First love?

Jag instämmer, du har redan besvarat din egen fråga, prova en sista gång, men gör upp med dig själv att det verkligen bara är en chans till och att du går vidare om det inte funkar denna gången.

Nog för att den första kärleken kan vara stark och förblir ett fint minne hos de flesta, men jag tror i många fall (de flesta) är det ett starkt minne i första hand, än kanske den man ska vara tillsammans med för resten av sitt liv
Den inträffar ju ofta när man är rel. ung och en människa utvecklas ganska rejält från då och fram igenom åldrarna....om man snackar tonår fram till 25-30, rent känslomässigt.
Aja, det är hur jag ser på den första stora. Jag minns min med, och den känns bitterljuv och underbar på många vis, just för att det var första gången man kände PIRRET, men inte skulle jag vilja ha tillbaka den personen som pojkvän idag, vi har blivit två andra människor än de vi var vid 17 års ålder.
Jag har varit kär många gånger efter det, och en gång faktiskt ännu galnare .

Till ditt dilemma nu.. med din tjej. Alltså, mkt kan man gå igenom för en annan människas skull, men jag har iaf lärt mig att det finns gränser för vad man utsätter sig för. Dels det, och dels att saker som otroheter tex, i min bok aldrig kan varken glömmas eller förlåtas helt.
Det förstår så sjukt mycket, och känner ni att det är nåt som dessutom inte stämmer, som du säger... den här berg och dalbanan.. : gå vidare. Stanna inte kvar bara för att hon är just din första. Du kommer träffa andra, och du kommer att känna samma, om inte ännu starkare för någon annan människa längre fram i livet.
Att hon är första kärleken är ingen orsak till att du ska traggla med det här förhållandet som faktiskt inte verkar nåt vidare, av det du skriver.
Sluta tänk på vad du känt för henne, och mer på hur du känner idag och på vad som actually har hänt.

Förtroende är fan A och O i ett förhållande, det har du inte kvar längre pga av något som hon har gjort helt frivilligt, så varför ska du lida för hennes snedsteg?
En gång var jag med om otrohet i förhållande: Det går inte att fixa det pusslet ens med världens bästa lim, det är alltid en bit som fattas: KÖP ett NYTT , det gjorde jag.

Fyfan det känns som att jag aldrig kommer att komma över henne. Det har gått drygt 2 månader nu...

Känns förjävligt då vi blev tillsammans, men sakta men säkert så började jag märka att hon inte alls var lika galet förälskad i mig, vilket körde mitt självförtroende i botten. Jag gjorde slut.


Tanken också på att jag aldrig kanske kommer att bli så underbart kär igen, tar knäcken på mig. Det känns helt enkelt som att jag slösade min första kärlek på en tjej som realisten inom mig inte gillade.

Jag vill bli lika kär igen fast i en underbar brud, och som älskar mig exakt lika mycket.

Mannen! JAg har 7 månader sen separation och jag saknar henne fortfarande så att jag kan bli tokig varje dag, vissa saker har dock blivit lättare med tiden men nog fan tar det ett tag att läka, inget snack om den saken!

Samma här, har trott några gånger att jag varit kär men har inte visat sig så... eller jag kanske var kär men inte vet om det? Har enligt min egen uppfattning om att vara kär aldrig varit det. Känns lite som om det är något fel på mig... Man träffar tjejer som är snygga, trevliga, charmiga osv men varför får jag inga speciella känslor för dem? Har försökt tvinga mig själv att bli kär några gånger(hur fan man nu gör det) men har insett att jag bara ljuger för mig själv. Ibland kan det vara rätt skönt att jag är "min egen" men jag börjar tycka det är fruktansvärt drygt. Skulle gärna träffa en tjej som jag blev förälskad i, fick känna för och verkligen bry mig om någon och vice cersa. Men det händer inte, jag är som någon robot som bara mal på utan känslor. Ibland kan jag nästan tro att det är något fel på mig... men jag får väl bara vänta på en riktigt speciell tjej...

Min största kärlek är definitivt den sista.
Och det säger jag ändå med lite perspektiv. Kan fortfarande hugga till i hjärtat när jag ser henne, framför allt ute bland andra människor då perspektivet ofta är lite bättre.

