång var varm och kärleksfull, som kunde ge kärlek och få tillbaka lika mycket, känns som död - en kall hand håller stryptag om min själ! Värst är det när det kommer till relationer. Jag har blivit fruktansvärt kräsen vad gäller kvinnor. Ett vackert utseende är inte längre särskilt intressant eftersom jag långt innan minsta kontakt skett med personen i fråga, redan analyserat sönder vad som kan tänkas finnas där bakom. Ett leende är inte längre äkta eftersom jag vet vad som egentligen döljer sig där bakom. Underbara människor vet jag kan vara rena idioterna bakom en kraftig fasad, och denna vetskap sänker mig så lågt att jag inte längre vågar släppa in någon på livet.

Jag kan nämna att jag för tillfället träffar en tjej, som jag försökt få känslor för i en tid nu. Vi har bara träffats ett kortare tag och jag föll lite för hennes humor och glada sinne. Jag kände att jag behövde en sådan glad person vid min sida eftersom det kanske kunde väcka tillbaka min optimism och livsglädje, men jag kan inte påstå att jag har några starka känslor för tjejen i fråga även om hon sannerligen har alla attribut för att vara älskvärd. Trots att jag inte är förälskad finns det någonting som lockar mig till tjejen förutom hennes charm, och jag vill ännu inte släppa taget. Jag vill tro att någon gång ska hon och jag kunna ha ett kärleksfullt förhållande precis som jag haft med andra tjejer tidigare. Jag vill våga igen.

Det jag undrar med den här lilla texten är om andra människor med negativa erfarenheter bakom sig har lyckats ta sig upp från ett avtrubbat, dött inre och åter kunna uppleva sann kärlek? Är det lång tid som krävs, eller att man träffar "rätt person"? Eller tvivlar ni liksom mig på att "rätt person" ö.h.t. är värt att prata om, att man istället borde leta efter någonting mer sannolikt som t.ex. en trygg partner oavsett kärlek?

Jag tror inte att jag är deprimerad, för jag känner mig sällan värdelös. Har mycket annat i livet som håller mig uppe och inget behov av att hata mig själv. Däremot är jag cynisk till mycket, och denna inställning kan ge negativa konsekvenser eftersom jag sällan är intresserad av plötsliga möjligheter. Det känns som jag har analyserat sönder saker och ting långt innan de har fått en chans att komma mig nära. Detta gäller framförallt människor, så klart. Vissa dagar är dåliga, och då känner jag ångest (en sån där klump i magen som leder till oro och annat). Andra dagar är fantastiska och jag skrattar och mår bra. Jag kan dock inte påstå att jag känner mig särskilt levande. Jag upplever att tiden flyger fram och jag känner ingenting särskilt starkt. För det mesta är jag medioker och tystlåten, även om en del av mig är utåtriktad och glad.

Den slutgiltiga frågan kanske skulle kunna bli: är en svårt skadad själ förevigt dömd till ett liv i osämja?

