Totalvägra?

Hmm, ja kanske det, en av mina studiekamrater (som gjort lumpen) sa att jag skulle klarat det utan problem, kanske det har mer att göra med hur man är som person än vilka erfarenheter man har?

Ja, om din kompis har sagt att du skulle ha klarat lumpen så måste det vara sant...

You tell me; jag har aldrig gjort det så hur ska jag veta? Jag kan skjuta (har provat både AK4 och den norska motsvarigheten AG3 så skyttet är jag inte orolig för), och jag tvivlar inte på att jag skulle klara att lära mig en hel del av grundutbildningen (SoldF är ju inte direkt svårare än termodynamik), det jag tror skulle kunna bli ett problem är att jag har svårt med folk som skriker åt mig....

Du kan dina EOBUSARE, alla dina termer, du kan hantera ditt vapen men kan du hantera dig själv i en stressig situation, kan du hantera gruppmedlemmar när ni alla är stressade?

Lite moment 22 där kanske?
Lumpen gör dig inte vuxen men du behöver göra lumpen för att bli vuxen.

Först kanske du ska börja med att göra lumpen.
För det andra så är en del i behov att göra lumpen, andra har redan "pli" på sig som du så fint uttrycker det.
Jag personligen fick mycket av att göra lumpen men jag vet andra som bara tyckte det var totalt meningslöst. Handlar nog i grund och botten hur du är som människa, vad du går inför osv.

Och hur många av de som gjort värnplikten vet det (såvida de inte gjort utlandstjänst)?

Alla kan vi väl våra EOBUSARE? Man tvingades ju lära sig de ramsorna så man kunde dem som rinnande vatten.

Jag skulle vilja påstå att de flesta växer och mognar av värnplikt, man kan kanske till och med gå så långt som någon tidigare sade att man blir vuxen av värnplikten. Med detta menar jag att det för de allra flesta unga män(Kvinnor?) är första gången man är hemifrån under en längre tid och blir tvungen att stå på egna ben, samt att man får lära sig att ta ansvar för sitt eget handlande och dess konsekvenser för en själv och andra, på ett sätt som de flesta gymnasieungdomar idag inte har en susning om. Lägg därtill vissa strapats- eller attitydövningar så får man ytterligare något som påskyndar mognadsprocessen hos den enskilde.

Naturligtvis, och jag menade inte att jag kunde de bättre än någon som faktiskt gjort värnplikten; det jag syftade på var hur man vet hur man reagerar i en stridssituation före man faktiskt hamnar i den.

Det skulle jag inte vilja påstå alls att de har gjort. Har du någon gång under din tid på arbetsplats/högskola levt tätt ihop med människor som du tvingas umgås med vare sig du vill eller inte? Vi pratar inte om att man umgås 8 timmar om dagen för att sen skiljas utan kanske uppåt 14 dar i sträck tillsammans på ett begränsta område utan egentlig möjlighet att komma ifrån varandra.

Har du med dina vänner från högskolan marscherat tio mil, tvingats peppa varandra för att "alla" ska med, burit varandra, släpat folk som gråtit och skrikit att de vill hem och sett tomtar i skogen?


Visst förväntas du kunna jobba med olika typer av människor i arbetslivet, lär du dig inte det blir du avskedad (antagligen). I lumpen blir du inte avskedad om du inte kan lära dig det, du tvingas helt enkelt lära dig det för något val finns inte. Du rustas bättre inför framtida högskolestudier osv.



Det är det väl ingen som vet och ingen som påstått sig veta i denna diskussion heller väl?

Tar man illa upp på något sådant så tror jag att man är för allvarlig och borde skaffa sig lite humor, Jag har aldrig påstått att de som inte gjort värnplikt inte bidrar med något till samhället. Jag tycker inte något är sämre pga att de inte gjort lumpen för många kan vara i bra fysisk kondition och ändå inte vilja.

Visst skiljer formerna sig en del, men i mitt fall rörde sig inte arbetsdagarna kring 8 timmar utan minst det dubbla (även om det inte var 24/7), och några helgledigheter var det heller inte tal om, och våra enda möjligheter att komma ifrån varandra var om en av oss fått för oss att bära 30-40 tvättmaskiner (och även en del andra vitvaror) till sjätte våningen ensam per dag (vilket inte var ett alternativ); det var ett lagarbete där vi var beroende av varandra för att få jobbet gjort (vilket är vad du ville komma fram till misstänker jag?). Gällande svårigheter har jag personligen trotsat både ryggproblem som fått mig att tappa andan och magsår (trots läkarens ordinationer), mitt livs stora kärlek har jag brutit upp med för att hon inte klarat av mina arbetstider och mjölksyran har varit en lika trogen kamrat som någon annan; är det så mycket bättre än det du beskriver?

Gällande stridssituationer var det bara ett klargörande från min sida, inget annat...