Tycker inte om sin morsa.. / orkar inte med

Jag har bott hemifrån nu i snart en månad. Efter att inte ha pratat med min morsa dom kanske senaste fem åren. Då menar jag inte ett ord. Sista åren sa jag inte ett ord till min mamma. Jag gick runt som en zombie hemma jag måste haft den mest outryckliga minen och det var ingen som tog tag i det det bara var så. Morsan pladdrade på om allting som rörde henne som vanligt.

Det började redan när jag var jävligt liten med att jag märkte att morsan fan inte lyssnade när man berättade något. Det var mycket frågor men mest som någon jävla kontroll vad man ätit vad man gjort eller om man gjort något dumt som en jävla spion.

Jag kunde sitta och berätta något vid matbordet då morsan helt plötsligt byter ämne och börjar disskutera smör eller mjölk eller något annat som hon helt plötsligt kommer på, ser grannen åka förbi i bilen. Jag kommer ihåg att jag sa att det inte är kul att berätta för jag märker att du inte lyssnar, jag sa att om du fortsätter och inte lyssna så kommer jag tillslut inte orka berätta saker för dig. Jo men berätta jag vill ju höra! och sen kunde hon nästan börja prata om något själv i samma andetag. Ja det blev ju inte nån jävla ändring vilket resulterade i att jag helt enkelt slutade berätta saker. Men frågorna hängde kvar och jag har kunnat sitta och bara titta på henne när hon ställer frågorna, vad jag käkat exakt vilken tid jag kom hem eller vad fan somhelst, hon fattar inte hon kan säga va? va? va? säkert 20 gånger.'

Min farsa är i precis samma öde. Morsan har trykt ner honom i skosulorna hon bestämmer precis allting och farsan får höra att han har fel. Han har inget att sätta emot morsan ger sig lixom inte. Hon kan säga va? va? va? va? visst är det så? va? säkert tio gånger om man inte orkar svara henne.

Farsan har mest suttit och verkat så jävla sur på en när man berättat något och kommit med lite härliga kommentarer ibland som. Ja det är klart ingen vill vara med dig när du inte visar att du vill vara med dom. Varför skulle du få trevliga grannar när inte vi fått det? Ja det är bra om du följer med och träffar släkten du behöver lära dig lite hyffs.

Jag har blivit som farsan.... Tyst som en jävla mus jag säger aldrig någon åsikt för jag orkar inte. När jag drack mjölk ur mjölkpaketet så såg morsan det en gång och jävlar hon började skrika åt mig vad jag gör och ner med farsan och syrran och kolla vad jag gjorde osv.... Seriöst det kändes typ som man hade... Ja fan vad vet jag runkat på köksbordet eller någonting man skämmdes så jävla mycket. Jag gör det typ fortfarande men jag vet att det inte är så farligt men känslan ligger ju kvar lixom.

Det är svårt och ha åsikter också när man fått höra att man har fel är dum eller kännt sig skyldig till typ allt möjligt bara för man tyckt något. Medans morsan klankar ner på alla på sitt jobb och alla är så jävla dumma. Lyssnar man på henne låter det som det finns en knapp där det står "här ska du trycka" och en knapp där de står "här ska du inte trycka" och alla förutom dom kollegorna hon snackar med trycker på knappen "här ska du inte trycka".

När jag var liten så tog jag efter morsans beteende och kallade varenda jävel dum. Fick inte så många kompisar på det.... hade ju en del men inga bra egentligen... hade en som var bra och jävlar vad jag mobbade honom. Dock kan vi på något sätt snacka om allt typ så vi har ju snackat om de och man har bett omursäkt och sådär. Det är inte så jävla lätt att få kompisar på det sättet.

Aa nu när jag blivit äldre så är jag jävligt tyst och jävligt lack.... jag är så sjukt lack jag känner ofta att jag bara skulle vilja slå sönder allting.... det är så jävla jobbigt att vara så här lack.... För det är morsan jag är lack på och det finns inget där att hämta. Vi har aldrig pratat och jag känner bara en stor skam för att orka börja prata om det. Jag har ju dock sagt att hon inte lyssnar och då får man höra "jo men jag lyssnar väl?" och efter man stått i fem minuter och sagt att hela problemet är att du inte lyssnar precis som att du inte lyssnar på mig nu för att förstå att du inte lyssnar. Tills hon börjar dansa och nynna.... då orkar man lixom inte.

Har även haft en del sånna här härliga panikattacker jag tror man får dom för man är sur och inte vet vad man ska göra... tung andning och skakig osv.

Sen när morsan ringer och är trevlig egentligen och undrar om man vill komma hem och äta och man känner att det är det sista man vill och det är så jävla jobbigt att tacka nej och sen när man gör det ändå och känner sig som en skit. Undrar man vad fan det är för jävla fel på sig själv? det är oftast då det blir som jävligast och jobbigt. Men faktum är att jag skiter i vem som knäcker vem och vem som har rätt jag orkar och jag vill inte ha något med morsan att göra. För allt som har med henne att göra blir jobbigt.

