Den kliffotiska kabbalan

Ja, det är faktiskt en väldigt intressant tankegång! Samspelet mellan polerna som kontinuerligt understödjer och utmanar varandra i en skapelseprocess (kaos).


Du får gärna vara mer specifik. Vad ses som negativt? Sex? Stöld? Mord?

Det jag syftade på var hur de olika polerna ofta tycks spela mot varandra. Yin/Yang, asha/druj(Zoroastrianism), rita/adharma, Tiamat/Marduk; vissa exempel är kanske lite långsökta, men i grund och botten är det samspelet mellan de destruktiva och konstruktiva krafterna (ett misstag jag tror många i västerländsk tradition gör är att se kaoset som en destruktiv och farlig kraft; jag tror snarare att den fungerar som skapande). Att fokusera endast på en aspekt av dessa och gräva ned sig i den blir enligt mig tokigt.

Men, Thomas Karlsson har ändå mycket vettigt att komma med skulle jag vilja påstå. Har för mig att han skrivit hur man i DR utnyttjar samspelet mellan polerna för att nå sina syften. Och, det kan faktiskt vara ett misstag av mig att döma ut VHV för att fokusera endast på de destruktiva krafterna. Men intrycket jag fått är att i västerländsk tradition får VHV ett mer "ondskefullt" och destruktivt uttryck än i österländsk.

Sexualitet, upplysning, allt som är rebelliskt, den personliga viljan, skapande, kaos självt. Vi lever i en värld som helt och hållet domineras av den högra handens väg. Att då koncentrera sitt magiska arbete till den vänstra handens väg är just att skapa balans i sitt liv. Att krafterna ses som destruktiva beror nog mest på okunskap och rädsla. Eld kan också vara destruktivt och farligt, men om jag går vilse i skogen på hösten så kan den också rädda mitt liv.

Anledningen till att så många upplever vissa händelser som negativa tror jag beror på just det att vi är en del av den värld vi växt upp i, en värld som genomsyras av ett slavtänkande som setts som samhällsnorm i tusentals år. Att bryta sig fri från det kan självklart vara en traumatisk process.

Denna dualism finns också hela tiden närvarande inom VHV, till exempel som Thaumiels två huvuden i ständig strid med varandra.

Till viss del tror jag absolut att du har rätt. Men finns det ingenting enligt dig som direkt negativt (förutom kuvandet av vissa aspekter av RHV som du nämnt)?
Visst att vi genomsyras av en RHV-tradition, rent generellt sett och att den haft sitt inflytande på den esoteriska kulturen, men hur vettigt är det egentligen att dela in i RHV/VHV? Inom hinduisk tantrism, där vad jag förstått uttrycket härstammar från, innebär det främst att använda sig av icke-konventionella medel för att nå samma mål.
Men västerländsk VHV verkar i mångt och mycket ha ett annat mål.

Vad är syftet med att "klättra" till Thaumiel? Är det transformationen som är syftet, det som kan ådstakommas när adepten nått dit?

Ja, du har mycket rätt i det du säger.
Tantra ser ju ex sexualiteten som en hävstång med vilken du kan ta dig snabbare till det gudomliga målet, och rädslor och tabun använder man i tantra för att chocka fram en medvetandeförändring hos tantrikern, ex. att meditera bland döda kroppar.
Det handlar inte som du säger om rent och orent utan olika metoder för att nå det gudomliga eller nirvana.

Den abrahamitiska religionerna har också påverkats mycket av den persiska zoroastrianismens och dess dualism mellan ande och materia, där det ena är gott och det andra ont. Gnosticismens olika sekter var ju arvtagare till zoroastrianismen och har präglat både kristendom, judendom och (shia) islam.

Walter Ernest Butler, grundare av S.O.L. försökte förklara begreppet onda krafter med "positiv ondska" respektive "negativ ondska". Den förra är det motstånd/den friktion som vi behöver för att utvecklas till att bli andligt fullvärdiga, medan den senare är någonting som bara genererar mera negativism.
Rudolf Steiner, grundaren av antroposofin, upptog sina idéer från zoroastrianismen i sin polarisering med Ahriman och Lucifer, som två (positiva) ondskefulla principer, som utgör ett slags motstånd och är nödvändiga för andlig utveckling.

