Citat:
Ursprungligen postat av Arkomann
Båda grejerna är korrellerade och beror på en gemensam, underliggande orsak.
Amfetaminet gör en pratglad, men ju längre in på racet man har kommit, desto mindre tålamod har man.
Eftersom man gärna vill snacka, men helst inte lyssna på den där speedade pratkvarnen alldeles intill, så riktar man sina uttalanden till någon annan, vars prat ännu inte blivit uttröttande; denne hör i sin tur ingenting, eftersom han 1) antingen är mitt uppe i sin egen tankegång, som bara måste verbaliseras, varför han försöker utestänga allt annat, eller 2) befinner sig i din situation men inte har kommit på någonting/fått tillälle att tillägga någonting i den konversation, på vilken han själv lyssnar med sådan koncentration, att han inte hör dig.
Ibland gör man sig dock hörd eller får sin öron kidnappade av någon annan, och så börjar alla prata med någon annan och fortsätter göra detta, tills tålamodet är slut eller amfetaminet producerat en idé med högsta prioritet att formulera.
Edit:
Lustigt nog är alla positionerna i sällskapet lika irriterande.
Inte enbart svar till Arkomann. Allmänt, men på tal om ovanstående.
Hm... är det verkligen bara jag som får sånt sjukt tålamod med dryga människor när jag är tjackad? Är seriös misantrop i vanliga fall, men på tjacket kan jag tillochmed lyssna på shit-jag-bröt-en-nagel-på-aerobicsen-i-måndags-blondiner vilket jag inte pallar i vanliga fall. Självklart snackar jag som satan själv också, men lyssnar faktiskt betydligt mer än i vanliga fall...