Aa fan vet jag det är väl fel på mig.. och när man tänker så vill jag nästan bara ta livet av mig själv när jag känner att det är mitt fel. Förvirrad har man blivit också jag kan fan inte tänka klart. Ännu mindre känna mig lugn i en disskution eller argumentera. Jag bara håller käften och så tänker jag ut min egen sanning och låter andra ha sina åsikter för jag vet inte hur jag ska framföra min egen.

Och varför fan skriver jag ut det här? Fan vet jag.... Jag vet bara inte vad jag ska göra med ilskan mot morsan det går lixom inte hon har sin egen värld. Och i den världen går det inte och få rätt det är hennes värderingar och hon har stenkoll och allt är som hon tycker och man kan inte tycka annorlunda. Eller så kanske någon hade tråkigt och kände för att läsa... trots allt ingen som måste läsa om den inte vill.

Här sitter man ensam på en lördag... Då blir det såhär

Edit: Jag vet förresten att jag tyckte om henne när jag var jätteliten jag tyckte om henne som fan kommer jag ihåg det var skitnice.. Aldrig tyckt om något så mycket.

Känner igen mig, min morsa lyssnar väl lite mer men då menar jag bara lite, ibland är hon i sin egen lilla värld liksom, man blir bara trött på det, en massa saker som hon inte tar åt sig av, man säger till henne att sluta prutta, hosta, nysa, rapa, allt sånt och hon skiter i det och fortsätter bara, fy fan alltså, ingen mening att ens försöka, jaja jag lider med dig.

Mm känner igen det där bryr sig inte... bara skrattar

Min morsa är ungefär likadan, lyssnar aldrig, allting ska alltid vara som hon säger, säger man emot så börjar hon skrika och blir alldeles gråtfärdig och då får man förstås själv dåligt samvete och ger sig även om jag vet att det är jag själv som haft rätt, hon pratar alltid skit om andra och hur fel dom har osv, själv hade hon aldrig några större argument för något utan går nästan uteslutande på personliga påhopp och skitsnack.
Men det blir även jobbigt när man ibland är så irriterad att man bara vill slå ihjäl hon och så kommer hon dagen efter som om inget har hänt och är helt plötsligt jättetrevlig, och fegis som man är så har man inte hjärta nog att säga åt hon att dra åt helvete även om det är det man vill innerst inne.

Om farsan höll med mig eller syrran när vi bråkade med mamma så började hon även direkt gnälla över vilken dålig förälder han var och liknande saker vilket tillslut gjorde att han mest satt tyst och undvek att ha en åsikt överhuvudtaget.
Tycker det är synd att min relation till pappa har fått lida så mycket för hur mamma är då han egentligen är mycket trevlig och rolig att umgås med. Men så länge dom bor under samma tak. även om jag gissar och hoppas att dom separerar så fort syrran flyttar hemifrån.


Det enda man kan göra är egentligen att sluta umgås med dom, bara för att man råkar vara släkt med någon ska man inte tvingas umgås med nån idiot som bara gör att man mår dåligt, ju fortare man kan släppa taget ju bättre mår man själv, kan ju vara bra att påpeka för föräldern att man inte vill ha med denna att göra då hon inte kan bete sig som folk så att hon förhoppningsvis fattar tillslut och antingen skärper till sig rejält eller slutar försöka ta kontakt med en själv hela tiden, även om det inte är det enklaste att säga till någon.

Hehe... alla ni beskriver en mild version av min barndom, med två överkontrollerande föräldrar som inte lät en ett eget liv - eller ett någorlunda normalt ett heller... Bestämde allt, man fick inte ha kompisar, fick se hur de äldre syskonen tvingades leva asociala liv och veta vad som väntade en i framtiden. Samtidigt som man flyttade runt i Europa en hel del och aldrig visste om man riktigt kunde slå sig ner en jävla månad och försöka skaffa ordentliga kompisar...
Men nu sitter man här, rätt go och gla ändå som nykläckt 19åring studernade på LTH ändå... hur klarade jag det??
Nja, man blev utslängd som 17åring. Kände mig som skit. Men insåg rätt snabbt att det var det bästa som hänt mig, det bästa som hänt famlijen. Något klickade till i föräldrarnas huvuden, nästan som om de fattade att mitt liv inte behövde vara skit och att allt skulle vara på "deras sätt", ett visst "sätt"...

Nu på fredag ska jag besöka dem i Malmö och käka pizza med dem, kanske till och med övernatta... that's life I guess. Från att verkligen ha hatat det de gjort med hela famlijen - två bröder och en syster - och allt onödigt psykiskt lidande man utstått till att bli sketarg och bara velat sticka innan man tappat huvvet till detta...

Enda tipset jag har är att sticka... Grymt? Ja, verkligen. Men det var det enda som funkade för mig...

Ojdå... och jag som tycker att min föräldrar är jobbiga. Ska nog tänka om lite tror jag. Har det nog rätt bra egentligen inte för att jag träffar dom så jätte ofta eller ofta o ofta blir väll varje helg, men då börjar vi nästan alltid att bråkaom något. Men det är som det är.
Hoppas att det löser sig för folk.

