Varför är jag så fascinerad av magi?

Som en del av er säkert vet så är jag agnostiker, närmare bestämt en ateistisk agnostiker (jag tror inte på någon gud men anser att man inte kan bevisa eller motbevisa existensen av gudar). Trots det har jag en närmast fanatisk fascination för magi. Jag läser allt jag kommer över, från gamla standardverk som Agrippas "Three Books of Occult Philosophy" och Key of Solomon till moderna böcker som Tommie Erikssons "Mörk magi" och Thomas Karlssons "Uthark - Nightside of the Runes". Jag har även med stort nöje studerat Temple ov Psyckick Youths texter och idéer om framför allt sigillmagi. När jag var yngre praktiserade jag även en del ritualmagi med...tja, intressanta resultat.

Men varför är jag så fascinerad av magi egentligen? Och är det någon annan som är det?

För att det ockulta är roligt. Jag slukar allt jag kommer över som handlar om konstiga sekter, prilliga profeter och esoteriskt flum, och jag tror inte på ett dugg av det (utom möjligen C.G. Jung, som nog får klassas som just esoteriskt flum... ).

Fast det är klart, jag dras ju till allsköns mer etablerade sekter också - kristendom, islam, etc - och deras inbördes systematiseringar och förklaringar av tillvarons gränsområden. Det är för mig en fast övertygelse att nästan alla system och idéer om hinsides verkligheter säger något om den riktiga verkligheten, men på ett mer symboliskt plan. Även den mest obegripliga hjältesaga eller himmelska uppenbarelse har ett korn av något allmänmänskligt i sig. Om man på givande sätt kan tolka Koranen eller Bibeln symboliskt är jag helt övertygad om att chakran och kabbalamyter kan tolkas på samma sätt.

Och när man ändå är ute och luskar i det verkligas utkanter är det ju alltid roligare att läsa om tomtar och troll än om neurobiologiska processer...

Rent idéhistoriskt brukar man dock mena att det ockulta uppstod som ett sätt att förena 1800-talets teknologiska framsteg med någon sorts transcendent verklighet, eftersom den stackars kristna Guden fick se sina ansvarsområden bit för bit plockas bort. Därav det eviga tjatet om magnetism som återkommer i måna böcker om magi och ockultism - magnetismen som fenomen upptäcktes ungefär i den här vevan men var ännu inte helt och hållet förklarat. Och dagens vidare avveckling av det religiösa livet kanske på ett eller annat sätt kan liknas vid den utvecklingen. Människan har ju troligen ett behov av att bemästra det som är okänt, vilket nästan är definitionen på magi.

Svamligt, men någonstans logiskt, hoppas jag.

Edit: Gjorde ett litet tillägg.

Att du förresten erkänner att du fick "intressanta resultat", oavsett vad dessa beror på, gör väl att det är ganska logiskt att intresset har levt kvar. Om det inte hänt ett skit hade du kanske tappat intresset.

Min flickvän och jag pratade om det här rätt nyligt, och vi var överens om att vårt eventuella framtida barn visserligen skulle få pyssla med magi och liknande om intresset uppstod, men att vi skulle prata om det och riskerna med det. För oavsett om Hin Håle själv dyker upp på kammaren eller om det bara går kalla kårar över ryggen kan det vara nog så skärrande om något händer, eftersom man bygger upp en sådan psykisk förväntan kring hela handlingen... Man ska ha respekt för det konstiga, hur fjantigt det än ter sig i dagsljus.

Jag kan ju inte svara för dig, men för mig är det snarast så att jag tror på det som "makes sence". Så det handlar väl mycket om hur bra man är på att ta till sig okonventionella lösningar och är beredd att TÄNKA SJÄLV eller om man föredrar den enklaste lösningen man oftast blir serverad med från samhället.

Jamen, detta är ju den äldsta religionen och troligen en av de äldsta önskedrömmarna hos människan. Att med hjälp av enbart tankens hjälp (okejdå - vissa hjälpmedel ibland) kunna påverka sin omvärld. Att slippa städa, gräva i jorden, slåss med villebråd - bara önska och man får det rent, färdigodlat och uppdukat.

Jag tror alla barn är fascinerade av detta - och för vissa av oss växer aldrig ifrån detta. Detta är inte avsedd som någon gliring mot Caine eller andra som är intresserade, jag är själv en sån - även om jag aldrig gjort några experiment och förmodligen inte är lika påläst.

Man behöver ju inte nödvändigtvs TRO att det fungerar, även om man ÖNSKAR att det gjorde det.

Ritualmagi = Voodoo?


Är du intresserad av svart eller vit magi?

När jag var liten tyckte jag det var kul att testa sånt, vi var några tjejer som rökte cigg gjorda på kryddor och skrev brev i citronsaft och gjorde "kärlekspyssel" typ en grop med stenar runt - en sten för varje kille, den stenen som ramlat i under natten blir din...

Tyckte alkemi verkade himla häftigt. Have Tarot, will tell fortune.

Intressanta inlägg.

