Knäpp av att bo själv?

Förstår inte hur folk klarar av att bo själv, jag hatar verkligen det. Så länge jag är med kompisar under dagen går allt bra & jag är på rätt bra humör. Men när jag suttit hemma ett tag börjar jag gråta oroa mig för allt. Börjar tänka på hur värdelös jag är & varför jag ens håller mig kvar i livet. Har även fått sömn problem så länge jag sover med någon annan klarar jag av att sova hela natten utan att vakna till. Sover jag därimot själv vaknar jag bara efter 3-4 timmar & ligger vaken i 1-2 timmar innan jag kan somna om igen. Ibland börjar jag även må illa under tiden & får kramper i magen.

Kan säga att ja nu bott själv i 2½ år & hade inga större problem första året utan de var först efter det som det börja & det blir bara värre hela tiden.
Så håller jag på att bli knäpp av att bo själv eller vad tror ni?

Det låter mer som om du är på väg in i en depression. Men för att gå tillbaka till det här med att vara själv så kan du börja med att ställa dig en enkel fråga: "Har jag valt att vara själv hemma idag?"

Poängen är att du har alltid ett val att träffa andra kända/okända människor istället för att sitta hemma. Och är det så att du har gjort ett medvetet val att vara hemma så är det inget fel med det.

De flesta människor vill vara för sig själva ibland. Vissa är det längre perioder än andra.. men om du verkligen mår dåligt av det bör du kanske försöka bryta dig ur detta snarast innan du går in i depression.

Fast är det egentligen bra att fly från problemen? Bara umgås med folk för att slippa må dåligt som ensam. Om du inte klarar av att vara själv så beror det på nånting. Finn orsaken å försök att lösa den. Du säger att du klarade av att vara ensam förut. Vad har gjort att du inte längre gör det? Jag tänker direkt på att du känner dig misslyckad för att du inte har skaffat någon partner att bo tillsammans med.

(Jag har haft mycket problem själv så ja vet lite hur det är)

Jag älskar att vara själv, som att promenera, handla, käka, arbeta/studera , spendera helger ensam, mysa framför tv:n med en bra serie etc. Sedan gillar jag ju förstås att titt som tätt umgås med ngn kompis, min nya flickvän samt hälsa på min mamma och storebror ibland.

Vad tusan har det med något att göra?

Murvel: Vill du inte bo själv får du väl skaffa en inneboende eller sambo. fattar att du får krupp efter så lång tid.

Murvel: Hur trivs du med dig själv som person? Låter som du borde stärka upp din självkänsla. Jobbar eller pluggar du? Ett alternativ är att kolla om du kan flytta till nåt kollektiv eller studentkorridor eller dela lägenhet med nån polare.

Jag kan ju inte påstå att ja mår så jävla bra med mig själv faktiskt, pluggar gör jag just nu men går ut i vår.

Kan hålla med där. Som ungdom var jag väldigt utåt och umgicks alltid med mycket folk. Höll alltid igång på ett eller annat sätt och ville aldrig ta det lugnt. Nu är det bara skönt att få vara ensam och ta det lugnt. Ibland kan det kännas lite ensamt men då ser jag bara till att hitta på nåt med vänner, inte mer med det. Men att ta en promenad i skogen ensam en solig sommardag är helt enormt skönt. Bara en själv och sina egna tankar är jäkligt skönt. Jag har också en flickvän att umgås med, men för mig är ändå MIN ensamhet min, och bruden säger inget om det för det påverkar oss inte.

Men jag kan förstå de som inte är så av naturen och lider av det. Den enda lösningen jag ser är att man helt enkelt får skaffa sig ett mer aktivt liv. Sporta på ett eller annat sätt. Jag har styrketräning som hobby och den tar verkligen musten ur mig så att jag alltid sover bra utan svårigheter. Så kanske en hobby som involverar andra människor, nya vänner eller bara göra någonting som gör att kroppen får sig en genomkörare ett par dagar i veckan kanske kunde hjälpa?

Jag har aldrig bott helt själv i den bemärkelsen, har alltid bott i korridorer av olika slag och tillsammans med andra i en lägenhet och är väl lite trött på det nu, men jag kan förstå samtidigt att man kanske lätt känner sig ensam och får ångest om man bor helt själv i längden...är väl inte meningen att man ska bo helt själv i längden heller, utan kanske hitta nån att flytta ihop med till slut.

Att må dåligt av att känna sig helt ensam då detta är ofrivilligt kan jag förstå, men det låter ju som att du umgås med vänner under dagarna.

Hur snabbt efter att du kommit hem efter att umgåtts med vänner sätter ångesten in? Om det är efter flera dagar så kanske det är läge att ringa upp någon polare när du känner dig ensam och föreslå en fika, att kolla på en film ihop eller liknande, eller om du tycker att du inte har lust att ringa så kanske du har någon polare på MSN eller ICQ som du kan chatta lite med. För egen del så behöver jag inte alltid umgås med vänner för att inte känna mig ensam, utan bara vetskapen om att de finns där kan vara nog ibland.

Men om ångesten sätter in så fort du är ensam så kanske du bör arbeta lite mer med dig själv och fundera på varför du mår som du mår ensam. Läs en bok, kolla på en film, hitta någon hobby som du kan sysselsätta dig med på egen hand. Att sitta hemma och älta hur ensam man är är inte konstruktivt och dessutom är det ofta inte sant. Du kanske har vänner som känner likadant?

Inte för att detta kommer hjälpa någon, men...
J.Steinbeck sade det bra (Of Mice And Men):
----------------------------------------
",,,,but then you got to read books.
Books ain’t no good.
A guy needs somebody—to be near him … .
A guy goes nuts if he ain't got nobody.
Doesen't make no difference who the guy is, as long as he is with you.
I tell ya,,,if a guy gets too lonely he...he gets sick"

Alla har inte ett konstant behov av samvaro.

Vad var meningen med ditt inlägg egentligen?

Till trådskaparen:
Har du prövat att gå till en psykolog? För många gånger kan en helt utomstående person behöva hjälpa till, så att man får nya infallsvinklar.