Lite funderingar kring projektion

Inom den psykoanalytiska skolan pratar man mycket om projektion - att man projicerar sina dåliga egenskaper man inte vill se på andra, kanske för att lättare kunna hantera dem.

Det jag undrar över är - i en terapisession, hur får man patienten uppmärksam på att den projicerar? Är det ens eftersträvansvärt? Eller använder man projiceringen som en ledtråd till vad man ska "leta efter" och försöker nå dit på andra sätt? Blir projiceringarna för mycket för en terapeut någon gång - att den dras med? Hur ska man agera då enligt praxis?

Det här borde ju var mitt område, men det känns som en förbannat svår fråga. För det är svårt att svara generellt på detta. Man kan ju t.ex. inte säga:
- Jag tror du projicerar nu!
- Jo, tack och själv då?

Det här är ju en process som sker ständigt mellan oss. Begreppet används som ett sätt att förstå vissa processer och skeenden i terapin. Ett redskap.

Om man t.ex. känner sig väldigt nedstämd eller hängig när man träffar en viss patient, men inte har något objektivt skäl till denna känsla - för patienten kanske är glad och förhoppningsfull i sitt uttryck - kan ju begreppet "projektion" vara en hjälp att förstå varför man känner som man gör. Att det kanske är omedvetna känslor som förmedlas eller iscensätts i terapeuten. Då kan man ju försöka säga:
- När vi träffas och börjar prata så har jag många gånger känt en djup sorg inom mig som jag inte förstår. Jag ville bara säga det...

Varvid detta kan leda vidare på ett intressant spår som man inte tidigare använt.

Det är ett sätt att använda det.

Angående din andra fråga är det sällan som t.ex. projektivt material blir "för mycket" för en. I så fall tar man ju upp det. Endera med patienten eller så med sin handledare.

Själv har jag bara känt så vid nåt enstaka tillfälle när jag hade en patient som i nån slags sadistiskt rus beskrev en rad episoder om hur han önskade våldföra sig på andra.

Man blev nästan spyfärdig.

Så hur fungerar (mot)överföringar?

(För att försöka öka förståelsen för projektioner)

Beror det inte lite på hur långt man kommit i terapiprocessen? Samt hur medveten patient och terapeut är om att det är just projicering det handlar om?

Jag tänkte mig lite som följande exempel:

En person som är väldigt snål anklagar terapeuten för att vara snål - En person som har svårt att förstå andra människor kallar terapeuten för att inte förstå.. etc

Kanske var just detta jag beskrev i det ovanstående - mer än projektion?


Här måste jag nog bli socialkonstruktionistisk och säga att det beror lite på språkets brist. Jag menar, alla är väl "snåla" OCH "generösa". Det beror på sammanhanget.

Eller så är du ute efter nån slags blindhet att se sig själv. Men att man kan tillåta sig se det hos andra? Men beror det inte på att vi människor är så ohyggligt lika varandra att de sidor vi beskriver hos varandra är just de sidor som vi ser (eller inte ser) hos oss själva?

Hur är det det står i bibeln? "Du ser grandet i din broders öga, men inte bjälken i ditt eget."

Det var det senare jag var ute efter tror jag.

Detta tåls att funderas på ett tag. Tack!

Fast det är jäkligt intressant att du genast började tänka på överföring och motöverföring - vilket just var det jag beskrev - när du hade frågat om projektion. Du måste vara väldigt duktig på psykodynamisk teori!

Ja, alltså, jag trodde ju att det du beskrev var just överföringar, men när du sedan gav det som svar till projektion blev jag lite förvirrad.

För borderlinare är ju duktiga på att få sina terapueter alldeles utmattade pga sina snabba känslosvängningar..

Jag är inte så insatt i någon teori tror jag - det mesta är nog rätt självklara saker..

Hur menar du? Utveckla!

För mig tog det nog tio år att fatta dom här komplicerade begreppen.

Och nu när man äntligen fattar dom - så börjar man tvivla. Så det kan vara...

Jag ser det som så att en terapeut ställer sitt "medvetna" till förfogande för patienten. Alltså att patienten pratar och förmedlar känslor (överför) över till terapeutens "rena" medvetande. Terapeuten känner efter vad som händer i sig själv och vad den känner för känslor och tolkar sedan detta och förmedlar till patient.

En borderlinare är ju oftast väldigt emotionellt instabil och svänger otroligt i känslolägen och förmedlar väldigt mycket känslor - ena stunden positiva och andra stunden negativa - vilket utmattar terapeuten och ofta lämnar densamme villrådig.

Nu kan det vara jag som missförstått något markant här. Men jag tror iaf att det är så här.

Men det här bygger, flows, på en föreställning om att det finns "Borderlinearare". Är det inte så att vi alla fungerar på den nivån nu och då - även terapeuter. Hur skulle dom annars kunna förstå en BPO?

Att fungera BPO gör man i kris. Ungefär som en som har benägenhet för paranoja (som diskuteras på annat ställe här) fungerar paranoitt i tider av stress och kris. Detta är ju helt mänskliga funktionssätt och inget sjukligt!

Visa upp en människa för mig som inte är vare sig paranoid eller borderline och jag ska ge dig en miljon (undantaget psykopater förstås)!

Med andra ord: det är inte särskilt krävande att träffa en borderlinare, för det finns inom oss alla. Möjligtvis är det krävande att träffa någon som omväxlande hotar att ta livet av sig och säga att allt är bra. Men även det vänjer man sig vid. (Om inte personen ifråga försöker ta livet av sig inför en förstås.)

Jaja, lite ogenomtänkta funderingar i all hast... (men jag gillar ju att vara spontan).