Förvandla ilska till glädje

I förrgår låg jag i min säng och var sur på min polare för att han hela tiden glömde, eller snarare "glömde" fråga mig om jag ville följa med när han skulle på fest. Jag visste inte hur jag skulle handskas med problemet och funderade lite fram och tillbaka på hur jag skulle ta tag i situationen. Då kom jag plötsligt på att det bara var JAG som var sur och det inte var något som HAN kunde göra någonting åt. Eftersom han inte kan rå för hurvida JAG reagerar på olika situationer har jag således ingen anledning att vara arg på han. Han får göra precis vad han vill. Allt som gör han lycklig, och jag behöver inte vara sur för det. Jag kan skratta åt hans handlande.

När jag insåg att jag inte hade den minsta anledning att vara arg på honom och själv tog på mig ansvaret för min ilska så tog en skön känsla av befrielse över. Jag kände att inget längre kunde komma åt mig.

Det som är bra med den här insikten är att den kan förbättra hela ens världsbild utan hypnoser, meditation eller droger.

Ta någon som ni stör er på och fråga er om det är denne som påverkar ert sätt att reagera på saker och ting. Hör gärna av er i den här tråden om det hjälper!

Och nästa gång har han inte lärt sig något!?
Du kommer aldrig till den festen eftersom din polare här lär sig att han inte behöver anstränga sig för att komma ihåg dig. När han tar skada av att han gör fel kommer han han göra det som inet gör honom någon skada nästa gång, alltså bjuda med dig.

Tror du att jag vinner på att vara elak mot han, typ dela ut straff? Jag tror inte att onska leder till någon glädje för någon av oss. Om han inte vill ha med mig finns det inget jag kan göra för att ändra på det. Jag kan bara fortsätta fråga och respektera hans beslut. Han är iofs rätt dum som säger nej till trevligt sällskap, men det är ändå hans problem.

Det verkar som om du helt och hållet glömmer bort din egen vilja.
Bara för att han inte vill ha dig där innebär ju inte automatiskt att du inte heller vill vara där. Ett barn som itne uppför sig väl bestraffas om de inte bestraffas kommer det inte att lyckas i livet och det blir verken till lycka för barnet eller modern respektive fadern.

Att han struntar i hur du då känner dig tycker jag även är ganska lumpet. Visst kan han inte rå för vad du tycker men att som du gör, ogiltigförklara ditt tycke i saken verkar slappt från din sida. Det är ju viktigare att använda sina samveten oavsett vad man gör mot en annan, så som han gör, än att helt förvanska dom, så som du gör.

Poängen är i alla fall att insikten tar bort min ilska gentemot honom. Hur jag sedan väljer att handla är en annan femma. Jag är intresserad av att höra om ni prövat att göra samma sak?

Jag gör så varje gång det händer eftersom jag inte bryr mig

Din respekt i gruppen sjunker avsevärt för övrigt. De kör bara runt med dig och leker med dig och du bara matar in skiten. Hur de gör dig lycklig vet jag tyvärr inte, är väl för männskilig då ^^

Ilska som yttrar sig som glädje blir oftast skadeglädje. Very nice

Snacka med din kompis istället för att filosofera.

Själv hatar jag känslan av att vara arg eller sur så det får mig att inte bli det. Men som du säger så är det du som är arg och det är du som måste handskas med ilskan. Det blir inte mer problem än vad du gör det till.

Tankegången är ganska intressant och det ligger en hel del i det. Man kan helt klart själv påverka hur man väljer att reagera på olika situationer.

Har du läst Att välja glädje av Kay Pollack? Den behandlar precis detta. Idéerna i den är intressanta, men jag ogillade dock hans sätt att beskriva vissa saker som absoluta sanningar utan ifrågasättande eller närmre 'bevis'.

Om filosofin botar min ilska bör jag sluta med den då? Hindrar den mig från att prata med min polare?

Nej jag har inte läst den boken, men den låter intressant.

Det är inget hinder från att prata med din vän, men när filosofin blir starkare än känslor, mår du inte bra.

Speciellt inte om du blir glad över att nån har svikit dig.