Första kärleken kommer jag heller aldrig glömma, men det var nog egentligen mer en förälskelse som varade några fjäderlätta sommarveckor på språkresa i England. Men det var verkligen kärlek vid första ögonkastet, det var bara en blick som utväxlades redan på båten dit, i trappan på väg ned till butikerna.
Men sedan var man så förskräckligt blyg och visste inte hur man gjorde.
Minns en alldeles förskräcklig danstillställning tredje dagen där jag försökte att ta mod till mig och bjuda upp henne, men vågade inte. Sedan kom helt plötsligt en annan tjej och bjöd upp mig (tryckare!) och jag kunde inte med att säga nej. Tyckte väl att det var elakt på något vis, för tjejen var trevlig och käck och så.
Mitt i dansen tågar då flickan demonstrativt förbi oss i sällskap med sin väninna, och jag blir alldeles iskall i magen. Jag dansar i alla fall färdigt dansen, och fullkomligt rusar efter flickan och ber om ursäkt och förklarar att det inte var meningen eller vad jag nu sa. Vi har vid detta tillfälle nog inte utbytt mer än högst två ord, och dessa av högst neutral natur.
Flickan lyser i alla fall upp, och tycks acceptera ursäkten. Sedan rinner tillfället ut i sanden igen, och ytterligare några dagar av vånda följer där vi mest tycks kommunicera genom vänner som informerar om varandras förehavanden.
Alla tycks bli ihop, min kompis får ihop det med hennes bästa väninna, men jag vågar ändå knappt titta på henne. Jag känner att tiden börjar att rinna ifrån mig.


Det slutar med att jag dricker mig full på discot , och i någon slags förtvilad romantisk desperation rusar in på damtoan där jag vet att hon befinner sig, och mer eller mindre brölar ut min kärlek. Hon kommer ut såsmåningom, generad men glad, och vi slår oss ned i ett bord och jag vill aldrig mera släppa henne.
Sedan är vi oskiljaktliga resten av resan, det sista minnet är en kyss mitt framför hennes föräldrar på bussterminalen i Helsingborg.

Sedan skriver vi några brev, talar i telefon några gånger innan hon uttalar de fruktansvärda orden att det inte fungerar längre. Jag håller med, trots att varenda cell i kroppen skriker i protest. Sedan hörs vi aldrig mer, men jag har sökt efter hennes namn på google några gånger.

Första gången är nästan alltid speciell vad det än gäller.

Känns som allting när man var yngre kändes starkare. Vare sig det handlade om julafton när man var 7år, den borttappade favvotröjan när man skulle till skolan och var 14, eller den första kärleken när man var 17.
Allt kretsade liksom kring ens lilla värld och var så speciellt.

Med tiden har man varit med om massa saker, skaffat sig massa erfarenheter både bra och dåliga, sett mer av världen och fått lite perspektiv på tillvaron. Det leder på något sätt till att man blivit lite avtrubbad - tyvärr.

Jag är kär idag, men inte på samma himlastormande sätt med geleknän, en hel arme fjärilar i magen osv, utan mer med en mjuk känsla i hjärtat, trygghet, ömhet, respekt och en liten fjäril som fladdrar till ibland.
Och det är faktiskt inte så illa det heller

Det är all kärlek - med andra ord ingen. Första gången är inte ett piss mer värd än alla andra. Den enda som räknas är den sista.

Jag är tillsammans med min första kärlek och som det känns nu så kommer det vara den enda också. Kan inte föreställa mig hur jag någonsin skulle kunna klara mig utan henne. Skulle inte ens kunna föreställa mig hur min kärlek till henne ens skulle kunna ta slut vad hon än gör mot mig.

Sedan när man läser alla dessa sorgliga inlägg om hur svårt det är att komma över kärlek och att det är ÄNNU svårare att komma över den frösta gör bara saken värre. Kanske är det bara bra att man läser sånt kan ju göra att man blir lite snällare?

Ja det känns ju som om dom är det, dom små liven...

Bit ihop och kom över även fast jag kan erkänna att sommar-flirten svider...

Het sommar + kärlek som går över till duggig höst/vinter + depression, aldrig kul!