Sagan om ringen - Mio min mio. Slående likheter?

En typisk Romeo&Julia-historia. Inte särskilt originellt det heller.

du kommer ihåg fel, det var 1vkr och tolkien har själv sagt att det inte ska läsas in något sådant, vissa säger ju att ringen är kärnvapen men det är ju löjligt då han började skriva och säkert hade den uttänkt långt före bomben.

det finns ju ett vurm för det klassiska engelska, shire som engelska landsbygden men det är ju inget unikt för fantasy.

I narnia dricker ju bävrarna 3 o clock tea

Folk gillar att få sina förutfattade meningar bekräftade; vilket många författare inom fantasi-genren tar till vara på. Medvetet eller ej. Det är bara att lyssna på intervjun med Tolkien som någon föregående länkade. Därför tenderar de att bli väldigt lika. Exempel är att allting är gott eller ont, det goda alltid vinner eller de gemytliga engelsmännen och deras liv (i form utav exempelvis Hobber).

Nu är detta bara generellt sätt, men många jämför bara böckerna "generellt sätt". Då blir de extremt lika.

Edit:

Dock är jag rädd att folk använder detta mästerverk, enligt min sägo, till att rättfärdiga denna "http://oskorei.motpol.nu/?p=6" läskiga typ utav konservatism blandat med en nationalism som skrämmer vettet ur mig.

Han levde i en tid då konservatism och nationalism var vanligt. Han ska inte beskyllas om han har använt en del läskiga tankar när han skrev boken. Men de som använder den till ett slags manifest för att "bevara" vår renhet, de skall.

Han var i fält i FVK. Men han levde vidare och upplevde AVK tämligen medvetet som tänkande människa i sin civila tillvaro.

Sagan om ringen handlar inte om AVK men tidsandan är speglad i den. Det finns ett allvar i Sagan om ringen som inte finns på samma sätt i Bilbo. Bilbo är ett lättsamt äventyr, Sagan om ringen är blodigt allvar.

Typisk hjältehistoria. Se även Harry Potter, Luke Skywalkers resa i Star Wars, mm.

Något i stilen:
Alldaglig och lever ofta ett halvt miserabelt liv i början - fader är död / saknas - hjälten blir svept in i berättelsen - hjälten träffar en sidekick / medhjälpare - hjälten tränas - hjälten måste resa för att förgöra det onda - hjälte lyckas och allt är frid och fröjd.

Skulle tro att det ursprungligen kommer från tidiga grekiska pjäser eller sagor?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_kla...giska_modellen

Några litteraturvetare hävdar att det bara finns tre historier: boy meets girl, dit och tillbaka igen samt den lille skräddaren. Andra vidgar fältet till sju historier. Det är väldigt svårt att hitta på nya berättelser inom fantasy som inte redan ältats till förbannelse. Det gäller i och för sig även andra litterära kategorier. Deckare är för mig lika till förbannelse.

Sagen om Ringen är speciell genom att
a) Den var först med en så omfattande och detaljerad värld med komplett bakgrundshistoria
b) Medan klassiska berättelser går ut på att hjälten ska hitta Graalen (Kung Arhur), Det Gyllne Skinnet (Argonauterna), Diamanterna (Kung Solomons gruvor) eller Lösningen På Problemet så ska Frodo förstöra en sak.
c) Sagan om Ringen är absurt genomarbetad och välgjord. Tolkien skrev och skrev om, lade in mängder av bottnar under texten och har oerhört finurliga namn (en podcast jag hörde hävdade att nästan varje namn som Tolkien använder skulle kunna bli en doktorsavhandling). Medan tex CS Lewis skrev sina Narniaböcker, läste igenom dem en gång och sedan skickade manus till tryckeriet.

Star Wars är intressant som studieobjekt, genom att det så demonstrativt går igenom alla markörer för drakdödaren, från ung spoling ute i spenaten till Räddare och Frälsare av Allt. Sedan är resten av persongalleriet verkligen en genomgång av jungianska arketyper.

Framgången för Harry Potter-böckerna tror jag snarast är sammansmältningen av två genrer: den brittiska internatskolan och dess berättelser om vänskap, fiendeskap och mysko skolmiljöer samt "det finns en magisk värld bortom vår tråkiga gråa värld". Därmed fördubblas den tilltänkta läsekretsen. I sig är det inget speciellt med böckerna - Marvels X-men gjorde "en skola för de som är annorlunda, där de kan lära sig att använda sina speciella förmågor" trettio år tidigare.

Är det inte så att alla fantasy-berättelser följer samma mall? En enda hjälte, oftast med några få vänner/medhjälpare, ska besegra ärkefienden som är en figur med oftast många anhängare. Finns det någon fantasyberättelse som inte innehåller detta? Jag kan inte komma på någon på rak arm.

Kommer på två på rak arm

Malazan book of the fallen
A song of ice and fire