Era pundigaste beteenden?

När man varit vaken ett eller två dygn och utvecklar en nojja kring mer eller mindre all social kontakt som existerar. Att gå ner för trapphuset och ut för att röka blir till ett stort projekt.

Man slinker ned snabbt och förhoppningvis obemärkt i trapphuset och hoppar till av det skumma ljudet som ekar och börjar genast investigera kring vem det kan vara som smyger längre ned längs trappen. Helvete!

Pulsen ökar då man är knappast är någon version av sig själv man vill dela med sig av, helt efterbliven helt enkelt. Kommer ned, ingen där...
-Hallå... hoho...?
Först då inser man att det var ljudet av sig själv man hade hört och inser att det hela var en dålig jävla idé men nu är det bara att fortsätta och slutföra det man påbörjat, ber till högre makter att ingen ska stå i vägen resten av resan som återstår.

Tänder och slappnar av, njuter av den godaste ciggen man banne sig någonsin rökt och tar in lugnet. Euforin utbytts snart mot den gamla hederliga nojjan åter igen, nu över hur långsamt det går komiskt nog och får ångest över om någon jävel till granne dyker upp när som helst och ser spektaklet. Den godaste ciggen i mannaminne till trots, man fimpar efter halva.

Nästintill springer sedan uppför trappan och pustar ut när man stänger ytterdörren som om man genomfört ett stordåd eller årets värsta kupp.

När man varit vaken ett eller två dygn och utvecklar en nojja kring mer eller mindre all social kontakt som existerar. Att gå ner för trapphuset och ut för att röka blir till ett stort projekt.

Man slinker ned snabbt och förhoppningvis obemärkt i trapphuset och hoppar till av det skumma ljudet som ekar och börjar genast investigera kring vem det kan vara som smyger längre ned längs trappen. Helvete!

Pulsen ökar då man är knappast är någon version av sig själv man vill dela med sig av, helt efterbliven helt enkelt. Kommer ned, ingen där...
-Hallå... hoho...?
Först då inser man att det var ljudet av sig själv man hade hört och inser att det hela var en dålig jävla idé men nu är det bara att fortsätta och slutföra det man påbörjat, ber till högre makter att ingen ska stå i vägen resten av resan som återstår.

Tänder och slappnar av, njuter av den godaste ciggen man banne sig någonsin rökt och tar in lugnet. Euforin utbytts snart mot den gamla hederliga nojjan åter igen, nu över hur långsamt det går komiskt nog och får ångest över om någon jävel till granne dyker upp när som helst och ser spektaklet. Den godaste ciggen i mannaminne till trots, man fimpar efter halva.

Nästintill springer sedan uppför trappan och pustar ut när man stänger ytterdörren som om man genomfört ett stordåd eller årets värsta kupp.

Den där nojjan är så prickande.
Vid nyktert tillstånd när man går ut så sker all interaktion mer eller mindre friktionsfritt. Men in princip varje gång man är en skygg varelse och ska göra vardagliga saker som exempelvis handla så sker en psykologisk bestraffning av högre makter: du ska handla på ica och väljer självscanningen för att undvika kassörskan blick - likt förbannad så åker man på en kontroll.
Kvittot du ska använda för att hämta cigg från automaten har slut på just ditt märke och du måste hitta modet att be om hjälp.
Du hamnar bakom en pensionär i kassakön som tar 5 minuter på sig för att knappa in sin kod eller överklaga kilopriset på bananer, medan står du där bakom och överanalyserar hur lång tid som är rimlig att kolla på tuggummihyllan utan att avslöja dig själv.

Jag spenderade en helg tillsammans med en tjej jag träffade via Tinder. Vi var påtända från fredag till söndag, eller om det var på måndagen jag åkte hem. Under hela helgen trodde jag flera gånger att lägenheten var full av folk men de enda som var där var vi två. Lätt förvirrande helg.