Välgörenhet och (o)moral

Anser ni det vara en plikt (moralisk skyldighet) att varje månad ta av er lön och skänka till någon form av välgörenhet, t.ex. u-landshjälp? Vilka är era argument för och emot?

Kan man hålla välgörenhet för en plikt och samtidigt låta bli att idka sådan? Blir det inte en motsägelse mellan teori och praxis i så fall?

Jag anser att jag redan gör det genom skattsedeln, som ju tar en tredjedel av min inkomst till sådana ändamål. Om jag däremot behöll hela min lön själv, så skulle jag känna mig moraliskt förpliktigad att skänka en viss summa. Om det skulle bli så mycket som 30% är väl dock tveksamt.
mvh
tt

Gud har välsignat mig med välstånd och jag anser att det är min skyldighet att ge lite tillbaka av det myckna han givit mig.

gör man inte detta automatiskt i form av den normala skatten? där staten tar en bit av kakan och använder som "hjälp" etc.. till andra länder..

plikt.. nej det är inte min plikt att skänka pengar. betala skatt.. svar ja.
moraliskt skyldlighet.. mindre rätt, rätt, mer rätt, fel, mer fel.. vem avgör det? moral existerar inte för mig..

Skatten är inte en form av välgörenhet, vågar jag påstå. Den är till största delen en omfördelning, ombesörjd av staten, över den egna levnadslinjen. De skattemdedel du betalar in under dina yrkesverksamma år fick du i förskott som barn (barnbidrag etc) och kommer senare återigen när du blir pensionär, gammal och sjuk.

Nej, med välgörenhet menar jag osjälvisk hjälp till människor som är i nöd eller att hjälpa sämre lottade. Det skall vara en aktiv handling!

Att hänvisa till skatten är vid närmare eftertanke en beklämmande utväg. Har den svenska staten gjort er så passiviserade att ni inte själva kan ta goda iniativ, t.ex. bistå medmänniskor i nöd, utan att staten måste sköta allt åt er?

Jag tror faktiskt att den svenska staten har tagit ifrån människor det personliga ansvaret/initiativet i årtionden, och lärt oss med modersmjölken att det är farbror staten som tar hand om allt åt oss (Barnuppfostran, bildning, ombesörjande av de sämst ställda, åldringsvård etc) Men för att återgå till huvudfrågan: Skatten kommer igen åt oss själva i viss mån, men trots allt går också skatter till U-hjälp, sjukvård (som vi ej själva tar del av) åldringsvård, hjälp åt utsatta grupper (socialbidrag m m) så visst bidrar vi ger vi till välgörande ändamål genom skattsedeln! Särskilt U-landsbiståndet torde ju vara tydligt att vi inte själva får dra nytta av. (Vilket var ditt motargument.)

Att sedan svenska folket är beredda att skänka utöver detta, torde väl stå klart i o med alla miljoner som samlas in så fort det anordnas en gala i något välgörande syfte. Själv har jag svårt för det där med att bara hålla på att betala en massa pengar till olika konton hit och dit. Man har ju ingen som helst koll på vart pengarna hamnar, och vad vi hör så har vi ju anledning att vara skeptiska... Och dessutom så tycks det ju inte hjälpa. Hur många galor vi än anordnar och hur mycket pengar vi än skänker, så svälter ju människorna i Afrika ihjäl pga krig, torka etc.
Däremot kan jag inte neka en nödställd som kommer i min väg. Jag har arbetat ideellt för att hjälpa människor med råd och stöd ( ej pengar) och jag hjälper den som ber mig personligen i den mån jag kan. Kommer en hemlös och ber om "tio spänn" så brukar han få det. Eller en tjuga. Då är ju hjälpen direkt på ett annat sätt. Och jag vet var pengarna hamnar.
mvh
tt

"största delen", då har vi den "lilla" resterande delen kvar, som jag själv kunde förvaltat över och bestämt var den skulle skänkas?

beklämmande? well, well.. ja, där säger du att staten sköter det åt oss (som hänvisar till skatten). skulle jag få alternativet att skänka de % av skatten per år som staten ger bort, till mitt eget valda ändamål, så skulle jag gjort det.