"Now I am numb, I've become unreal" - Frank Sinatra

/Mo Cuishle

Om jag börjar bakifrån med din tes om hurvida om du skulle kunna vara deprimerad eller inte. Alltså, att vara deprimerad behöver absolut inte innebära att man känner sig värdelös. Man kan vara deprimerad också när man känner en stor uppgivenhet inför det mesta - det är nog det som är att vara deprimerad. Jag tänker på din cyniska syn på livet. Att vara cynisk är ett "effektivt" sätt att avskärma sig från det i livet som skulle kunna beröra en känslomässigt. Jag vet av egen erfarenhet att man lättare "överlever" olika tråkigheter genom att ha en starkt cynisk ton i sin syn och i sitt agerande. När jag själv har avslutat olika relationer så är det mycket lättare att bara släppa det negativa som har hänt genom att diskutera med sig själv om sin före dettas alla nackdelar, och hur skönt det är att äntligen slippa detta. Lätt och mycket bekvämt att göra så. Däremot så är jag livrädd för att bli alltför cynisk (bitter kanske passar ganska bra in att säga..?). Om jag har haft relationer som alla hittills har tagit slut av olika anledningar så får ändå min syn på ett kommande förhållande inte färgas av de tidigare misslyckande relationerna. Jag har också haft elvapoängare som varit genomvackra och intelligenta på alla de vis. Jag har också sett vackra leenden som sedan efter en tid nästan har blivit motbjudande då jag känt till hur människan har fungerat i verkligheten. Men... Jag vill inte heller uppleva den där stora tomheten när man till slut sitter och dömer ut samtliga flickor, bara för att man sprungit på några "falskspelare". Jag vet inte om detta tipset är särskilt bra nu, men satsa på att ha kul när du umgås med den här nya tjejen, och försök att inte filma händelserna i förväg. Känn inte någon stress för att du ännu inte har fått några - sådana - känslor för henne. Utsätt dig inte för den stressen! Njut av nuet istället för att låta er tid färgas av dina tidigare upplevelser. Har ni kul idag så är det mycket värt!

Att hela ett hjärta måste få lov att ta sin tid, och den bästa medicinen för att läka brustna hjärtan är faktiskt tid. Försök att optimera ditt övriga liv under tiden, gör dig av med eventuella energitjuvar i din närhet, ändra din arbetssituation, köp alltid mat som du älskar - nöj dig inte med mindre, ta bort olika stressfaktorer i ditt liv, ta en långpromenad istället för att vara hemma och städa. Kort sagt, njut av livet så som det är. Umgås gärna med den där flickan förutsatt att hon inte dränerar dig på din energi. Antingen så blir det henne som du slår dina påsar ihop med, eller så kan ni umgås som vänner. När det är meningen så kommer du att träffa rätt tjej. Försök bara att hålla modet uppe. Glada fräscha tjejer skyr nämligen cyniska och bittra killar som pesten - egen erfarenhet även där...

En svårt skadad själ KAN botas, men det är bara du själv som har nyckeln. Lyssna gärna på dina vänner som kommer med goda råd. Det som det egentligen handlar om, det är att dina vänner själva fortfarande behandlar SINA egenupplevda hjärtesorger med att hålla skenet uppe. Därför är det minst lika viktigt att lyssna på dem - för deras skull. Vem vet, kanske finns det något av det som de säger som är värt att lyssna på? Allt man upplever i livet har någon mening, även det som är mindre trevligt och mera oförståeligt att greppa i vissa sammanhang. Att du skriver ett sådant långt och vettigt inlägg vittnar dessutom på att du inte är bortom allt hopp mentalt. Jag tror inte att du är psykiskt avtrubbad, däremot så är du - med all rätt - försiktig och kräsen. Alltså precis som mig själv...

Lycka till!

Får jag be trådskaparen att beskriva någon av dessa relationsbesvikelser lite mer? Det är rätt svårt att diskutera utan att ha något lite mer exakt att utgå ifrån?

Jag tycker själv att jag har blivit besviken på många, och detta alldeles för många gånger. En sak som inträffar är att man får väldigt svårt att lita på folk, man får en ovilja att dela med sig av saker som man utgår ifrån kommer att bli förstörda eller lekta med etc etc. Har varit en ytterst cynisk människa, och är det till stor del fortfarande. Man har ju en associationsförmåga så..

Men jag har dock ändrat på mycket av detta, och många plan som jag aldrig intellektuellt eller känslomässigt trodde skulle bli ja.. tillgängliga(?) har blivit det. Orsaken är att jag har träffat någon som motsvarar de skimrande hopp/tankar/känslor jag egentligen ville ha, och som kan förvalta saker på ett bra sätt. Detta gör ju helt enkelt att man tar chansen och förändrar sig till det bättre. Förutsättningen är förstås att personen FINNS och att man träffas. Annars är jag like cynisk i botten. Blir man illa behandlad på något sätt så drar man en slutsats. Blir man medveten om att personen inte kommer att behandla en illa så behöver man inte den tidigare muren.

