Citat:
Ursprungligen postat av nollan
Kn Myhr som huserade vid I5 Östersund var en hård jävel.
Hade dock aldrig äran att vara i någon större kontakt med honom än att han tog täten på vår fjällmarsch. Man fick liksom lite intrycket att han lade några stenar i väskan för att "det ska vara lite jävligt" och sov under bar himmel med ena ögat öppet.
Han såg ut som en Marlboro Classics-modell i M/90 och stod alltid bredbent i manöver. Kommer aldrig glömma hans entré som kändes ganska Hollywood. Vår kompc skulle lämna av till denna kapten inför ovannämnda övning varpå kn Myhr kom ångandes och det med språng över stock och sten för att flyga upp som en stålfjäder i givakt.
Han sysslade mest med överlevnad och/eller vinterträning. Hoppas verkligen att någon här har något att tillföra om denna gåta till karl.
Kn Myhr kommer jag väl ihåg från fjällmarschen. När vi andra slet och klättrade på alla fyra hoppade han runt som en bergsget. Tydligen var karln född i nån liten by i fjälltrakten och hade tillbringat hela sin uppväxt på kalfjället, i alla fall enligt myten.
En kompis som låg på Hallens kompani hade tydligen en överjävligt hård fänrik (kommer ej ihåg namn) som tyckte om långa marschpass i skogen nattetid och andra fostrande övningar. Jag fick i uppdrag att leda en stridsfordonstransport till Skövde under hans befäl, och efter alla historier jag fått höra var jag lite smårädd. Han var lugn och trevlig hela vägen ner, och när vi skulle åka upp till Östersund igen lade han sig bak i min bil för att sova. Innan han somnade frågade han hur fort vi kunde köra med lastbilskonvojen.
-Vi kan komma upp i 100-110, svarade jag. (normalt körde vi i sjuttio, och åttio var max)
-Bra. Godnatt.
När vi kom tillbaks till Östersund bjöd han hela gruppen på pizza istället för att låta oss käka guldburkar som planerat.
Ett annat befäl jag kommer ihåg var BatC för Infanteribataljonen, en överstelöjtnant med en blick ondare än satan själv. Han lyckades skrämma upp en fänrik under en överlämning så att denne glömde bort vad öv.lt hade för rang. Efter att ha försökt med både kapten, major och överste hittade den stackars stammande fänriken rätt.
I alla fall skulle jag och tre andra soldater göra en taktisk lastning av ett stridsfordon (lastbilar kör sakta i kolonn, stridsfordon svänger in bakom i blixtlås, snabb lastning) ute i Dagsådalen. Vi fick instruktioner av vår kapten och en karta med färdväg och tidsangivelser utmärkta, som han hade fått av befälen som beställt lastningen. Vi körde ut i skogen, och mötte en bom som markerade att det var ett övningsområde och att all trafik var förbjuden. Inga problem tänkte jag, vi har ju våra order så de vet antagligen att vi ska komma. När vi kört ungefär en kilometer kom plötsligt ett stridsfordon utkörandes ur skogen som fick bromsa hastigt för att inte köra på oss. Ut ur luckan hoppade den bindgalne överstelöjtnanten som med mycket starka ord berättade vad han tyckte om mig som hade kört dit och stört hans övning. Jag försökte stamma fram en förklaring, men han fortsatte skälla på mig. Inte förräns en pansarkapten från P4 kom och undrade vad vi höll på med lyckades jag förklara vad vi hade där att göra. Det visade sig att det var B-styrkan som beställt lastningen utan att berätta om den för övriga befäl. Jag överlevde utan anmälan (som jag fick ett par av i andra sammanhang), men jag fick ändå rejäla bannor av honom.
