Vi som är ensamma [sammanfogad tråd /mod]

Jag vet årtalet men inte de sista och våran familj splittrades innan hon föddes så jag vet inte vilket sjukhus hon är född på. Jag har hört att min biologiska får ska vara i livet men ingen vet var,också att jag ska ha 5st halvbrodern och en halvsyster. Jag vet inte hur man gör sådant med att söka efter dom,dna eller vad de håller på med 😢🤷‍♂️

Jag är ensam! Lite självvalt , men ändå! Finns det någon därute som gillar ett potpurri av vetenskap, samhälle och nyheter?

Hur håller du dig sysselsatt under sommaren, ensamhet ger så fruktansvärt mycket ångest

Kan inte vi ensamma personer bara træffas då. Klart att nån utav oss ær farliga typer men den risken ær nog liten. Alkohol och drogfri træff dær man bara lær kænna varandra litegrann och hittar på nått. Ska førsøka samordna nått nær jag komemr hem till Sverige.

Svårt att hitta nya vänner i Sverige när man är 40+, singel, inga barn.
Dra utomlands kanske där folk är lite mer öppna och inbjudande?

Under 2019-2020 hade jag ett kortare förhållande med en kvinna som jag verkligen gillade, och var så jävla lätt att prata om allt med henne, men det tog slut och efter det har självförtroendet varit i marianergraven, tyvärr.


Har på senare tid blivit mer och mer orädd för döden, kanske låter som en klyscha men har även på senare tid känt att jag inte tar livet lika seriöst längre på ett positivt sätt, vi alla kommer dö förr eller senare. Drog mig undan självmant bekantskapen under massa år av olika orsaker, vilket jag ångrar nu, är ensam i stora perioder och varit det i många år nu.

Läste nyligen om en som vann 1 miljard på Eurojackpot, tänk vilken känsla att aldrig behöva oroa sig för ekonomin och göra vad man vill, och bo var man vill. Fan vilken känsla det hade varit, köpa ett hus i något varmt land och slippa det här skitlandet.

Fler än jag som ändrat uppfattningen om döden och att inte ta livet så jäkla seriöst i punkt och pricka?

Delar din syn fullt ut. Efter år 2020 känns det som att relationer spelat ut sin roll. Många tycks vänta på döden och jobbet är en mellanstation.

Som tur är ser jag till att hålla mig aktiv, klär mig bra och är i form, men även ute träffar man numera aldrig några intressanta människor. På pendlingen till jobbet stirrar alla ner i mobilerna och skulle de titta upp så är det inte av nyfikenhet på andra utan för att inhämta någon typ av information.

Ja, men det är ganska bekvämt ändå

Tycker det är väldigt ostimulerande. Men visst har man tänkt tanke att säga upp sig, dra ner persiennerna och beta av alla stora TV-speltitlar man missat sedan man la kontrollen på hyllan för 15 år sedan.

Lite grann så. Men just att det är ganska ostimulerande att träffa andra människor också, tycker i alla fall jag

Jag känner mig ensam men jag har folk omkring mig.

Jag har svårt att be om hjälp. Det vill jag inte göra men på något sätt måste jag släppa garden och falla bakåt och låta mig omfamnas av hjälplösheten.

Jag har aldrig fått den där känslan att någon tror på mig. Jag tror på mig själv men det är ju en annan sak. Jag är den åt andra: Jag brukar säga att jag tror på dem, håller tummarna och insisterar att de klarar av saker och att de gör bra ifrån sig. Jag ställer frågor över hur det går och känslan jag har är att det i stort sett går jättebra för dessa individer och det är jag också väldigt glad över samtidigt. Det är min önskan. Att jag alltid finns där om det behövs på något sätt.

Nu känner jag att hela världen skakar och att jag inte har någon stabilitet.

För jag vill också kunna ha det det där, med vetskapen av att jag aldrig riktigt känt att jag haft någon i den positionen som tror på mig. Lite som en mentor som också är din vän, tycker om dig och vill dig väl förutom det intellektuella utbytet och det som sker. En mentor i denna aspekt skulle jag kunna respektera och se upp till då den ger av sina lärdomar till mig utan gensvar på något tillbaka.

Allt kommer att lösa sig, det förstår jag och jag är också glad över dessa känslor trots känslotillstånd av lite ångest och oro. "Det löser sig. Det gör det alltid."

Om man är annorlunda så kan bidra till att man är ensam.
Jag har förstått att jag är annorlunda. Jag hade kompisar och jag var med och festade, men inte lika ofta som dom.
Vi har inte längre kontakt, men de är alla gifta och har barn.
Jag har aldrig ens haft ett förhållande.
Jag vet inte varför jag blev annorlunda, men jag ser ju att jag inte är som normen. De flesta har haft förhållanden.
Så det är nog nåt fel på mig.