Plikt, som i att alla ska göra det - nej.
Plikt, på det personliga planet för mig - ja. Jag har det bra, när skatten är betald återstår en sån summa att jag känner mig starkt motiverad att dela med mig till mindre lyckligt lottade. Detta gör jag genom att varje månad stödja biståndsorganisationer som jag sympatiserar med.

Jag vill för diskussionen inflika att jag har en (med svenska mått mätt) ordinär inkomst.
Nej på första frågan. Ja på andra. Dubbelmoral i sin allra tydligaste form.

Det är en utveckling som inte är odelat positiv, menar jag. Kanske har den gjort oss till sämre moraliska varelser?
U-landsbiståndet är äkta välgörenhet, och det som jag mest tänker på. Men det är ju så försvinnande litet. Det är bara 1% av statens budget som går dit. Det är alltså bara en ynka pyttebit av din inbetalade skatt som går till nödställda människor i fattiga länder.

Men att det skall behöva ordnas en gala för något som borde framstå som en moralisk självklarhet för varje förnuftig människa, som tjänar långt mera än vad hon eller han behöver för att klara sig!

Seriösa biståndsorganisationer redovisar exakt hur pengarna används. Att vår hjälp inte helt kan utplåna lidandet är inget motargument. Just detta att var och en av oss kan bidra till att minska lidandet, är argument nog för att det skall vara vår plikt att skänka av vårt eventuella personliga överflöd till välgörenhet. Även om bara 30 kr av din inbetalade hundralapp når ända fram, så kan den räcka för att köpa några veckors antivirusmedicin åt ett HIV-smittat barn i Afrika (piratkopiering av licensmediciner har gjort möjligt de billigare priserna på läkemedel mot HIV).

Jag kan tänka mig att de med låga inkomstnivåer, t.ex. sådana som lever på socialbidragsgränsen eller strax över, skall vara undantagna. Men ligger det inte något djupt moraliskt stötande att vissa rika människor köper saker de inte behöver för flera tiotusentals kronor, samtidigt som samma summa hade kunnat rädda flera somaliska familjer från att svälta ihjäl under ett år?

Gott att höra. Jag gör sammalunda.

Generellt sätt har den säkert bidragit till det. Eller kanske inte till sämre moraliska varelser, men mindre ansvarstagande varelser. Vi litar på att det tar någon annan hand om åt oss. Ja, men 1 % av en statsbudget innebär ju rätt så mycket pengar ändå. Vad jag vet, så finns det inget land som skänker mer per capita än vad vi gör?


Ja, visst är det beklagligt. Själv har jag inget överskott av pengar, men när jag hade det, så var jag främst generös mot människor i min närmaste omgivning. Sedan är ju begreppet "Behöver" så oerhört flexibelt. Vi här i Sverige anser ju oftast att vi "behöver" mer än bara mat, kläder och tak över huvudet.


Här handlar det nog mycket om att vi inte (eller åtminstone gäller det mig) kan ta in allt det lidande som förekommer i 3:e världen. Hur mycket vi än skänker, så hör vi ständigt om ökade skaror av svältande, flyende människor, och problemen tycks inte avhjälpas med pengar. Att tänka på varje människoliv som går till spillo.... Det är så plågsamt, så den insikten stänger jag helt enkelt av, för att inte gå under som människa. Om jag så skänkte bort allt jag hade, så skulle det bara vara en droppe i havet för den lidande mänskligheten, tv-rutan skulle fortfarande fyllas av fasansfulla bilder och reportage om människor som svälter, dödas i krig eller av sjukdomar. Och då tänker jag att jag betalar utan gnäll den högsta skatten i världen och en stats möjligheter är mycket större än mina och det får räcka. Om jag hade ett överflöd av pengar så kanske jag skulle tänka annorlunda, men jag tillhör förvisso den fattigare delen av svenska folket. Dessutom kan jag inte se varför just att skänka pengar skulle vara viktigare än att t ex engagera sig ideellt i olika organisationer och bidra med sig själv som person.
mvh
tt

Jag anser att det finns en skillnad mellan att hjälpa någon direkt och att skänka pengar till bistånd och liknande. Enbart genom att betala skatt så hjälper vi andra människor indirekt. Borde det inte räcka med det?