Jag har en helt annan syn på Tantra där det inte är en fråga om att "chocka" utan att medvetet vara närvarande och uppleva (meditera på) de känslor och förnimmelser som dyker upp i en sexuell ritual eller i närvaron av lik eller vid intag av droger eller vad som helst som provoverar fram reaktioner. Som jag ser det är pratyahara en ytterst central del i detta.

Jag har inte intresserat mig för den sexuella biten i andlig utveckling, men är det inte mer taoistiskt att medvetet använda den sexuella energin?

Jo, Taoism som ex den utlärd av Mantak Chia är nog mer specifikt sexuell.
Tantra är ju egentligen ett vitt begrepp.
Sedan vdg Tantra är det väl viktiga att en upplevelse skapar en medvetandeförändring. Användningen av kulturella tabun, orenhet, "det skrämmande", bör ses som hjälpmedel snarare än mål i sig.

Jag kan rekommendera Alexandra David-Neels "Bland mystiker och magiker i Tibet" där många tantriska tekniker återges, liksom Frater U.Ds "Secrets of Sexual Magic", där återges en bra beskrivning av hur "det skrämmande" kan användas som ett magiskt redskap.

Jepp, det innefattar ju definitionern från "mantra+yantra=tantra" till att tantra är en förkortad sammanslagning av orden Tanoti och Trayate. Den senare passar bäst ihop med den förklaring jag gillar bäst. Tänk dig medvetandet som en gammal torr gummisnodd, dra sedan ut den en del så att den spricker upp en del. Hålles anspänningen kvar så "läker" sprickorna (genom upplevande närvaro) så att gummibandet senare kan tänjas ytterligare. På så sätt kan medvetandet utvidgas och det som hindrar oss kan frigöras.

Inget som jag kan komma på, nej. Väldigt vettigt, enligt mig, för att med all önskvärd tydlighet fastslå att vi inte är ute efter samma mål.
Det beror på vem du frågar. En person som inte är särskilt andlig kan se den kliffotiska kabbalan som ett sätt att lära känna sig själv och till slut få total kontroll över sig själv och sitt liv.

Vill man göra en mer esoterisk tolkning så kan man såklart göra det:

Människan befann sig en gång i tiden i Yesod, som representerar en andlig tillvaro (det som i Bibeln kallas för Edens lustgård). Lucifer var Da'ath, en av de då elva sefirot. När Lucifer valde att ge människan sexualitetens och kunskapens gåva så blev YHVH/Elohim avundsjuka på att människan nu själv upphöjdes till skapare. Lucifer/Da'ath slungades ned i djupet, till en plats mellan Thagirion (den svarta solen) och Thaumiel, vilket skapade den avgrund som skiljer Kether/Chokmah/Binah från de lägre sefirot och som därför för alltid kommer att hindra ljusmagikern från att nå gudomlighet. YHVH vill inte ha någon konkurrens.

Thagirions svarta sol är egentligen Lucifers/Da'aths svarta ljus som reflekteras ned på Gamaliel/Lilith; för att nå full insikt om Lucifer måste man nedstiga i Da'ath.

Demiurgen kastade samtidigt ut människan från Yesod till Malkuth, det fysiska fängelse, den lögn vi nu kallar verklighet.

Målet med att "klättra" uppåt i Sitra Ahra är att bryta sig fri från Malkuth och lära utnyttja de gåvor vi en gång fick av Lucifer.

Okej, sant. Det är bara det att jag har insett att RHV/VHV tycks ha fått olika innebörd inom österländs och västerländsk tradition.


Hela detta koncept utgår från att demiurgen är skiljd från Ain (Soph), vilket jag inte riktigt hittat belägg för.

Ain fanns ju först, och är grunden för allt - både det goda och det onda. I.e. är inte Ain Soph bara det som är? Alla dessa distinktioner sker inom AS, vilket är dess grund.

spännande läsning! tack alla!

Kan någon rekommendera ett bra sätt att börja på, om man vill börja se sig om i kabbalan?