Kompisen diagnostiserad med Asperger

Tjenare..

Nu är det så att den några år yngre "bästa" kompisen blivit diagnostiserad med aspberger. Något som jag iofs har misstänkt ett tag. Inte just asperger, men nån form av personlighetsstörning.
Men frågan är den, hur ska jag kunna vara mot honom precis som jag varit förut? Känns som jag kommer nästan se ner på honom och vara med honom som om det typ är synd om honom, men jag vet att han vill att jag ska vara som jag alltid varit innan.
Det vill jag också, men iom att jag ändå vet det här (han vet inte att jag vet) så känns det som jag kommer "gulla" med honom.

Så hur ska jag vara mot personen i fråga, för att dels för att han inte ska ta illa upp om jag skulle säga fel saker men även vara precis som förut.

Vet att det låter dumt och dom flesta kommer säga att jag ska va precis som förut, men det kommer inte gå eftersom jag ändå vet det jag vet.

Kan även tillägga att jag inte träffat honom på ett par månader pga komplikationer och jag vet att jag kommer vara förändrad nästa gång jag träffar honom, hur ska jag göra för att han inte ska uppfatta det fel och att jag tar avstånd ist, för jag vill verkligen bara hjälpa oh vara som förut.. det har ju fungerat förut i livet.. men ändå.. ni fattar frågan tror jag?

MVH
S_o_N

Om ni nu är "bästa polare" ser jag inte vad problemet skulle vara?

Va som du alltid varit,du är ju kompis med honom oavsätt diagnos?!
Asperger,cancer,nageltrång...vän som vän?
Är det din bästa vän så ska väl inte det ändras bara för att han fått en diagnos.

(Han kommer garanterat märka på dig om du ändrar förhållningssätt mot honom)

Jo men problemet är ju just det att jag vet att jag kommer bete mig annorlunda efter att jag fått reda på detta.
Och att det eventuellt kommer äventyra våran vänskap?

Det har väl egentligen inget med syndromet i fråga att göra, och det skulle vara samma sak med diabetes, död, förlamning, ja, det mesta.

Du kan ju fråga dig vad det spelar för roll att du vet. För han är ju precis som vanligt, och som han alltid varit.

Vanligt är att man gör precis vad man inte ska i sånna situationer. Att man bara inte hör av sig. Som när ens fru dör och 2/3 av ens "vänner" bara inte hör av sig, Och där står man helt själv med lill-Squalo. Typ.

Prata med honom,berätta att du vet och att det kanske är därför du är annorlunda,läs på och lär dig som mycket som möjligt!

Som de andra i tråden sagt, prata med honom. Försök att se det positiva med situationen, killen har fått veta varför han är annorlunda vilket säkert ha stört honom. Att få en diagnos svart på vitt måste vara väldigt skönt. Speciellt en så relativt ny och ganska svårsatt sådan.

Det är bara ett namn för hur din kompis alltid har varit, hur han är, och hur han alltid kommer vara. Tänk på det.

Äh. Om du verkligen vill hjälpa din kompis frågar du vad som skulle hjälpa honom. Läs gärna en bok om Aspergers - men utgå inte från att din kompis har alla problem som beskrivs där.

Jo.. jag har länge forskat om personlighetstörningar så just termen asperger-autism aspektrum störning kan jag mycket om..
Men att kunna mycket om störningen hjälper mig inte då jag känner hur jag nästan talar med honom som en bäbis.. nåt som jag inte gjorde innan.
Men jag antar att det kommer gå över när jag berättat för honom att jag vet och han vet att jag vet osv..
Nu är det nästa problem, han är inte myndig och hans föräldrar vill inte att jag ska berätta för honom att jag vet om det.

Då borde du kanske också vara medveten om att Aspergers inte är en personlighetsstörning?


Knepigt. Är det hans föräldrar som berättat för dig?

Din jävla tramsmaja! Hur ska någon här kunna hjälpa dig med hur du ska bete dig mot din gode vän? Han är ju naturligtvis samma person som innan diagnosen, men du verkar i förväg ha bestämt dig för hur du kommer att reagera och relatera.
Väx upp för fan! (misstänker att du inte är så gammal du heller)