Citat:
Tack för den fylliga genomgången. Ska bli spännande att se hur du rankar resterande 8 album.Det blev tolv studioalbum med Lizzy och nu blir det att ranka samtliga efter eget tycke och smak. Gör fyra i taget så det blir tre inlägg. Vilket känns lagom. Håller du med - Håller du inte med?
12. Thin Lizzy (1971)
Den för många okända debuten. Jag får bilden av att en del lyssnar på denna skiva en gång och sedan aldrig igen eftersom den är så olik deras senare och mer kända material. Den har några låtar som inte är särskilt minnesvärda, men ger man den tid är det inte så illa. Speciellt inte med de fyra extra-spåren som finns på senare utgåvor. Just de icke minnesvärda låtarna och de längre som aldrig riktigt går någonstans drar ner helheten. Trots lägst ner på rankningen tycker jag det finns låtar värda att spana in. Däribland Look What the Wind Blew In, Dublin och Old Moon Madness.
11. Shades of a Blue Orphanage (1972)
Andra albumet som är ett något mer gjuten fortsättning till debuten. Trummisen Brian Downey är nog den jag lyssnar mest på här (och på debuten). Varken gitarristen Eric Bell eller Phil Lynott är dåliga, men det blir ofta anonymt. År 1972 var visserligen tidigt, men jämför man med många av det årets skivor finns det många som rankar högre. Både i vision och material. Sarah är en fin ballad och Call the Police är cool. Skulle gärna hört en Gorham/Robertson/Moore version av den senare!
10. Chinatown (1980)
1970-talet var över. 1980-talet hade kommit. Många band har svårt att anpassa sig till det nya decenniet av någon anledning. Jag tycker Thin Lizzy klarade sig ganska bra trots problem i bandet. Problemet med denna skiva är att den inte erbjuder något direkt unikt. Det låter ungefär som 1970-talets skivor fast mer ytligt. De slängde på en del liknande album under flera år och här hade det stagnerat. En stabil skiva rakt igenom, men likt någon skrev långt tidigare i denna tråd finns det inget här (för mig) som rankar högt. Inte topp 10 eller ens topp 20 Thin Lizzy. Sugar Blues och Killer on the Loose rockar på bra. Tydligen ska det vara Danko Jones favoritalbum med bandet.
9. Thunder and Lightning (1983)
1983 var klassiska rocken i princip död. Nu var det Judas Priest, Iron Maiden, Mötorhead, Dio och metal för hela slanten. John Sykes hoppade in i bandet och rörde om ordentligt. Gav bandet ny energi en sista gång. Vet inte om jag skulle klassa detta album som metal, men det är bra nära och unikt i Lizzys katalog. Här finns dock ett par låtar som blir anonyma och hur står albumet jämfört med andra bandens dåvarande verk? Sisådär tycker jag om jag ska vara ärlig. Det här är inte första skivan ifrån 1983 jag sträcker mig efter, men ett respektabelt avslut. Jag hade gärna sett The Sun Goes Down som sista spåret bandet någonsin gjorde. Bäst? Cold Sweat, The Holy War och den om solen som går ner.
12. Thin Lizzy (1971)
Den för många okända debuten. Jag får bilden av att en del lyssnar på denna skiva en gång och sedan aldrig igen eftersom den är så olik deras senare och mer kända material. Den har några låtar som inte är särskilt minnesvärda, men ger man den tid är det inte så illa. Speciellt inte med de fyra extra-spåren som finns på senare utgåvor. Just de icke minnesvärda låtarna och de längre som aldrig riktigt går någonstans drar ner helheten. Trots lägst ner på rankningen tycker jag det finns låtar värda att spana in. Däribland Look What the Wind Blew In, Dublin och Old Moon Madness.
11. Shades of a Blue Orphanage (1972)
Andra albumet som är ett något mer gjuten fortsättning till debuten. Trummisen Brian Downey är nog den jag lyssnar mest på här (och på debuten). Varken gitarristen Eric Bell eller Phil Lynott är dåliga, men det blir ofta anonymt. År 1972 var visserligen tidigt, men jämför man med många av det årets skivor finns det många som rankar högre. Både i vision och material. Sarah är en fin ballad och Call the Police är cool. Skulle gärna hört en Gorham/Robertson/Moore version av den senare!
10. Chinatown (1980)
1970-talet var över. 1980-talet hade kommit. Många band har svårt att anpassa sig till det nya decenniet av någon anledning. Jag tycker Thin Lizzy klarade sig ganska bra trots problem i bandet. Problemet med denna skiva är att den inte erbjuder något direkt unikt. Det låter ungefär som 1970-talets skivor fast mer ytligt. De slängde på en del liknande album under flera år och här hade det stagnerat. En stabil skiva rakt igenom, men likt någon skrev långt tidigare i denna tråd finns det inget här (för mig) som rankar högt. Inte topp 10 eller ens topp 20 Thin Lizzy. Sugar Blues och Killer on the Loose rockar på bra. Tydligen ska det vara Danko Jones favoritalbum med bandet.
9. Thunder and Lightning (1983)
1983 var klassiska rocken i princip död. Nu var det Judas Priest, Iron Maiden, Mötorhead, Dio och metal för hela slanten. John Sykes hoppade in i bandet och rörde om ordentligt. Gav bandet ny energi en sista gång. Vet inte om jag skulle klassa detta album som metal, men det är bra nära och unikt i Lizzys katalog. Här finns dock ett par låtar som blir anonyma och hur står albumet jämfört med andra bandens dåvarande verk? Sisådär tycker jag om jag ska vara ärlig. Det här är inte första skivan ifrån 1983 jag sträcker mig efter, men ett respektabelt avslut. Jag hade gärna sett The Sun Goes Down som sista spåret bandet någonsin gjorde. Bäst? Cold Sweat, The Holy War och den om solen som går ner.
Mina topp 4 studioalbum är, utan inbördes ordning. Johnny the Fox, Jailbreak, Bad Reputation och Black Rose. Johnny the Fox var den första skivan jag köpte efter att ha lånat Bad Reputation av en skolkompis. Minns att jag var inne på en stor skivrea som en av stans stora skivaffärer hade på den tiden. sent 70 tidigt 80 tal.
Det var helt knökfullt i affären, djungelns lag gällde att försöka få nån bakom disken uppmärksam och hojta namn på den eller de skivor man ville köpa. Säljpersonalen på den tiden var kungar och ganska arroganta. Lite som i den här sketchen. Det härmades mycket uttal och fnystes om töntig musiksmak bakom disken.
Jag tror mitt val av köp sågs som ok eller i alla fall ointressant, för jag blev inte härmad eller förnedrad utan fick min LP i en klatchig plastpåse av ett uttråkat butiksbiträde. Där började min bana som Lizzyfan.
