Thin Lizzy - Officiell tråd

Bloom, visst...
Jag brukar röra ihop bandmedlemmar i grupper, jag vet inte varför. Jag hade ett tag jävligt svårt att sära på medlemmarna i The Band. Jag lärde mig till slut att Garth Hudson hade skägg. Men Phil Lynott är gudskelov en karaktär svår - omöjlig - att missta för någon annan.

The Corrs minns vi. The Corrs har gjort några bra saker som är värda att minnas. Covern är skaplig men jag har jävligt svårt att ta till mig covers på Thin Lizzy oavsett vem som gör den. Phil var alldeles för speciell.

Thin Lizzys karriär kan delas in i 5 faser:

------------------------------------------------------------------------------------------------

1. Den proggressiva/bluesiga fasen - den här fasen andas tidigt sjuttiotal och uppskattas inte så ofta av de som inte ens var födda då. Stilen är en blandning av halvbluesiga lågmälda nummer och opolerade rocklåtar med progressiva inslag. Lynott varierar sin sångstil mer här än senare. Gitarristen Eric Bell har en helt annan spelstil än de senare (Gorham/Robertson) - inte lika tajt men samtidigt mer oförutsägbar.

Album:

Thin Lizzy
Shades of a blue orphanage
Vagabonds of the western world
-----------------------------------------------------------------------------------------------

2. Den diffusa fasen - Bell ersätts av Scott Gorham och Brian Robertson vilket märks tydligt. Istället för bluesiga vintage-solon severas man moderna hårdrocksolon - dessutom levererade i stämmor. Men TH har inte riktigt hittat "hem" ännu - det känns trevande. Man har inte tagit steget över till hårdrocken ännu.

Album:

Nightlife
Fighting
------------------------------------------------------------------------------------------------

3. Den klassiska fasen - Under denna fas gör TH i princip allting rätt! Det är inte längre någon tvekan om att det är klassisk 70-tals hårdrock det ska handla om. Riffen, rösten, solona, soundet, skivomslagen...allt andas kvalitets-hårdrock. Inte ens texterna lämnas åt slumpen. Nu skapas alla de klassiska låtarna som man förknippar med TH. Ryktena går om schism inom bandet men det märks inte alls när man hör musiken. I slutet av fasen ersätts Robertson av Gary Moore vilket snarare var en förstärkning. Dessa plattor får ej missas!

Album:

Jailbreak
Johhny the Fox
Bad Reputation
Black Rose
------------------------------------------------------------------------------------------------

4. Början på slutet - Lynotts ökande drogintag var inte den enda orsaken bakom den falnande inspirationen - det var nog även ett misstag att ersätta Moore med Snowy White. Han är också en väldigt bra gitarrist men hans lir passade aldrig riktigt in i TL. Oavsett orsaker så kvarstår faktum att låtarna inte längre kändes helgjutna - vissa kändes till och med som utfyllnad.

Album:

Chinatown
Renegade
-----------------------------------------------------------------------------------------------

5. Det ovärdiga avslutet - när sista skivan släpptes såg hårdrockscenen helt annorlunda ut än när TH var som bäst. Istället för intelligenta och personliga rocklåtar skulle man spela snabbt och högljutt. White ersattes av John Sykes och mer malplacerad gitarrist har TH aldrig haft. Istället för melodiska och stämningsfulla solon (som TH var kända för innan) försökte han konkurrera med dåtidens ekvilibrister. Resultatet blev att TH lät som heavy metal istället för klassisk hårdrock - något som kändes fel! Lynnot som tidigare sjungit med känsla och inlevelse ville nu låta tuff och 80-talsaktig. Tyvärr blev denna skräniga platta också deras sista - man kan bara spekulera i hur det hade låtit senare när värsta pudelrock-hysterin lagt sig och rocken fick tillbaka sin integritet.

Album:

Thunder and Lightning

Jag kan inte låta bli att fortsätta mitt korståg för att bevara liveplattors rättmätiga plats i diskografier. "Live And Dangerous" är Lizzys Magnum opus och ska absolut aldrig utelämnas i sammanhang där gruppens plattor diskuteras. Denna nutida wikifarsot är ett gissel som bör undvikas.

Annars finns det väl inte mycket att tillägga till det ovan skrivna.

Sorry Bandolier, men jag måste gå till attack lite här

Fas 1: Helt korrekt

Fas 2: Skulle jag säga bara bestod av "Nightlife". Jag gillar Nightlife, men det kanske är den skivan som står ut mest i bandets katalog (minst lik något annat alster). Ett typiskt "underdog" album. Bra i sin egen rätt, men kommer aldrig uppskattas till 100 % för vad den egentligen är. Alla fokuserar mer på vad den "inte" är.

Fas 3: Som ovanstående, men med Fighting. Det är rätt att Fighting är något "spetigt", men låtar som Rosalie, Suicide, Wild One, King's Vengeance tillhör bandets bästa. De enda som inte riktigt passar i "gyllene" åren är "Spirit Slips Away", "Silver Dollar" och Ballad of a Hard Man". Jag gillar främst de två förstnämnda, men förstår om samtliga tre inte är av gemene fans smak, det känns som de kunde lagt ner mer tid på de tre. Dock tycker jag definitivt det klassiska "soundet" är där på skivan.