Blev själv rejält tilltvålad i mitt senaste förhållande, för ett halvår sen. Jag har inte helt tappat tron på kärleken, även om jag har blivit mer cynisk och avtrubbad. Mer luttrad, helt enkelt. Jag kommer aldrig att öppna upp mig så mycket som jag gjorde senast, men jag kommer definitivt att öppna upp mig när jag träffar rätt tjej. Jag kommer att försöka undvika att låta nästa tjej lida för det min förra tjej gjorde, men jag tvivlar på att jag kommer att kunna höra ömma kärleksord under den passionerade förälskelsefasen utan att nån del av mig tänker "Jaha, det säger du nu, ja. Men om några månader kan det vara helt annorlunda, och då kanske du dumpar mig som en blixt från klar himmel."

Så, jo, det finns nog en väg tillbaka, men det tar tid. Och man blir kanske aldrig lika öppen igen, utan mer på sin vakt. Men tids nog, och med en tillräckligt bra person, så kommer man nog att vilja våga ta steget och lita på någon igen (kanske inte lika hundraprocentigt som förr, men ändå). Jag tror det viktigaste är att man inte tänker "aj, det gjorde ont att lita på nån, så då gör jag aldrig det igen" utan istället inser att det finns bra och dåliga människor att ge sig in i förhållanden med, och att man förhoppningsvis kan lära sig att känna igen dom bra.

Det som du formulerat i din text är exakt vad jag har tänkt på senaste dagarna faktiskt, men det var alldeles för abstrakt för att jag skulle kunna skriva eller berätta om det.

Jag har precis som alla andra varit med om mer eller mindre lyckade relationer. Det är två stycken som verkligen lämnat ärr efter sig, varav den senare av dem fortfarande förpestar min tillvaro trots att det är länge sedan som relationen var aktuell.

Jag har liksom dig fruktansvärt höga krav på hur en kvinna ska vara. Utseendet har aldrig vart en avgörande faktor men på ett mentalt plan så är det ett krav från min sida att det helt enkelt klickar, och det har det gjort med två stycken, men på helt olika sätt.

Jag har efter det senaste nederlaget blivit avtrubbad. Jag kan inte påstå att jag letar efter en ny kärlek, men det värsta är att jag knappt bryr mig om att tillfredställa mina lustar temporärt längre. Jag är inte sugen på något längre då det känns som om mitt liv är mer eller mindre förstört sedan jag förlorade mitt livs kärlek för ett år sedan drygt.

Jag betvivlar att jag är deprimerad då jag verkligen njuter av livet och är glad i övrigt, men när man kommer till relationer så känner jag bara blä. Det har faktiskt kommit fram några alternativ senaste tiden (två-tre stycken) men dessa är givetvis inte intresserade av mig på samma sätt, vilket får än att tappa gnistan än mer.

Jag är inte sugen på att knulla av mig. Jag vill att livet ska vara som förut, för det var min bästa period i livet, helt klart. Jag drömde till och med om för några dagar sedan att "allt var som förut" och jag var så oerhört glad i drömmen att jag knappt trodde det var sant, men man vaknade tyvärr upp och insåg att verkligheten inte var roligare än vanligt.

Vi kanske har olika typer av problem och funderingar, men jag känner ändå igen mig i det du skriver på något sätt. Jag vet inte om du liksom jag känner att du har någon lösning på det hela?

Jag känner att det bästa för mig vore att återgå i en relation med mitt ex (det kommer dock aldrig ske då jag inte toppar hennes lista på om tycka personer längre) eller att man får någon av dem som jag fastnat lite för på senaste tiden, men det vill sig inte verkar det som, och energin blir allt mindre.

Jag förlitar mig på vår och sommar nu. Min dag borde komma snart helt enkelt.