Jag slutade älska min morsa och började hata henne redan vid 15 års ålder. När jag bodde hemma hade jag ibland intensiva tankar på att döda henne. Att ta en kniv och hugga gång på gång. Jag mådde verkligen kasst, var nog en aning psykotisk under en period. Ändå presterade jag bra i skolan så att mor skulle slippa "skämmas".
Min familjesituation så jag minns den skulle kunna beskrivas som ett enda stort inbördeskrig. Mor och far var härskare och behandlade alla som skit, särskillt mig (det oönskade barnet). Inte nog med det, även mina äldre syskon hakade på mina föräldrars stil. Min äldsta bror misshandlade mig en del när jag var liten. Han behandlade mig med ett stort hat, hackade alltid på mig, gjorde elaka saker, skyllde alltid saker på mig m.m..

Idag har jag ångest varje dag, självmordstankar, och är allmänt deprimerad. Ringer morsan så får jag ångest och svarar inte. Jag får ångest eftersom min kropp har lärt sig att förknippa dem med fara. Jag bodde hemma tills jag var 20 år och det var verkligen ett levande helvete. Varje dag var jag rädd.

Jag har blivit en människa som känner ett stort främlingsskap med andra människor. Där jag studerar kommer den typiske studenten från medelklass och ordnade förhållanden. De är glada, pratar om att festa, och ha kul, medan jag tänker på att överleva, klara tentorna och mår allmänt kasst. De har en grundtrygghet som jag saknar.

låter riktigt jobbigt... det är kuk det här... vad fan ska man göra man får ju nästan lust och döda någon fastän det är morsan som är problemet.... men helt flippad blir man. går ju inte att beskriva ilskan på nätet men känslan är att ställa sig upp och bara slå sönder allt man ser... bryta sig loss från skiten man inte behöver

Alla upplever en jobbig tid i livet med sina föräldrar, men mest för att dom ej bejakar dina bejär va?
Alla människor är olika och din mor kanske inte är den som passa dig då.
Jag har tyckt och tycker fortfarande saker min mor gör är riktigt jobbigt men förändrar inte faktum att jag inte kan kräva mina normer över hennes.
Lev i symbios inte i misär

va?

nej jag tycker om och leva i misär... jag älskar när mitt huvud tar över och tänker på min relation till morsan så jag inte orkar göra någonting annat jag ska nog börja tänka på det även när känslorna inte kommer över mig... mmm vad skönt misär mums...

jusste fast alla har ju haft det jobbigt... så det är ju bara sluta och få panikattacker över morsan då... dum jag e som inte slutar med de

eller så kan jag leva ut på känslan istället att jag vill så ihjäl morsan.. det som jag logiskt vet är fel men det som jag känslomässigt vill göra.. men vet att jag inte har rätt till..

Får man lixom ingenting possitivt utan bara blir diciplinerad av föräldrarna utan beröm eller att känna sig bra eller att dom gör en rädd för precis allting. Ja då antar jag att man inte tycker om dom precis som jag inte gör. Fast farsan tycker jag ju om lite han är som mig tyst men smart... fast jäääävligt bitter emot mig jag tror han ser morsan i mig och ger tillbaka på mig.... för jag har inte gjort ett jävla skit som han borde tycka illa om mig för han verkar bara jävligt sur på mig utan anledning.... VAD FAN TA TAG I SAKEN DÅ ISTÄLLET FÖR ATT SURA SOM EN JÄVLA KÄRRING

SPECIELLT PÅ MIG VAD FAN SKA JAG TA SKITEN FÖR?

och morsan... aaa... så jävla rädd för allting och litar inte på att jag klarar mig för fem öre jag förstår inte hur jag ska klara mig i världen hon måste göra allt åt mig. Ja man litar ju inte direkt själv på sina egna beslut om vad man ska göra... men det börjar bli bättre nu för jag förstår inte vad det är jag inte ska klara? även om känslan som morsan ger en att man inte klarar av att ta beslut själv för det kommer bli fel, känslan att något hemskt kommer hända, känslan av att jag har missat något som jag inte ens vet vad men att något kommer hända eller vadfansomhelst... den bara ligger där jag slappnar inte av.. ja.. skit

ska sluta upp med dom här känslorna då.. sluta leva i misär det var ett bra tips.. faktist jag vet att det finns andra som har jobbiga föräldrar det är jag helt säker på ser ju det här i tråden... jag säger inte att jag har haft dom värsta på något sätt jag har ändå klarat mig hyffsat går ju och snackar terapi och sån där skit som hjälper..

Det här är ju knappast första gången vi hör talas om din mamma bom, och jag vet ärligt talat inte riktigt vad du vill få ut med att starta i princip likadana trådar gång på gång.

Så ja, min kommentar blir; ja?

Jag vet inte.... Jag behöver väl kanske bara skriva av mig Flows..