Ett mycket intressant ämne som ni anti-intellektuella plattjordare bör studera närmare, är stjärnpopulationer och metallicitet:
https://en.wikipedia.org/wiki/Stellar_population
https://en.wikipedia.org/wiki/Metallicity
Tidiga stjärnor (Population III) var fattiga på kemiska ämnen som inte var väte och helium. Population II stjärnor, innehöll lite fler kemiska ämnen än väte och helium, men det var fortfarande fattigt. Population III stjärnor började innehålla mycket kemiska ämnen och metaller. Detta är varför tidiga stjärnor var blåa (såg ut så
här) medan vår sol är röd (pga järnhalten).
Hur som helst, tidiga stjärnor hade inga planeter just eftersom de var metallfattiga och även fatiga på andra kemiska ämnen än standard väte och helium (det tidiga universum innehöll bara väte och helium, samt litium och beryllium i spårmängder). Metaller och andra kemiska ämnen började senare att syntetiseras eller 'tillverkas' inom stjärnorna, och spreds via stjärnorna på olika sätt (särskilt efter att de första stjärnorna dog ut). Vår stjärna har planeter just eftersom den är en metallrik stjärna (och den är även rik på andra kemiska ämnen som inte nödvändigtvis är metaller, t.ex. syre, kol, kväve, neon osv).
Förstår man inte hur stjärnorna och universum har utvecklats (och så även hur planeterna har bildats), då är det lätt hänt att man tror att jorden är platt. Som relaterad kuriosa bör jag även nämna, att varför Merkurius är helt torr, beror givetvis på dess avstånd till solen; den är för nära, ingen vätska kan klara sig där. Sedan har Merkurius för svag gravitation också (därav så liten) vilket innebär att den har för klen gravitation för att hålla kvar någon skyddande atmosfär som annars skulle ha kunnat reglera temperaturen. Venus och Jorden är ju egentligen tvillingplaneter och rätt lika varandra till innehåll och storlek; det fanns tidigare vatten på Venus och kanske till och med liv, men saker och ting spårade ur där med växthuseffekten. Här kommer det intressanta: från Merkurius till Mars, är det bara stenplaneter, sedan kommer gasbollarna, Jupiter och Saturnus, sedan isbollarna Uranus och Neptunus. Jupiter och Saturnus är så stora som de är, till stor del pga att de består av en massa gaser. Men Uranus och Neptunus består också av gaser och lite andra kemiska ämnen, men de är mindre eftersom dessa två planeter är isplaneter (de befinner sig för långt ut, så gaserna har frysit till is).
Varför finns det inga gasplaneter i början av solsystemet? Jo, för att det är för varmt. Inom vårt avstånd och fram till Mars, är det helt enkelt för nära solen för att gaserna ska fastna inom planetens gravitation; solens temperatur tillåter inte gasplaneter så nära solen. Efter Mars börjar gasplaneter bli möjligt, så därför är Jupiter en enorm gasboll helt enkelt. För långt bort, och planeterna blir en isplanet istället. Sedan är det också som så, att ju närmare planeterna är en metallrik stjärna, destom mer sannolikt att det kommer vara stenplaneter helt enkelt eftersom vid det avståndet är metallmängderna höga.
Så förutsatt att ett solsystem består av en metallrik Population I stjärna, har tillräckligt många planeter som kretsar kring en tillräckligt stor stjärna, kommer det alltid vara stenplaneter i början, gasbollar någonstans i mitten och isplaneter längst ut. Och ju metallrikare stjärnan är samt även rik på andra kemiska ämnen, desto fler planeter kommer den att ha.
Vårt solsystem och dess himlakroppar är logiskt format utefter en viss universal "kemisk hierarki" eller vad man nu vill kalla det.
Men ni anti-intellektuella plattjordare tror väl antagligen att solen kretsar kring jorden, så det här är ju ganska lönlöst att förklara för er. Dock intressant för de som vill lära sig något om hur världen fungerar.