Hur hantera längtan efter kärlek och närhet?

Jag läste en bok idag där någon kärleksscen beskrevs och jag kände direkt att det var skitjobbigt. Jag har inget förhållande nu och har försökt inte tänka så mycket på sådana saker eftersom jag bara tycker att det gör saken värre. Men när jag gick i terapi (KBT) tyckte min psykolog att jag absolut skulle utsätta mig för dessa tillfällen. Läs så mycket du kan om det, titta på film osv hävdade han. Men varför ska man plåga sig själv i onödan? Det är ju inte så att jag har en fobi för det, tycker bara att det är jobbigt. Hur hanterar ni längtan efter närhet när den inte kan tillfredsställas?

man kan väl dubbelkoppla sina sinnesintryck på nåt vis. Som att se folk på TV äta gott och dricka utan att man fördenskull fastnar i ett sug.

Nyss såg jag folk som skålade i champagne

Eller man kan se nån som har ett fint hus och man uppskattar det utan att själv hamna i avund.

Jag tror det är rätt att utsätta sig för detta, man ska helt enkelt som "vuxen" fungera så att man har ett sätt att ta in världen som "bollar" och fördelar intrycken.

Konst och dramatik etc är ju på nåt sätt sammantaget nåt som är ouppnåeligt...

"den romantiska erfarenheten"

Det som inte dödar det härdar

Hur hantera det annars? Skaffa en pojkvän/flickvän, eller ett husdjur? Alternativt så vänjer du dig vid skiten som oss andra

Det blir ju knappast lättare med tiden genom att du förtrycker dina behov och känslor, då blir du en stel och känslokall gubbe. Har du ett behov får du se till att arbeta för att tillfredställa det. Finns ingen mening att pina sig bara för att "vara stark" för i själva verket är du ju enbart svag om du inte vågar möta dina rädslor och ditt obehag som ligger ivägen för kroppslig lycka.

Jag har aldrig varit älskad av någon på ett icke-platoniskt (ord?) vis. Närhet och beröring är i princip obefintlig i mitt liv.
Egentligen kan jag inte hantera det. Jag söker verklighetsflykt i första hand mha. benso och opioider. Jag har även en tendens att överdosera, så jag vetifan om jag kommer hinna bli 23 och jag känner mig ganska likgiltig inför det faktumet.
Jag ska träffa en terapeut om ett par veckor, så jag antar att detta kommer att tas upp så att jag får hjälp med att hantera det på ett normalt vis.

Fan... rent objektivt så har jag alla förutsättningar att träffa någon att dela kärlek med. Jag har humor, ser tydligen tämligen bra ut (eller så säger folk det av artighet), dock ganska kort (172cm), hyffsat allmänbildad osv.

Det blev kanske ett lite rörigt inlägg. Är inte helt ok för tillfället.

känner igen mig jättemycket, har aldrig riktigt förstått det där med att man ska utsätta sig för situationen typ "det som inte dödar härdar".. Om man inte är säker i sig själv så kommer det garanterat inte gå så bra när man söker närhet eftersom man inte är avslappnad i situationen, då blir det ju bara så att man bevisar för sig själv att man misslyckas hela tiden vilket gör att man mår otroligt mycket sämre.

Jag tror stenhårt på att det bara är att bita ihop och härda ut tills det att man blir säker i sig själv och hamnar i en situation då man både kan ge och ta emot (vet, låter otroligt klyschigt) annars kommer man stå där ensam till slut i alla fall.

Jag grinar väl och tycker att livet är jävligt som alla andra.
Dock finns det ett sätt att göra saken bättre på lite sikt. Försök att ge dig själv det du önskar att du kunde få från nån annan.

Jag är inne på samma sak som du. Jag tror att det är viktigt att varje känsla får rätt "adress", att längtan efter kärlek verkligen blir identifierad som längtan efter kärlek. När vi förtrycker våra känslor tror jag lätt att man kan sublimera t.ex längtan efter kärlek och närhet till matsug, alkoholsug eller andra destruktiva sätt att hantera saknaden på.

finns även bra saker att hantera saknaden med... träningen t.ex.. är det ända sug jag känner å har känt de senaste året..

Det värsta med det är att jag har hamnat i destruktiva relationer; det har känts som om det varit bättre än ingen närhet alls, vilket ju förstås är helt fel och för det mesta bara lett till en nedbrytande process. Nu börjar jag bli stärkt i mig själv igen, men hur ska jag fortsätta att kunna bejaka min längtan utan att hamna i samma dåliga spiral ännu en gång? Det har känts som om att avskärma sig har hjälpt mig att inte söka upp de kassa relationerna igen, men på det sättet borde jag väl logiskt sett även undermedvetet avskärma mig från de potentiellt goda relationerna? Men kanske är det en process; först avskärma sig och klippa med det dåliga och sedan långsamt börja öppna upp igen och släppa in det goda?

Du har nog rätt i att det är en process att först avskärma sig och klippa med det dåliga och sedan långsamt börja öppna upp igen och släppa in det goda. Vad jag tror är viktigt är att man har hittat sin styrka innan man börjar öppna upp igen så att man har modet och styrkan att kunna skilja på när man är kär i kärleken eller när man är kär i en person. Det är faktiskt inte helt lätt alla gånger, speciellt inte när längtan efter kärlek och närhet är stark.

Ah, äntligen en intressant frågeställning bland alla idiottrådar!

Carfergot, först och främst: det känns som att det här betyder väldigt mycket för dig; närhet och kärlek. Du skriver om hur du tycker det är jobbigt att se andra par ha det trevligt och liknande. Jag tolkar det som att du saknar det.

Min följande tanke blir således varför du inte ser till att skaffa dig det du saknar? Du nämner hur du har hamnat i destruktiva förhållanden - där du verkar ha intagit en väldigt otacksam position; den som bara ger och ger men inte får lika mycket. Din beskrivning: "det har känts som om det varit bättre än ingen närhet alls" tycker jag är mycket talande för hur "desperat" du har varit - och vad du har låtit dig utsättas för.

Jag resonerar som så att detta självklart sätter spår i dig. En person som du, som uppenbarligen söker känslor av kärlek och närhet, hamnar i en relation där hela situationen av givandet och tagandet av just kärlek och närhet är vridet. Hur ska du då kunna få uppleva det du söker "på riktigt"? Nej, det går ju inte.

Vidare funderar du kring om hur det kan tänkas fungera i framtiden; hur du undviker att ingå djupare relationer med personer som kan inbjuda till en destruktiv relation eller om det hela är någon slags "process" för att till slut hamna "rätt".

Som svar kommer jag att ge dig mina personliga funderingar kring det. Jag tror att du, Cafergot, har en förmåga - låt oss säga intuition för att förenkla - att "läsa av" människor. Jag tror att du vet innerst inne vad som är bra respektive dåligt för dig. Jag tror dock inte att du är särskilt säker på din intuition (=dig själv). Trots allt har den (du) hjälpt dig att inse det du har gjort just nu. Alltså har du den, och den verkar vara minst sagt bra att ha. Med detta som förord vill jag komma fram till att jag är helt övertygad om att du, med din intuition och dig själv, känner på dig vilka personer som kan ge dig något på ett ömsesidigt plan och vilka personer som verkar oförmögna att göra detsamma.

Så, för att sammanfatta det hela.
Jag tror att du kommer hitta rätt - absolut - så länge du vågar lita på dig själv och dina känslor. Vi alla begår misstag, det har du ju själv fått erfara - det viktiga är att vi lär av dem, så som du håller på att göra, och försöker igen med den nya kunskapen i bakhuvudet!