Matkrånglande/-vägrande barn - tips?

Jag kidnappade en bit av "tips och tricks i köket":


Med en grabb som var allmänt matkrånglig som barn vill jag gärna vara med och hylla microhavregrynsgröt. Jag började med att sockra friskt och ha i kanel (och när det var 30 sek kvar hällde jag i en näve frysta blåbär) och eftersom det smakade barnmat i stort sett tyckte han att det var toppen. Allt eftersom åren har gått har jag minskat på sockret allt mer och börjat variera frukt- och bärinnehållet och nu äter han lika god och nyttig frukost som jag.

I denna tråd (som jag hoppas inte existerar redan ) hoppas jag kunna få dela med mig av tips och få tips, i den mån det finns folk med barn här.
Eller så här: hur fick någon dig att äta något du vägrade som barn/tills nyligen?
Min farsa gjorde tydligen en klassiker när min äldre halvsyster var barn och hade total lökfobi. Han drog ihop värsta storyn om att just den där löken var från Spanien och blablabla - och med lite god berättarförmåga lyckades han vända hela fobin till något positivt.

Berätta, gott folk!

Servera alltid nya rätter utan att med en min avslöja att barnen inte ätit dem tidigare. Barn har en benägenhet att bestämma sig på förhand.

Rätter där beståndsdelarna kan identifieras är att föredra framför mystiska grytor.

Om inget annat fungerar, slå in maten i smördeg. Jag har matat barn som avskyr både lök och stark oss med grekiska smördegspiroger innehållande spenat, lök, och fetaost.

Säg aldrig att något är nyttigt.

Grymt bra tips! "Rolig" mat brukar ofta funka. Ett tag ville han prova nya saker om han själv fick trä upp det på grillpinnar.

När han var runt fem fick han för sig att det äckligaste som kunde finnas borde vara krabba. Han frågade "är det krabba i" varje gång vi åt. Efter något halvår hände det sig att jag var trött och ledsen av någon anledning och när han frågade om det var krabba i köttfärssåsen sade jag, med en trött cynism bara vuxna förstår, att ja, det är krabba i. SÅ KORKAT! Efter det vägrade han äta köttfärssås i flera veckor innan jag slutligen visade honom steg för steg hur jag lagade mat, att ingen krabba kom i närheten.

Så en varning snarare än tips: inga cynismer vid matbordet, hur trött och ledsen du än är...

Heh. Jag är tillräckligt barnslig för att det skulle roa mig också.

Överhuvudtaget fungerar mat där barnen själva får plocka bland ingredienserna väldigt bra, men det kan förstås bli ganska arbetsintensivt.

Jag glömde något jag tycker är ganska viktigt. Utgå aldrig från att barn inte tycker om vissa maträtter bara för att barnen brukar vara petiga och rätterna är typiskt vuxna. Jag känner barn som älskar sushi och slåss om kronärtskockor.

När min treåring säger att han inte tycker om nåt så kontrar jag entusiastiskt med "nähäru, du ÄLSKAR ju lök (eller vad det nu är)!" Funkar rätt ofta faktiskt. Sen får han vara med och laga, då blir det lite roligare. Ibland vägrar han ändå, men dom svälter sig ju inte tilll döds, dom små liven.

Där har du en poäng. Jag tror att mycket har att göra med yttre faktorer, om någon människa de gillar/beundrar gillar en viss rätt, eller om något ser udda ut.



Det där måste ändå vara ett av de bästa sätten - att de själva får vara med och laga. För det första för att de har koll på vad som hamnar på tallriken och för det andra för att de kan känna sig stolta över något de gjort.

Ikväll fick jag för övrigt sonen att käka smält parmesanost. Han hatar smält ost (typ på pizza), men jag gjorde de där paprikorna med köttfärs som det tipsades om i köttfärstråden och hade på en massa parmesan med argumentet att det är en helt annan typ av ost än det han tidigare smakat och så slog jag till med det ingen ung tonåring vill höra: "Men det är nog för vuxen smak för dig, så du får ta bort det om du inte gillar det". Man kan ju inbilla sig att parmesan borde ha en mer "vuxen" smak, men det gick hem med storm.

Ge FAN i att tillsätta socker i maten! Etablerar man en sockertunga hos ungarna, så är man snabbt rökt.

Mina ungar har alltid funkat bra med maten, men de genomgick en "hata grönsaker"-fas som var jävligt jobbig. Så fort det fanns identifierbara grönsaksbitar i käket blev det krig. Det gäller att vara jävligt envis och inte ge upp. Det gäller också att inte med en min röja att man är skeptisk till mottagandet. All mat skall serveras med attityden att det är skitgott och att man gärna själv glufsar i sig rubbet om ingen annan vill ha. Jag och min fru körde aldrig med burkar utan gjorde käket själv. Ta det lungt med saltet och krydderierna, annars blir det bra. Tänk på att barn BEHÖVER fett och inte skall ha margarin eller light-produkter. Grädde, olivolja och smör skall det vara. Barn kommer aldrig att svälta ihjäl på grund av att de inte gillar maten. Är det helt jävla kört, så kan man sticka in en rå morot eller äppleklyftor som ersättning för den måltid de just då vägrar smälla i sig. Barn är ytterst konservativa och gillar inte förändringar. Det gäller att vara envis

Mja, det där beror väl på hur man hanterar det i övrigt? I mitt grötexperiment funkade det utmärkt att fasa ur sockret, nu har han inte socker i något, bara honung i teet ibland (beroende på sort), så att så "rökt" blev det inte. Då är det väl värre när folk tror att ungarna äter nyttigt när de käkar supersockrad müsli, dricker o'boy till frukost (för mjölk är ju så nyttigt!) och hinkar i sig en massa läsk.

Japp, jag har alltid portförbjudit margarin/light och annat skit. Jag minns i början av åttiotalet när jag var runt åtta och det började talas om lightläsk, lättmargarin etc. Minns så väl när min farsa sa att det kommer att straffa sig i det långa loppet och han uppmanade mig att hellre dricka ett stort glas riktig saft än dietcola om jag ville ha något sött. Han hade det på känn, gubbrackarn.

Några rappa tag med livremmen får den mest kinkiga snorvalp att med njutning äta upp det som ställs framför på bordet.

Sedan så är ju dock light-cola bättre än saft skulle jag vilja säga. Även om det inte spelar så stor roll så länge man inte mängder.

Om jag kan undvika sötningsmedel så gör jag det. Det är djävulens påfund...

Du skulle platsa bra i min gentlemannaklubb har pa flashback