Citat:
Ursprungligen postat av BigFatCone
och varje gång är man lika säker på att man hade stoppat [sak] på [rimlig plats för sak]
ett annat helt klart pundigt beteende utspelade sig nån gång strax innan mellandagarna då jag, min goda vän och [random tjej som råkade vara med] spenderade säkert 20 timmar med att försöka programmera en multifjärr och ingen av oss lyckades.. två dagar senare gick det alldeles utmärkt..
ett annat helt klart pundigt beteende utspelade sig nån gång strax innan mellandagarna då jag, min goda vän och [random tjej som råkade vara med] spenderade säkert 20 timmar med att försöka programmera en multifjärr och ingen av oss lyckades.. två dagar senare gick det alldeles utmärkt..
Vad är en multifjärr? En fjärrkontroll, som kan styra exempelvis stereo, DVD, TV, belysningen i rummet och morfindosen i droppet?
Men ja, det är naturligtvis pundigt att hålla på med en och samma sak 20 timmar i sträck. Så länge har jag aldrig gjort en och samma grej. Det längsta var nog Alfapet i 12 timmar, med en paus i mitten för vattendrickande och omdosering.
Ett annat pundigt beteende, som jag mycket väl kan ha nämnt förut, är att drömma om knark på nätterna. Det kan jag väl inte vara ensam om?
Inatt drömde jag t. ex. en väldigt skum dröm om en dold stad i en djup dal, befolkad av enbart narkomaner, och staden hade bara en väg in/ut: en lång, smal grottgång.
Själv bodde jag i ett höghus på någon av de högre våningarna, och lägenheten hade högt tak och stora fönster, som släppte in rikligt med varmt solsken, vilket lyste upp alla knarkrelaterade attiraljer i kvarten.
Det fanns också en legend i staden, om det ultimata attackdjuret: Tjackråttan. Den som behärskade tjackråttan, härskade i staden. Det fanns bara ett problem: ingen hade någonsin lyckats behärska en Tjackråtta.
Tjackråttan var egentligen en vanlig råtta, som, när den matades med amfetamin och animalisk föda, växte till enorma proportioner. Naturligtvis letade sig en råtta in i min lägenhet, och jag förvarade den i badkaret, sedan jag fångat in den, där den (på grund av de branta, släta väggarna) inte kunde fly. Och så matade jag den med tjack, leverpastej och roadkills. Jävlar, vad den växte också! Den blev stor som en mindre hund, och till slut tog den sig ut ur badkaret, och efterlämnade i flykten en helt enorm skit, formad efter råttans hela innanmäte, med osmält kött och utstickande benpipor i den främre änden och regelrätt bajs i den andra. Jag lade skiten på en hylla ovanför badkaret (så att råttan inte skulle äta det osmälta köttet och bli så mycket större), varefter jag lyfte tillbaka den i badkaret.
Därefter var jag tvungen att gå ut på äventyr för att skaffa mera knark, och hamnade under två dagar i en annan kvart, där jag drack flytande knark i alla dess former. Hostmediciner, tramadollösningar, gobbe, metadon, o. s. v.
När jag slutligen kom hem, hade råttan åter flytt ur badkaret, och var nu väldigt aggressiv, eftersom den inte fått någon mat på två dagar, och hade helt enkelt vänt sig emot sin herre; den attackerade mig med sina vassa klor och långa tänder, men jag gav den en redig spark, och sedan gick den upp i rök. Jag letade efter hål i väggarna och fönstren, där den kunde ha tagit sig ut, men den hade liksom bara försvunnit i tomma luften och inte lämnat några spår efter sig. Bortsett från den enorma råttskiten, förstås.
När jag sedan skulle lämna staden i ett ärende, hade grottgången rasat igen. Det var Tjackråttans förbannelse, och nu var vi instängda i narkomanstaden för evigt.