Povel Ramel - politisk hemvist?

Det slog mig att Povel kanske är socialist eller i alla fall dragen åt vänster, eftersom han ju brutit med sin adliga uppfostran etc. Han umgicks ju en del med en del andra personer som var populära på 60 & 70-talet, typ Hasse och Tage. Dessa är ju kända för att i alla fall vara/varit socialdemokrater.

Någon med åsikter/information?

Han har såvitt jag vet avsagt sig sin adliga titel, tyder väl på socialism om något.

Ramel. Tysk uradel från Pommern. Inkom till Skåne på 1500-talet.

Povel är ju i grunden en väldigt blyg person men jag har svårt att se att han är sosse. Han är säkert borglig men var är nog hans hemlighet och lär så förbli.
Han är dock en väldigt sympatisk människa, oavsett politisk hemvist.

Povel deltog i Kärnkraft- nej tack kampanjen i slutet på 70-talet. Hasse Alfredsson har så vitt jag vet aldrig varit sosse utan syndikalist.

Källa till att han avsagt sig titeln?
Han använder den väl inte, men det är inte riktigt samma sak.

Enligt vad jag hört så kan man inte avsäga sig en adlig titel utan att byta namn.

Guillou har dessutom skirivit nåt liknande om Carl Hamilton som hellre var greve än bytte namn til Fjunemo.

Det känns väldigt (VÄLDIGT) löst att kalla Povel Ramel för socialist utifrån att han avsagt sig sin adelstitel. Det finns det säkert folkpartister som gjort också. (Birgitta Ohlsson fd. ordf. i Liberala Ungdomsförbunet (LUF)) var tidigare ordförande för Republikanska föreningen och lade alltid in en motion i riksdagen om konungahusets avskaffande)

Hasse Alfredsson såg sig själv ligga närmast syndikalismen. Tage Danielsson rörde sig väl i samma åsikter tillsammans med Per Åhlin (ni vet, Karl Bertil Jonssons julafton) och Hasse.

Folkpartister som avsagt sig sin adelstitel... Skulle det vara Birgitta Ohlsson i så fall?
Hon är ju för övrigt det närmaste sosse man kan vara utan att rösta på dem...

För övrigt är syndikalism i mina ögon också en "ideologi" som sorterar bland de andra på vänsterkanten.

Tillbaka till ämnet, så tycker jag att Povel känns mer som vänster än höger. Definitivt.

Fast när Sveriges Radio under valdagen i höstas hade ett musikprogram med temat "låtar om val och politik" och öppnade med Björn Afzelius' Svarta gänget (där moderaterna sägs vara fascismens direkta arvtagare) så försökte man explicit sedan "balansera" genom att låta den följas av Povels I dom aja bajande fingrarnas land, som ju är en satir över statligt förmynderi och kontrollväsende. Så åtminstone i det sammanhanget fick han ikläda sig rollen som "anti-vänster"-artist. (Fast det har väl också att göra med att det är erkänt svårare att hitta liberala och konservativa politiska låtar än vänsteranknutna.)

Men för övrigt så tycker jag inte man kan spåra någon utpräglat politisk tendens i hans verk, han bygger väl dels på en äldre humortradition där mänskliga "typer" och "karaktärer" står i fokus snarare än "samhället", dels på absurdismen som väl närmast per definition utesluter "budskap" i texterna. De låtar som ändå kan sägas närma sig någon samhällspolitisk tendens - som den redan nämnda kampanjsången för kärnkraftsomröstningens linje 3, The Nej tack jump - är nog de mer välvilligt "ekologiska" som Låt leoparden vara kvar i leoparden, Det skulle aldrig delfinerna göra, Grisälven och Digga Darwin!, eller de som satiriserar över företeelser som var ganska allmänt byte eller redan helt ute ur bilden (enögd punschpatriotism i Varför är där ingen is till punschen?, europeisk exploatering i Naturbarn). Annars har jag uppfattat det som att Ramel verkar alltför satyriskt benägen att se det löjliga och tveeggade i allt mänskligt beteende för att på allvar kunna "tycka" något och "propagera" för en enskild åskådning - Kampsång för tvehågsna kanske i så fall är hans mest personliga manifest i den vägen.

Först och främst är Povel Ramel en sann humanist. Som alla med adligt eller ädelt ursprung, men med hjärtat på rätta stället har han genom hela sin karriär tampats med rykten om klassförräderi och sitt ursprung till trots har han alltid hållit en låg profil i politiska sammanhang. En förklaring till detta är att han helt enkelt inte tycker det är speciellt roligt med politisk satir. Hans humor siktar högre än så. Oftast kan man också i hans texter märka av en stor humanism och kärlek till människor av alla de slag.

Syftar du på hans vilja att leva och dricka gott, eller har du sett honom iförd horn och bockfötter måntro?

Bildliga horn och bockfötter, jag tänkte inte så mycket på satyrens fysiskt driftutlevande sida som på dess hånfulla grin och benägenhet att giva all mänsklig strävan och längtan röven. Att Povel Ramel entydigt skulle vara en varmt kärleksfull humanist vet jag inte, den aspekten finns väl möjligen i hans textsamarbeten med Beppe Wolgers men annars har han väl tvärtom långt upp i mogna år fortfarande haft lite prägel av elak gosse och en stor del av hans produktion har ju gått ut på satir och parodi (både i musikalisk och vardagsspråklig mening). När Snoddas t.ex. var som populärast gjorde väl Ramel en parodi (Snodderian snoddera) som med tidens mått mätt var så pass infam att han fick samvetskval och drog in skivan, och i Bladbergeri hurra var det de glada amatörerna på underhållningens område som skulle sättas dit. Hade han inte själv varit ett så stort musikaliskt och litterärt geni skulle denna sida av hans konstnärskap förmodligen vara mer svåruthärdlig, antar jag.

Edit: För att vara mer on topic, här fanns en liten text ur Situation Stockholm: Politiske Povel.