Den kliffotiska kabbalan

Jo det tycker jag med. Så länge pajkastandet inte är där och ömsesidig respekt frodas blir det intressant som neutral åskådare. Nu vart det tack och lov en ganska sansad debatt och en fortsättning får man hoppas på.

Helt klart, den blev väldigt intressant mot slutet, och att S.R till slut gav med sig och accepterade att det de facto finns vissa likvärdigheter i de båda vägarna är kanske ett tecken på att de fördomar som "högra handens" följeslagare har gentemot den vänstra handens väg kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten.

Enligt min högst personliga uppfattning verkar alltid den vänstra vägens adepter ha lättare att acceptera den högra handens traditioner än vice versa.

Många ord och lite innehåll tycker jag. Frågan är vad hänvisandet till vägar, traditioner, gudar etc har för reell praktisk innebörd. Alldeles för lätt att läggas sig till med en terminologi som i själva verket är tom.

De är alla metaforer för olika nycklar, metaforer, med vilka man når/eller upplever sig nå olika översinnliga kunskaper. Sedan finns ju alltid förstås möjligheten att man har helt fel och att allt i slutändan visar sig vara en stor illusion. Poängen är ju att magin är kulturellt meningsskapande för individen, precis som religionen är och har varit. Skillnaden är att det är i individens andliga potential som är fokus i magin och inte gemenskapens/gruppens.
Detta har ju också medfört att olika magiska ordnar splittrats pga att individerna tolkat saker och ting olika och deras egon vuxit sig för stora.

Jag vet vad orden åsyftar, men jag tycker ändock att det är många stora ord som kanske inte alltid har en reell grund i praktik.

Det handlar väl om att ockultister försöker placera sig inom en historisk, kulturell och idémässig kontext. Att hänvisa till vissa traditioner, kunskapsvägar, blir ett sätt att legitimera sin egen väg som giltig.
På samma sätt som ex shia-muslimer spårar sitt urpsrung tillbaka till olika heliga imamer.
Det kan ex diskuteras historiskt på vilket sätt rosenkreuzare har koppling till tempelriddarorden, om det verkligen går att belägga, osv.

Kanske beroende på at deras tolkning av kliffot är mer flexibel samt att de förhåller sig mindre dogmatiskt till traditioner. Många av sällskapen GD ex, sitter fortfarande kvar i en slags viktoriansk 1800-tals-anda, även om det psykologiska perspektivet utvecklats i takt med psykoterapin.

Vissa kaosmagiker bekyller ju ceremoniell magiker för att vara opragmatiska (ex vid evokation) och mer eller mindre ägna sig åt "empty ritualism".

Nyare inlägg där han reviderar sin syn efter debatten:
http://gyllenegryningen.blogspot.com...dens-vgar.html

En låååång artikel...

"Ett exempel på en sådan omtolkning av symbolik som många av oss har en a priori föreställning om är bilden av Jesus. Enligt Thomas Karlsson är Jesus en idealtypisk vänstra handens Adept som har nått evigt liv och gudomlighet genom att ha stigit ner i det mörka."

Vilket trams! Det här har inte Thomas kommit på - han har snott det ur S. Flowers bok Lords of the Left Hand Path

Det grundläggande problemet är väl att man anser sig redan ha kunskap om den ljusa sidan varför man med full kraft kastar sig in i den mörka. Men bara för att något tycks vara välbekant och alldagligt tillgängligt betyder inte att vi har kunskap om det. Det ter sig inte som att de jobbar med hela tillvaron.

Är det bara jag som tycker att "Vänstra eller Högra Handens-vägkonceptet" är väldigt malplacerat i västerländsk mysticism? Inom (hinduisk) tantrism existerar konceptet om dessa båda vägar, men enligt min förståelse är målet detsamma för de båda (insikt om enhet; förening med Brahman). T ex Aghora-sekten, om jag förstått den rätt, ämnar genom att även bruka "orena" substanser och tekniker hävda att eftersom allt är ett (Brahman) finns inget "orent" eller förbjudet. Här tar man även ibland hjälp av gudinnan Kali, som trots sitt fruktansvärda utseende är någon som har något positivt att erbjuda adepten.

När man sedan försöker applicera detta på de Abrahamitiska religionerna, där dualismen är väldigt framträdande, och ämnar att endast fokusera på ena aspekten av tillvaron tycker jag att det blir lite fel. Många av dessa mörka krafter är vad jag har förstått destruktiva och nedbrytande i sin natur, men vad jag inte förstår är hur de då på något vis utvinner konstruktiva delar ur dem? Det blir ganska tokigt att exportera något från ett vedertaget system in i en helt ny kontext, där innebörden tycks transformeras till något helt nytt. Denna kliffotiska kabbalah är, vad jag förstått, ett förhållandevis nytt system. Och genom detta fokuserar man på dualismen, istället för att undslippa den (som i den tantriska kontexten).

Med risk för att vara helt snett ute då jag inte är insatt i exakt vad du talar om så är det destruktiva i min värld positivt i den meningen att förgörandet av det gamla lämnar öppet för skapandet av det nya. draget till sig spets så blir man allt mindre bunden av det gamla ju mer av det gamla som upphört att existera.

Rent psykologiskt är det lätt hänt att individen upplever traumat som så stort att det är svårt att dra nytta av de nya möjligheterna, men det krävs ibland snabba radikala radikala förändringar om man eftersträvar... ehm snabba radikala förändringar.

Det är ungefär så som jag ser det också. Det som ses som negativt av de repressiva religioner som försöker kontrollera och trycka ned människan är för mig positivt, eftersom det står för frihet.