Tack för ditt svar.

Jo, jag anser mig tyvärr vara psykiskt avtrubbad. Jag tror att många människor känner som mig. Relatera bara ditt nuvarande vuxenliv till barndomens dagar. Inte för att jag vill få barndomen att framstå som idyllisk och underbar, men jag saknar väldigt mycket känslan av att leva. När jag var liten tog jag väldigt mycket intryck. Jag tänkte mycket, jag kände allting från smärta till lycka, kärlek och sorg. Men det fanns alltid en balans mellan intrycken, och nu är alla intryck istället som bortblåsta. Kanske har det av biologiska skäl blivit så att man som vuxen slutar ta intryck av världen och slutar känna av saker, i syfte att man ska fokusera på att överleva och skydda sig mot omvärldens hot istället för att oroa sig över dem. Att uppleva starka intryck som barn har förmodligen att göra med att man utvecklas snabbt och hjärnan måste ta in alla intryck för att sinnen och liknande ska utvecklas. Men känslolivet är även annorlunda. Tänk på er första kyss, när man praktiskt taget svävade på moln i flera dagar efter att ha "gjort det" med en tjej. När man kunde ligga och stirra i taket i timmar och bara drömma sig bort om den där flickan, och längta till den dag när man var vuxen och fick en chans att ta tillvara på kärleken på riktigt. Nu är jag vuxen, och har upplevt kärlekens fram- och baksida. Jag kan inte påstå att jag inte tror på kärleken, jag är bara väldigt skeptisk till hur vi ska förväntas vara kärleksfulla i en omvärld som denna. Jag är starkt kritisk till den normalbild av relationer som existerar idag, hur killar och tjejer har olika krav på sig för att attrahera varandra. Sex är idag viktigare än kärlek, för många av oss verkar tro att kärleken i slutändan endast skadar oss. Jag tror att många, många människor känner som mig. Eller så hoppas jag kanske bara så

Jag kan ge ett kort exempel på hur min avtrubbade känslosida får uttryck. Senast i helgen visade det sig att jag lyckats såra min nuvarande tjej genom att inte följa med till en familjemiddag, vilket hon hade hoppats på att jag skulle göra. Jag hade dock lovat bort mig på annat och fick under lördagkvällen veta att hon tagit illa upp p.g.a. detta. Hon hade tydligen fått höra av mig att jag absolut kunde följa med, även om jag inte hade medvetet sagt så till henne. Och i ärlighetens namn ville jag inte följa med, för jag gillar inte familjemiddagar. Jag tycker sådant är ett jävla helvete att behöva sitta där och bli betraktad av hela matbordet som undrar vem man är och vad man har för intentioner. Särskilt när man inte är säker på om ens känslor för tjejen är på riktigt, då känner jag mig istället skyldig. Hur som helst så har jag uppenbarligen sårat tjejen, och jag känner mig oerhört likgiltig inför detta. Jag önskar att hon inte vore ledsen för då skulle hon inte tvinga mig att känna mig skyldig på något sätt, men nu är hon tydligen besviken och jag känner ingen motivation att försöka be om ursäkt. I sanningens namn känns det som det kvittar, och hur mycket jag än önskar att jag kunde KÄNNA mig ledsen så gör jag inte det. Jag är rädd för att det skulle te sig likadant om hon faktiskt försvann ur mitt liv. Det känns som om jag skulle klara mig lika bra ändå.

Du skriver bra saker om att prioritera sig själv och sitt välmående och jag håller med om allt det där. Jag kan dock inte hålla med om att tid läker alla sår. Visst har jag slutat gråta och visst saknar jag inte mina gamla kärlekar någonting idag, men tiden har ju gjort annat med mig. Tiden har gjort mig till en vandrande uppgivenhet. Kanske är det nu dags att gå och prata med någon om detta? Terapi?

