Lite funderingar kring projektion

Jag använde nog uttrycket lite slarvigt. Det jag menade med borderlinare är en person som väldigt utmärkande svänger i sina känslolägen - mest hela tiden - inte bara i kris eller vid ett fåtal tillfällen.

Jag kommer inte ihåg vart jag läste det jag skrev, men jag ska se om jag hittar det igen. Det var ett tag sen dock.

edit: tror att det var i boken Borderline av Kristina Näslund. Har för mig att det var något Clarence Crafoord och Per Stenfelt samtalade om.

Jo, jag vet att visa beskriver borderline på det här stereotypa viset. Men jag kan trots mina år i psykiatrin aldrig säga att jag träffat någon som passat in i den beskrivnignen. Åtminstone inte mer än mina vänner eller kollegor.

Den här Diagnosen är kort sagt en konstruktion. Det finns inga borderllineare.

Den här diagnoser dök upp - jag tror det var nån gång på sjuttiotalet som benämning för "jobbiga patienter". Den första artikeln om Borderline hette nånting med "Problem patients".

Nu för tiden kallas jobbiga patienter för ADHD/Asperger. Dom har bara bytt namn.

Vad är en jobbig patient för dig?

Är inte borderline ett begrepp med många olika definitioner? Begreppet används ju både som diagnos och som ett sätt att uttrycka vilken nivå en klients problem är på. En utpräglad narcissistisk störning är exempelvis på borderlinenivå men får inte diagnosen borderline.

Jag har lärt mig använda det som Flows verkar göra. Bordeline är en svårighet eller oförmåga att bibehålla stabila inre objekt. Allt blir långt ut på skalorna, svart eller vitt och det glider inte mellan lägena utan växlar.

Jag håller med dig om att alla hamnar i borderlinetillstånd. Starka känslor får oss dit om inte annat. Delar av tonåren tänks ju präglas av borderlineproblematik. Trots det skulle jag säga att jag träffat både tonåringar och vuxna som är mer fast i att använda borderlineförsvar än andra.

Angående det där med att visa upp någon utan borderlineproblematik, psykodynamiskt vara att hitta en patient som är fast i ett psykotiskt försvar. Nu har jag inte själv jobbat med psykotiska så om det stämmer överrens med hur jag själv skulle uppleva dem vet jag inte. Förresten, den där miljonen?

Nu har jag funderat lite mer idag. Vi ska se om jag lyckas komma närmre min tänkta frågeställning jag hade från början.

Låt säga att en patient ser ner på människor som är sjukskriva, han anser att dem bara är "lata" och använder sjukskrivningen för att slippa jobba. Detta projicerar han ut på omvärlden - därför att han själv är osäker på hur han skulle hantera en liknande situation gällande sig själv; skulle han vara sjuk lite "extra" om han fick möjlighet att vara hemma och samtidigt få pengar?

Detta projicerar han alltså mot sin terapeut - han anklagar sin terapeut för att vara "extra" sjuk under terapitiden bara för att han inte orkar jobba.

Det är alltså detta jag undrar hur man hanterar i en terapi - orättfärdiga anklagelser. Ifrågasätter man dem? Om patienten ändå inte ger sig? Hur går ett "bråk" till?

Vi pratar alltså rätt omogna individer och försvar här...

Beror på. Säg att en klient återkommande verkar lägga ner mycket känsla i att prata om att andra människor är lata. Då kan man exempelvis berätta att man tycker sig lagt märke till att han vid flera tillfällen pratat om andra som lata och att det verkar vara ett laddat ämne. Om klienten håller med om det kan man fråga om han har några tankar kring vad det beror på. Är klienten mottaglig för det kan du berätta din tolkning (som du skriver om) och fråga om han tror att det ligger något i det.

Skulle han projicera det på mig skulle jag be honom utveckla vad han tänker och känner kring det.

Okej, men om han inte vill utveckla - hur går man vidare då? Alltså, hur långt kan man jobba med en projicerande person innan den betecknas som "jobbig" eller rent av omöjlig att "terapera" just nu?

Vad jobbar du som? Har för mig att du jobbade med mentalpatienter förr.

Ingen aning.

Alltså jag vet inte VAD MAN GÖR, jag kan bara säga vad JAG gör: 1) Om det inte fungerar med att tolka det som sker - och det kan man ju göra på en hel rad sätt som det är svårt att beskriva nu, skulle jag 2) gå in för nån slags - ska vi kalla det - narcissitistisk gratifikaton. En slags "hålla med" patienten helt och hållet, försöka förstå varför vi hamar i detta läge. Inte ifrågasätta, nån slags "charmkursvariant". Den "manipulationen" står ingen emot. Säga typ, "Oj, det där var väldigt smart sagt! Det har jag aldrig tänkt på! Hur kunde du lista ut detta? Hur bar du dig åt?" osv.

Men jobbiga blir ju först patienter när dom t.ex. inte vill komma på sina timmar. Kommer inte på nåt annat som är jobbigt just nu. För jag har inget emot att sitta med en kroniker som tycker synd om sig själv vecka ut och vecka in, år ut och år in. Sån är jag...