Knäpp av att bo själv?

Asså du. Rör på dig lite. Frisk luft. Det tar ett tag innan kroppen och psycket ställer in sig på att vara ensam en längre tid. Kan utväklas till depps och ångest. Deta brukar dock gå över. Sosial interaktion är viktit för att stimulera hjärnar lite . Det är nämligen lätt att tillbakadragsam heter lätt uppkommer och deta kan utväklas till mycke värre saker under längre tid av ensamhet. Så kalade paranojer.

Gör ensamheten till en rolig grej är ett enkelt recept. Något som är väldigt underskattat är faktist att fiska vilket är otroligt avkopplande. Kopplar även bort "ensamheten" från negativt till en bra sida.

De tar ju ungefär bara någon timme efter jag varit med folk och kommer hem som tankar kommer och sådant.. Har börjat snacka me kuratorn på skolan så jag hoppas ju att de ska bli bättre.
Tränar gör jag dock har de blivit mer sällan nu de senaste veckorna

Varför skulle du vara värdelös? Varför är du så elak mot dig själv? Varför står du inte på din egen sida och tycker att du är bra istället? När man blir äldre fattar man till slut att det är man själv (och inte föräldrarna eller samhället) som bestämmer att man är värdefull. Och då blir man glad över friheten det innebär att beslutet om ens värde ligger i ens egna händer, och lite ledsen över att man har slösat bort så mycket tid av sitt liv på att tycka att man var värdelös. Men framför allt är man tacksam för att man höll sig kvar i livet även när det var jobbigt.

Känner igen mig en hel del i det där, har bott själv i ca 3 år nu. Är dessutom arbetslös så det finns inte alltid så mycket att göra, händeratt man sitter uppe halva nätter och får konstiga ideer och panikångest attacker. Det som funkar för mig är mest bara att hålla mig sysselsatt, vara med folk så mycket som det går och inte försöka tänka så mycket. Funkar tills man inte har nån att vara med och inget att göra

Jag kände på samma sätt för ett tag sedan; var allmänt nere och ensamheten var skitjobbig. Nu känns det bättre, men jag har fortfarande problem med det. Jag gick i kognitiv beteendeterapi ett tag och vi försökte bena ut det där. Min terapeut föreslog att jag skulle försöka att avdramatisera det hela på så sätt att jag visste att jag ofta blev ledsen när jag kom hem från jobbet eller från tillställningar där jag haft mycket folk omkring mig. Han sa då till mig att jag skulle förbereda mig på det; bara att vara mentalt förberedd kan hjälpa. Tyckte också att jag skulle försöka göra det mysigt och hemtrevligt för mig själv så ofta det gick. Krypa upp i soffan under en filt med en god bok. Laga god mat till mig själv. Alltså unna mig och skämma bort mig själv.
Var uppmärksam på om du har flyktbeteenden från ensamheten. Mitt problem är att jag alltid knäpper på datorn så fort jag kommer hem - det finns kanske alltid någon på msn att prata med om man känner sig ensam. Och det kan ju vara en bra strategi ibland men att alltid försöka fly från ångesten gör inte att den egentligen går över utan ligger någonstans därbakom och lurar. Egentligen ska man konfrontera den (ja jag vet - det är skitsvårt och jag har ännu inte lyckats med det helt), erkänna att den finns där och bara vänta på att den går över. Min terapeut hävdade att det finns studier som visar att ångesten planar ut mycket fortare om man bara erkänner den och låter den finnas där tills den försvinner.
Har du någon andningsövning du skulle kunna använda dig av?

Ska tillägga att jag har endast haft "vanlig" ångest och inte panikångest. Kanske skulle terapeuter hävda att man ska agera annorlunda då, det vet jag inte.

Han (eller hon) ska absolut inte göra ensamhet till en rolig grej, det är extremt farligt att gå ensam för länge. Förstår inte vad några av er inläggare får alla dåliga råd från. Social isolering i t ex krigsfångeskap är ett oerhört kraftfullt redskap att bryta ned folk. Såväl fysiskt som mentalt.

Murvel bör så fort som möjligt lämna sin isolering, gå på puben redan ikväll och växla några ord med folk. Psykolog ska du bara gå till om du tror du redan fått men. Någon hobby kan vara bra, kanske någon studiecirkel eller något.

Annars verkar Sverige nästan gjort för att hålla folk i dåligt skick, man har medvetet hållit antal sociala inrättningar på ett minimum. Psykisk ohälsa är lika vanligt som förkylning i andra länder.

Efter att ha bott ensam ett halvår så har jag äntligen blivit helt galen.

jag är en hon och kan tyvärr inte gå på puben ännu.. Har försökt att göra ensamheten till något roligt men de är fan helt omöjligt.. vänner har jag ju men på något konstigt sätt blir de taldrig att vi umgås. å när jag väl varit med någon kompis blir jag deprimerad den åker hem eller jag åker hem..

Känner igen mig väldigt mycket i vad du skriver. Har du tänkt på vad som kan ha orsakat den här rädslan för att vara ensam? Kom den verkligen ett år efter att du flyttade till lägenheten eller har kännt av det lite hela tiden? Kanske har något fått det att bli värre. Du kanske byggt upp en mindre paranojja, och så har några tillfälligheter gjort att dina värdelöshetskänslor på något vis besannats?

Vet inte om du förstår, men men...

Att du sover dåligt är inte bra, du borde uppsöka en läkare och få något som hjälper dig att sova. Dålig sömn gör att tankarna skenar och man kan även få kraftiga dissociativa symptom(usch och fy...)

sanningen är att under mitt första år bodde ja mycket med min bror å sov hos en kompis i nästan ett halvår så då var jag inte ensam mycket.. har sökt hjälp hos kuratorn har itne fått ut så mycket av de ännu men ska fortsätta efter jul lovet, har även pratat med en läkare som bad mig ringa efter nyår om det inte blev bättre. Att jag känner mig värdelös har jag nästan alltid gjort men de blir bara värre å värre.. kan bero på att mina föräldrar aldrig säger att dom är nöjda utan hellre säger att ja kunde gjort de lite bättre. tar även på mig skulder, vilket menas att så fort något händer är det mitt fel även om jag vet att de omöjligt kan vara mitt fel.

Känns verkligen igen.


Vad jag förstår så mår du riktigt överjävla dåligt psykiskt just nu, även om du kanske inte riktigt erkänt det ens för dig själv? Antagligen har varken läkaren eller kuratorn heller fattat det eftersom de inte verkar bry sig så mkt.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver, hade lika gärna kunnat varit jag som skrev det här för två år sedan. Blir så arg när jag läser att läkaren "bad dig ringa efter nyår" då du verkar haft det här problemet en lång tid. Jag mådde ungefär som du en tid, sedan kollapsade allt och det blev 10ggr värre.

Har du verkligen förklarat hur du mår för läkaren/kuratorn? Ofta har man ju en tendens att hålla inne med saker tills det är försent.

Hoppas det löser sig snart.