Just nu kommer jag dock göra som du säger; låta tiden gå. Jag tycker att det är värt ett försök även om jag inte riktigt tror på att det kommer fungera. Kanske när mitt liv är mer stabilt och jag känner att saker flyter på som de ska kommer jag känna mer tilltro för nuet. Annars funderar jag ärligt talat på att söka hjälp, för vad är ett liv om man inte kan känna någonting? I mina ögon är den totala likgiltigheten värre än döden. Fy fan.

Återigen, tack för ditt svar! Många vettiga reflektioner.

Nej, jag har ingen lust att återberätta mina smällar i livet. Jag kan kort nämna att jag har haft åtminstone fyra relationer de senaste åren som gått i kras, varav jag har varit riktigt förälskad i åtminstone en av dessa tjejer. Det har gjort så ont, och jag är häpen över hur mycket tårar som kan komma ur en människa i efterhand. Jag tror att den här senaste vändan för ungefär ett halvår sedan var värst, för det var just den tjejen som skadade mig mest. Jag trodde faktiskt att jag hade funnit kärleken på riktigt och att sedan förlora den känslan (som måste ha varit den senaste gången jag faktiskt kände någonting) förändrade mig som person. Jag kan inte påstå att det är hennes fel, jag har mig själv att skylla som investerade så. Men jag kan inte beskylla mig själv för att försöka, för det är det enda sättet att lära sig. Är det inte?

Som du skriver så bär jag en mur omkring mig. Jag visar mig inte svag för någon längre. Förr hade jag god kontakt med min mor, eftersom hon var den enda som jag kunde prata med om det svåra i livet. Nu orkar jag inte ens besöka henne. Jag har blivit så less på alla dessa problem.

Men vet du vad, jag tror jag nästan kommer på vad felet är när jag skriver om den här muren. Det kanske helt enkelt är så att jag går och bär på så mycket känslor som inte får komma ut att min hjärna till slut blivit så överbelastad av känslouttryck att den filtrar dem helt och hållet. Jag tror min avtrubbade sida kan ha att göra med att jag inte längre släpper ut någonting, eller försöker att lösa dessa känslomässiga problem. Eller att jag helt enkelt inte låter mitt sorgearbete få spelrum och framförallt tid på sig att bli klart.

En intressant tanke. Jag måste fundera lite på detta, om det kanske faktiskt är så enkelt... Det är helt klart så att jag går omkring med en stor last som inte är bearbetad riktigt.

Tiden läker inte alla sår, men ens syn på såren förändras med tiden. Jag har inte varit inloggad på det här forumet på mer än ett halvår och upptäckte den här tråden som var något slags spelrum i dået med förhoppningen att få respons på lite reflektioner. Men det är inte andra människor som kan hjälpa en sårad själ, det är bara en själv - hur jävla klyschigt det än låter. Däremot kan man alltid söka hjälp när man känner att ens problem är för svåra att hantera på egen hand.

Jag har börjat acceptera livet för vad det är istället för att anklaga det för att inte vara vad jag vill att det ska vara. När en jobbig känsla kommer så går jag in i den istället för att fly, och jag mediterar så fort det blir överbelastat i kropp och själ. Jag har varit singel nu i mer eller mindre ett år och många stunder är ensamheten verkligen kvävande, men jag har också lärt mig att fokusera på det som jag vill få ut av livet. Det hjälper mig att njuta av ensamheten eftersom jag använder den till något bra.

