Citat:
Ursprungligen postat av Stocko
Jag tror inte på några former av magi eller andra paranormala/övernaturliga fenomen; den totala bristen på hållbara vetenskapliga observationer gör det omöjligt för mig.
Det hindrar dock inte mig och många andra skeptiker att fascineras av magi. De psykologiska effekterna som ligger bakom både tron på och upplevelser av magi är mycket intressanta och spännande. Studier om hur lättpåverkade och lättlurade våra mänskliga sinnen är finns det gott om och dom inbjuder ofta till väldigt fängslande läsning. Lika så dom stora mängder helt naturliga fysikaliska effekter som okunniga gärna misstolkar som magi, man lär sig nya saker varje gång man läser en bok eller artikel inom ämnet.
Sen så finns det ju ett litet antal personer som blandar ihop magi och uppenbara eller t.o.m. uttalade illusioner. Sånt är mest tragiskt.
Det som gjorde att jag började ta det på allvar var de erfarenheter jag hade.
Jag hade hört talas om kundaliniyoga av några new-agevänner jag kände via internet. Jag blev varnad för att det kunde vara farligt, men i ungdomligt oförstånd tog jag det inte på allvar. Något annat visste jag inte om kundalini - inget om effekter, vad det egentligen var eller något alls, jag fick bara beskrivet hur man kunde gå tillväga.
En natt bestämde jag mig för att prova, satte på ett lämpligt stycke musik och började meditera, samtidigt som jag gjorde vissa visualiseringsövningar. Efter en stund började jag andas snabbare och snabbare, jag kände hur min kropp blev ömsom kall, ömsom brännande het, och hur det kändes som att jag fick elektriska stötar. Jag började hyperventilera och hade ingen kontroll över andningen, och fick tvinga mig själv att avbryta meditationen.
Kort efter det hamnade jag helt oförklarligt i en djup depression - studierna gick vid den tidpunkten bättre än någonsin, jag hade träffat en trevlig tjej för första gången på ett par år, jag hade börjat träna igen, jag hade träffat en del nya vänner som jag uppskattade. Det fanns kort sagt inget skäl för mig att bli deprimerad, särskilt eftersom jag inte har någon tidigare depression bakom mig, och ingen i släkten, vare sig på min mors eller fars sida har några anlag för psykisk sjukdom.
Det var först något år efter det som jag läste om kundalinisyndromet, vilket finns beskrivet av psykologer som behandlat patienter med dessa symptom. Det tar exakt de uttryck som jag beskrev ovan. Exakt. Det är möjligt att det bara är en slump, och att det är något omedvetet som jag snappat upp och som jag lurat mig själv att känna, visst finns den möjligheten, men det känns minst lika långsökt som att kundalinikraften skulle vara verklig.