För mig handlar det om suspension of disbelief. Oavsett vad jag verkligen trodde så lämnade jag det bakom mig när jag började ritualen, och oavsett om ritualen bara fungerar för att den är ett effektivt psykodrama (Function: noun
1 : an extemporized dramatization designed to afford catharsis and social relearning for one or more of the participants from whose life history the plot is abstracted) eller för att den har någon annan effekt så kastar jag under själva ritualen undan alla skeptiska tankar för att istället ge mig hän åt det magiska arbetet.

Huvudet på spiken! Tack för begreppet, det var det jag for efter förut, men jag visste inte ens att det fanns.

Nej, voodoo har jag aldrig ägnat mig åt, men jag har däremot läst en hel del om det, och skulle jag besöka Haiti eller New Orleans någon gång så skulle jag absolut se om jag kunde hitta en houngon eller bocor så man kunde få vara med om en äkta voodoo-ritual. Det vore väldigt intressant.

Magi är enligt mitt sätt att se det varken vit eller svart, magi bara är. Det bästa sättet att beskriva den är väl som mörk, men inte mörk i betydelsen ondskefull, utan mörk för att det är något okänt som ligger utanför vårt perspektiv

Alkemi säger du? Menar du då det man i Europa brukar kalla alkemi (att försöka förvandla saker till guld) eller menar du den ursprungliga betydelsen? Om det är den ursprungliga betydelsen så är det något jag absolut är intresserad av, det måste man nästan vara om man är intresserad av magi, eftersom det är något som är så nära kopplat till magins grundsyfte - att utveckla det mänskliga medvetandet (själen; kalla det vad du vill):

Ordet alkemi härstammar från Egypten. Det var den svarta jorden längs floden Nilens strand som kallades för "khem" (svart). Khem var också en fallisk gud nära besläktad med Set, Set som i sin tur var den gud som framställde khemeia, det svarta pulver som i europeisk tradition blev elixir vitae, filosofernas sten. Arabiska mystiker inspirerades av egyptiska magiker och lade till "Al" före khemeia - Al-khemeia; alkemi.

Alkemins syfte var som sagt att förädla, men inte metaller utan själva människan; genom magiskt alkemiskt arbete skulle magikern återfödas som sin egen magiska son, utan att dö; det var alltså inte frågan om reinkarnation utan om en konstant pånyttfödelse av "själen". Khepera var den gud som representerade den alkemiska processen. Khepera var en gud i form av en skarabé, och det var Khepera som bar solen. Varje kväll dog Khepera (solen gick ned), för att återfödas på morgonen (solen gick upp). På samma sätt skulle magikern återfödas, och tanken var att utveckla medvetandet till den punkt där det skulle kunna motstå till och med döden, och magikern skulle på det viset bli odödlig. Detta har en direkt koppling till kabbala, särskilt den kliffotiska kabbalan.

Har du månne läst den lilla skriften Ondit? Det finns en liknande beskrivning av den själsliga alkemiska processen där, men den har fler beröringspunkter med gnosticism än med egyptisk mytologi (som väl f.ö. är vanligare inom hermetiska kretsar?). Är du bekant med den varianten? Ska se om jag kan rota fram mitt ex och skriva ner texten, den är bara ett par A5-sidor...

Nej, den har jag inte läst.

Håller helt med dig i denna beskrivningen. Egentligen är det lite dumt att dela upp magi i "ljus" och "mörk". All magi tjänar ju ändå ett likvärdigt syfte - att skapa förutsättningar för förändringar i ens eget och/eller i andras medvetande.

Tycker W. E. Butler beskriver magins syfte jäkligt bra i sin bok "Magic; It's Ritual, Power and Purpose" - en bok som jag för övrigt starkt kan rekomendera (även uppföljaren - "The Magician; His Training and Work" - är väl värd att läsa).

Butler skriver bland annat att...


Det summerar ganska bra vad praktisk magi i grunden går ut på. Sen är det klart att det alltid finns varianter på detta beroende på vilken tradition man följer...

Intressant att du nämner Kabbalah'n också. Har länge varit faschinerad av den, och att dess symbolik kan appliceras på andra metoder/system och ge ett nytt perspektiv åt dessa. Crowley drog ju t.ex paraleller mellan sitt tarotsystem och livsträdet - något han förvisso fick en del kritik för från sina mer traditionsbundna gelikar, men som ändå var en klart intressant koppling. Livsträdet kan även appliceras på chakra-systemet och ge en beskrivande bild över dess struktur och funktionalitet i ett "västerländskt" perspektiv.

Angående grundfrågan i huvudinlägget om "varför" så är jag helt övertygad om att det är just den ockulta/hermetiska filosofin som har en stark dragningskraft - kanske för att den i vissa avseenden står i rätt skarp kontrast till teologins religiösa floskler.

Den ockulta filosofin har inte till syfte att försöka påverka människor åt något förutbestämt håll - utan snarare till att göra oss uppmärksamma på hur vi kan påverka oss själva. Det är detta som är så tilltalande.