Jag har också börjat öva på att vara tacksam för vad jag har i livet. Det slår mig ofta att cyniska människor, inklusive mig själv för ett tag sedan, har ett genomgående sätt att nedvärdera allting inklusive relationer eftersom "det ändå tar slut förr eller senare". Ja, det gör det. Vi dör alla ensamma, men åtminstone kan vi ta ansvar för att älska oss själva under resans gång. Vi kan bjuda in människor som vill vara med och älska oss och vi kan stärka oss av deras närvaro. Men ensamhet är också en del av livet vare sig vi vill eller inte, och det enda man kan göra är att acceptera den och i varje situation agera utifrån sina värderingar och mål. Ibland är det t.ex. bättre att inte agera alls, som när någon närstående berättar om allt hemskt som han eller hon har varit med om på sistone. Jag tog mig tidigare för vana att försöka hjälpa andra människor genom att ge dem tips och råd i hur de går vidare, eller försöka lätta på sorg och ilska genom att klappa på axeln och säga "allt ordnar sig". Men nuförtiden accepterar jag helt enkelt att jag inte kan hjälpa andra människor. Alla har hand om sina egna liv och det bästa man kan göra som vän eller medmänniska är att finnas där och lyssna. Att agera i passivitet, kan man säga.

Allt som allt har jag på senare tid känt mig som en mer sann och levande människa. Det finns tyvärr ingen bibel i hur man lever sitt liv, men det finns sätt som fungerar. Jag är redo för att bli förälskad igen, men jag tänker inte förhasta mig för den sakens skull. Varje krogragg eller hångel betyder inte att man behöver inleda en relation, man ska bara satsa på människor som man tror på och känner för.

Jag har lärt mig så otroligt mycket av att bara leva vidare och jag tänkte säga till er som känner er likgiltiga, deprimerade, sorgsna och eländiga i långa perioder...

Acceptera, öva, stärk er självkänsla (ert egenvärde) och fokusera i nuet. Öva på att vara tacksamma, öva på att tänka bra saker om er själva, öva på att säga nej, öva på att vara lyckliga. Acceptera allt som kommer i er väg, och acceptera även de stunder som ni inte kan acceptera.

Det är en lång, rik och vacker resa som vi har framför oss och vi kan alla ta den av den, även om det inte alltid känns riktigt så.

Mina sista ord i den här tråden vände fram det goda ur min tidigare, svarta situation. Jag kände att var lite viktigt att poängtera det.

Med ett varmt leende,

Mo Cuishle

Jag har förlorat det som inte går att ersätta en gång, och jag har inte rest mig. Kan man verkligen förlora det oersättliga flera gånger? Men jag tror på detta:


och lite tur. Jag är inte för just rebound, men hoppas hitta den som har kapaciteten att såra mig ännu djupare - men helst låter bli...

Oj, vilken klockren text - verkligen bra!

Tack för det (även om jag inte skrivit den, alltså). Jag tror mer på det än på "tid att läka". Om man inte är instabil och osjälvständig, naturligtvis. För då behöver man tid. Men det är ju isåfall av andra skäl.

Ursäkta om jag låter taskig men... Det är där ren jävla b/s, en ynklig offertext där författaren tycker så innerligt synd om sig själv för att ha blivit övergiven i sin ensamhet och desperation. Snyft.

Man måste växa upp nån gång. Man måste ta ansvar för sig själv och sitt liv, och framförallt relationen till sig själv. Ingen annan kommer göra dig lycklig om du inte själv har förmågan till det. Då kommer du gå i nästa relation och vara närmast olycklig för att den där personen inte finns där till 100% och så fort något känns konstigt ellet knakigt så kommer du få panik av att kanske-kanske bli lämnad IGEN - herreguuud!

Nu sätter vi stopp för självsörjandet och sökandet efter lycka i andra. Lyckan och kärleken och respekten och hela skiten finns bara inom oss själva och vad vi tror om oss själva och omvärlden.

Ja, det gör ont. Ja, hon eller han är borta. Ja, det är en svår anpassning att gå tillbaka till ensamhet. Ja, det är svårt att bli kär i någon annan efteråt.

Acceptera det.

Definera sedan vad du vill ha ut av livet och av nästa kärleksrelation.

Utgå från denna definition, det är din nya livsvärdering och dina nya livsmål.

Lev ditt liv! Ju bättre relation du har till dig själv desto lättare kommer det bli att stå ut med motgångar och förvandla elände till skratt och roliga stunder.

/Mo Cuishle