Fas 4: Stämmer, men jag tycker ändå att 80-talets material får onödigt mycket skit. Albumen får lite tråkigare produktion, vissa låtar känns som de spelas mer på standard än tidigare, men överlag tycker jag både Chinatown och Renegade är två stabila album.

Fas 5: Thin Lizzy gjorde fel att hoppa på Heavy Metal tåget. De var en inspiriation för Heavy Metal band så det blev "teachers who copied students" eller något åt det hållet. Men tar man bort själva metal soundet tycker jag skivan har en bra energi och att flera låtar är starka i sig. The Sun Goes Down, The Holy War, Cold Sweat och Baby Please Don't Go tycker jag är bra låtar. Som sagt, att dra in "Heavy Metal" och produktionen är under kritik, men det mesta i själva musiken tycker jag det inte är något fel på. Tycker det var ett hyfsad avslut på karriären. Kanske "Black Rose" hade varit ett ultimat slut, men jag är glad att vi fortfarande har de tre senare albumen och "Life"

Nog om det.

Vad tycker ni om "One Night Only"? Är det någon som vågat sig på den?

De medverkande var
"John Sykes - lead vocals, guitar
Scott Gorham - guitar, vocals
Marco Mendoza - bass, vocals
Darren Wharton - keyboards, vocals
Tommy Aldridge - drums"

Jag tycker Bandolier har skrivit en förbannat bra sammanfattning av gruppens olika "epoker".

Jag kan emellanåt fullständigt gräva ner mig i gruppen tre första plattor. Lyssna på hur trevande Eric Bell var jämfört med nu. Jag ska villigt erkänna att det tog väldigt lång tid för mig att ens försöka lyssna på en platta som Shades of a Blue Orphanage. Det gick inte. Thin Lizzy var Jailbreak och Emerald, inte Chatting Today. Men åren gick och plötsligt upptäckte jag att det faktiskt fanns något intressant där bland allt det obegripliga. Jag håller Eric Bell väldigt högt som gitarrist och men han passade som sagt inte riktigt in i gruppen.

För övrigt håller jag med Eitzel om att en platta som Live and Dangerous bör räknas in i den klassiska fasen. Ja, vara med i varje seriös diskografi över Thin Lizzys albumkatalog.

Sen hade det förmodligen aldrig funkat i det långa loppet med Eric Bell. Geomeister lurade in mig i en riktig nachtmahr av youtubedokumentärer (ja, det var så j-a illa att det översatte sig själv från svenska via engelska till tyska) och Bell hade ganska svåra besvär med att hantera uppståndelsen efter att "Whiskey in the Jar" blev en hit. Han var till skillnad från Lynott inte intresserad av strålkastarljuset och tog till flaskan och diverse andra droger för att palla med allt. Tydligen var han i riktigt dåligt skick när han bestämde sig för att hoppa av.

Annars har jag själv lite svårt för de två första men "Vagabonds" är faktiskt riktigt bra. Min favorit är titelspåret som jag t.o.m. hellre har med på en samlingsplatta än "The Rocker" om vi nu envisas med att ha med någon från den plattan. Jag utgår givetvis från LP:n och då räknas inte "Whiskey in the Jar".

Jag gillar allt de gjorde men den absoluta favoriteran är slutet av 70-talet Jailbreak - Blackrose.

Black rose är bästa plattan med den helt fantastiska låten waiting for an alibi

Bästa låten de gjort är Cowboy song.

Trots allt tycker jag att Thunder and lightning var en riktigt bra platta trots påverkan av heavy metal. Den innehåller grymt bra låtar som bad habits, baby please dont go och heart attack.

John Sykes var precis den spark i röven Lizzy behövde efter den smått tråkige Snowy White,
vilken energi John tillförde,om det blev för mycket metal det kan diskuteras,

Idag är det 25 år sedan Phil Lynott gick bort.

Uppmärksammar det med att posta Thin Lizzys i mitt tycke bästa 1980-talslåt. Inspelad för att komma med på Thunder and Lightning men blev sedan ratad p.g.a. platsbrist.

Don’t Let Him Slip Away
http://www.youtube.com/watch?v=mliNhpCL7Ug

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=courtesy_of_-_the_boys_are_back_in_town&videoid=1189624

lugna tolkningar i TV4 i morse. Var visst skivsläpp också.

Japp. Courtesy of släpper en platta med lugna tolkningar av Lizzy-låtar, finns ett gäng korta klipp från olika låtar på youtube. Det verkar vara ett genomarbetat projekt. The Boys are Back in Town från TV4 ovan är i alla fall bra gjord, särskilt stråkarna är ju riktigt snygga.

Energi är inte samma sak som att stressa fram solon. Sykes var hyfsat teknisk, men usel på att fånga den stämning och känsla som TH stod för. Man kan jämföra med Gary Moore som är en lika snabb gitarrist som Sykes, när han vill, fast med inlevelse och variation.

Snowy White är en formidabel gitarrist - jag rekommenderar alla att lyssna på hans soloplattor - men hans luftiga stil passade sämre in i TH.

Den spark i röven TH skulle ha behövt är att Lynott dumpade drogerna och att man tog in en gitarrist som brann för hederlig 70-tals rock.