Vi som är ensamma [sammanfogad tråd /mod]

Samma för mig under gymnasietiden, utfryst från dag ett även fast jag verkligen försökte att ta kontakt verkade det som att jag var osynlig. kommer ihåg en gång då en tjej frågade hur mycket klockan var, jag svarade och fick tillbaka repliken "frågade jag dig eller??"....

Flyttade till Finland för ett år sedan. Jag har träffat en del brudar genom nätet, knullat lite osv. Men inget man orkar med mer än ett par dagar. Men att hitta riktiga vänner är fan omöjligt, jag förstår inte hur jag kunde vara såhär ensam förr. Jag hade under mina senaste kanske 3 åren i Sverige skaffat mig ett rätt socialt liv, satt mestadels hemma på vardagar, men helger gjorde man alltid något. Visst var det ytligt till 95%, men det var ett socialt liv med människor man gillade.

Nu har jag som sagt träffat tre över nätet, legat och inget mer än så. Att hitta "polare" över nätet är omöjligt i alla fall. Jag har en gammal vän här som jag känt sen 20 år tillbaka (då jag bara var ett litet barn) men han och jag lever så olika liv. Jag har slutat med droger, och det enda han och hans sällskap gör är att röka gräs och försöka hävda sig för varandra, som om man vore 15 år igen och måste vara tuff. Töntigt, jag klarar inte av sådant faktiskt. Får bara panik av att vara med sådana människor, som har svårt att vara sig själva. Och med mitt tidigare drogberoende så är det inte direkt folk jag behöver i mitt liv.

Saknar Sverige och mina vänner där något enormt. Någon som har ett jobb och en sovplats till mig i Stockholm? Då tar jag den gärna.. Bra tack hej.

Eftersom att de flesta av er inte känner att vi andra som inte befinner oss i er sits förstår hur svårt det är för er, varför inte bara starta en ny tråd där ni kan stämma träffar med varandra då ni kan relatera till varan? Istället för att ruttna bittert framför datorn.

Förövrigt kanske ni borde byta/träffa nytt umgängeskrets eller börja enkelt med en person och verkligen försöka ta ''första steget''. Det handlar om att kliva ur er lilla bubbla och inse att ingen annan kommer att erbjuda er träffar utan själva göra det (jag vet det är inte så enkelt men lite jobbigt att skriva steg för steg här.) Jag har alltid varit social och öppen men sedan kom en jobbigare tid då jag blev helt utan vänner. Till en början kollade jag bara igenom säsonger av serier men sedan insåg jag hur tragiskt mitt liv börjat bli och bestämde mig för att ta tag i ''problemet'' (klyschigt och inte riktigt så men kortfattat ungefärligen.) Visserligen kan jag inte relatera helt och hållet till er med social fobi och liknande men det är bara att dra ett mejl till mig eller någon frivillig person som gärna ger er ''tips'' och hjälper er ur ensamheten.

Det är inte så enkelt som det låter det förstår jag själv men med lite hjälp klarar ni nog säker av att ta er ut i den riktiga världen

Blir alltid avundsjuk när jag ser populärt folk. Såna som var populära i skolan och fortfarande är det trots att det gått många år. Dom får fina flickvänner, har ofta fest, många kompisar, avslappnad stil och alla verkar gilla dom.

Jag var också ganska populär förut men växte ifrån det av någon anledning. Nu är jag nästan alltid ensam och jag vet inte varför. Har noll motivation till att gå ut och försöka fixa problemet. Har för svårt för att få fingrarna ur röven helt enkelt. Att jag har det som jag har det är helt mitt fel, det vet jag.

Har sällan orken att umgås med folk längre, samtidigt som jag vill vara i centrum och vara på roliga fester och träffa folk. Jag vet att jag vill innerst inne men jag har aldrig motivationen (eller orken, kalla det vad ni vill) för att ta tag i problemet.


Vad kan det vara för fel tror ni? Har jag hamnat i någon ond cirkel och blivit för bekväm hemma? Kan det bero på att jag fortfarande bor hos morsan? Känner mig inte alltför kaxig när jag bor med mamma och är över 20 år..

Det är några av mina teorier i alla fall, måste hitta grunden till problemet för att lösa det.

Mitt sociala liv är i det närmaste obefintligt. Har en nära vän i en annan stad som jag träffar några gånger om året, men vi har kontakt minst varje vecka över nätet. Sen en annan vän som jag inte heller träffar så ofta. Annars är det bara familjen man umgås med. Lite jobbarkompisar också, men inga jag är intresserade av att träffa på fritiden.

Mitt problem är att jag har svårt att släppa in andra i mitt liv och så gillar jag inte att festa eller hänga på krogen. Jag är tjej, och då förväntas det ju att man ska gilla att prata i timmar, men jag har aldrig varit sån. Känner mig jäkligt onormal faktiskt, mitt stora intresse här i livet är att spela pokémon. Så jag är för nördig för dom flesta människorna, men samtidigt känner jag mig helt lost bland nördarna eftersom jag inte gillar så mycket andra nördiga saker.

Ett annat problem är att jag är alldeles för bekväm i min ensamhet, skulle nog säga att jag trivs med att vara själv 95% av tiden, och när jag inte gör det så är det egentligen mer att jag känner mig uttråkad och vill ha mer spänning i mitt liv.Bara jobbar, äter och sover liksom. Men kanske har man helt enkelt vant sig, och att socialt umgänge är väldigt ångestframkallande för mig.

Har förövrigt aldrig haft en pojkvän och vet inte om jag någonsin kommer och kunna ha en relation, känner att jag har alldeles för stort behov av att få vara själv ibland och har svårt att tro att jag skulle kunna träffa en person som jag gillar så mycket att jag vill vara med den hela tiden. :/ När kompisar har skaffar pojkvänner har jag tyckt att det verkar så hemskt, när dom sitter och typ sms:ar och ringer varandra hela tiden. Känns inte som jag klarar av det helt enkelt.

Och vad är problemet då? Du trivs med situationen med att vara ensam?
Denne tråd är ju för oss som INTE trivs med att vara ensamma.

Om du kollar rubriken en gång?

Jag är läskunnig ja. Men ofta ämnet utgår endast av rubriken.

Jag har fått varningar många gånger för att man enbart svarar på rubriken.

Så, nu har jag kollat. Tycker definitivt att Ginger är helt OnTopic med sitt inlägg
med tanke på meningen
i trådstarten. Den meningen gör det enligt mig väldigt tydligt att den här tråden vänder sig till personer som känner sig ensamma - något som man inte känner på samma sätt om man trivs med sitt eget sällskap till den grad att man inte känner att man har ett behov av någon annans sällskap/närhet.

Jag har aldrig påstått att Ginger skulle vara offtopic på något vis. Däremot känns våran lilla sidodiskussion farligt nära det området. För att föra det tillbaka till ämnet:

Jag känner mig, ironiskt nog, mer ensam när det mesta funkar med relationer, arbete och så vidare. När det inte längre finns några egentliga ursäkter för att grotta ned sig i hemmet. Känner mig som en slags stäppvarg: Jag är och trivs ofta djupt försjunken i min ensamhet men samtidigt finns en ständig längtan efter det motsatta. Balansen är svår att finna.

Nu känns allt värdelöst!


Varför valdes jag att må såhär?

Säger den gamla vanliga skitklyschan "Hoppas det vänder"

Jag är för snäll för det här samhället.


Is this hell?