Vi som är ensamma [sammanfogad tråd /mod]

Latexbossen har jour inatt/idag. Kollade din historik myrapojken och du verkar vara lite väl självmordsbenägen just nu, du kanske behöver hjälp för det där, samtidigt ser jag att du har dina ljusa stunder, för någon vecka sedan mådde du bra och försökte hjälpa någon annan.

Om jag var du skulle jag försökt fixa till dåliga vanor som du kanske har fixat dig över helgen och så måste du aktivera vilket går emot vad huvudet säger när det är svennebananmörkt i Svärje.

Inte kunna relatera är ganska vanligt när man är nere i depression men du kan ju också ha massa diagnoser, det vet inte bossen.

/bossen

Tack för omtanken
Men hjälp har jag redan försökt med.

Ska testa psykedeliska droger snart och på så vis ruska om hjärnan och se om det får till någon slags förändring.
Om inget positivt händer så kanske jag testar en ny antidepp. Eller så tar jag bara livet av mig.

Det är inte bara svennebananmörkt utan även svennebananblött och kallt.

Jag har bara en diagnos som inte är så allvarlig.

Ja att folk hela tiden ska nämna träning gör mig nästan förbannad. Låter så nonchalant när vissa säger "ähh gå och träna".

Jag kan säga att jag styrketränade väldigt kontinuerligt ett bra tag. Kanske inte seriöst vad gällde kost eftersom jag ändå var väldigt smal i grunden men jag körde verkligen kontinuerligt i nästan två år och blev biffigare. Fick väldigt bra självkänsla och självförtroende första året av träning och kände mig bäst när jag gick i lite tightare kläder och fick faktiskt mycket blickar och sånt av tjejer men nu i efterhand så inser jag att det bara var löjligt. För det första så gillar inte ens majoriteten tjejer supervältränade kroppar och de som gör det kommer ändå bara vilja ha din bekräftelse och inget annat. Dessutom kommer de bara se dig som sexobjekt istället för personen som du är.

Men det var nog tack vare att jag fick sånt självförtroende och ett nytt syfte med livet som jag uppfattade livet som något roligt och spännande igen. Jag märkte hur jag alltid utvecklades och kände mig bäst.

Men vid andra året av träning så blev det liksom jävligt tråkigt i slutändan för man gjorde alltid samma saker och tappade det där intresset och syftet tillslut. Med det blev man igen bara en i mängden vad gäller självkänslan och jag insåg här att även om du har kropp, men saknar självkänsla, syftet och den glädje som man fick under första året av träning, så kommer inte din kropp ge dig några som helst fördelar.

Så även om ni får värsta intresset för träning och går in helhjärtat så kommer det här ruset av glädje och känslan av att man är bäst och känslan av att man blir bekräftad överallt bara vara något temporärt. Å andra sidan ska jag inte sticka under stolen med att jag tack vare den här självkänslan kunde få många tjejer. Saknar faktiskt lite de tiderna.

Nu kanske ni undrar om jag inte kan få tillbaka självkänslan men nej, av någon anledning tappade jag suget och målet med träningen efter runt 2 års träning och går knappast heller helhjärtat in i gymmet.

Det är klart att man ska träna för sig själv men inte för tjejer, men när det handlar om att öka självkänsla så beror det väldigt mycket på. Jag tror inte att de flesta kommer gå in helhjärtat så det kommer sluta med att ni lägger av efter tre månader max.

Jag såg ditt inlägg och att ingen svarat på det. Jag har inga tips för hur du kan förändra din situation men ville bara svara dig och säga att jag känner med dig och hoppas du kan hitta någonting som gör livet bättre.

Hej,

Inför årets värsta (?) helg, tycker jag att gårdagens DN hade en osedvanligt bra ledare gällande ensamhet

Jag började universitetet nu i höstas och har fått ett helt fantastiskt socialt liv där med många nya och även nygamla kompisar, fått ligga med tjejer för första gången på två år, festar mycket, har mycket sociala aktiviteter vid sidan om plugget osv. Men nu under jullovet så återgår allting till det normala igen, eller åtminstone till det som för det mesta varit normalt. Dvs att jag återigen kommer sitta ensam på nyårsafton, har inte pratat med nån annan än familjen och mormor sedan den 21:a december.

Jag har aldrig haft nåt riktigt kompisgäng, det har aldrig varit någon som ringt om att följa med ut på valborg midsommar, nyår eller vad fan som helst. Det är som att det första halvåret på universitetet bara är en parentes från mitt verkliga liv. Mitt liv när jag är ledig har alltid varit att sitta själv framför datorn, fara iväg själv å träna och göra saker själv. Jag blev väldigt glad när jag började på uni att mitt liv förändrades så mycket men någonstans i bakhuvudet har det alltid påmint mig om att mitt livs huvuduppgift är att vara en bitter enstöring, det sitter i blodet för mig.

För hur normalt är det att liva ett intensivt studentliv under hösten för att sedan bara falla in och bli en introvert datamänniska under hela jul och nyårsveckan?

Nyårsafton är precis som med ens egna födelsedagar: inget särskilt att uppmärksamma. Vad är det man ska fira? Att man är ett steg närmare döden och ännu ett år har passerat där man inte är där man borde vara och inte har uträttat det man skulle? Men lyssna inte på mitt negativa resonerande.

Kunde lika gärna varit jag som skrivit detta, om vi exkluderar det första stycket. Jag har inte påbörjat mina universitetsstudier men planerar att göra det till hösten. Hoppas verkligen jag kan fixa lite vänner som faktiskt tar hänsyn till mig.

Nyår är extra jobbigt, för då förväntas man faktiskt gå ut med kompisar. Vid andra högtider kommer man undan på ett annat sätt. Det är väldigt påfrestande att se alla ''stories'' på snapchat från när forna ''vänner'' är ute och festar med varandra, med vetskapen av att de inte har något intresse av en.

Ska försöka genomlida detta halvåret bara, kanske tar livet av mig innan men förmodligen inte :P
Sedan påbörja studier och förhoppningsvis hitta åtminstone någon kompis, behöver inte ens vara mer än en. Räcker med att ha någon som man kan umgås med, som bjuder med en på grejer och fester osv.

På nyår ska jag försöka att försvinna bara. Skäms för jävla mycket och mina föräldrar och deras vänner som de umgås med får se vilken loser jag är som blir kvar hemma, medan alla deras barn och mina syskon är ute och festar med vänner. Tur att jag har en bil, ska åka iväg och låtsas ha planer. Spelar faktiskt ingen roll om jag ens hittar något hotell eller vad som helst, sover hellre i bilen ute i skogen än att vara hemma på nyår.

Hur går det skogis mår du något bättre än?
Gissar att du testat ssri och liknande antidepp.
Har dessa inte funkat så tycker jag du kan prova voxra det är det enda av all skitmedicin dom tryckt i mig som fungerat o jo jag har verkligen blivit medicinerad med alla de olika sorterna av medicin.
Bara för något år sedan så åt jag elva tabletter per dag av alla olika slag,neuroleptika,benso,imovan,antihistaminer,ssri osv för att nu bara äta en enda voxra tablett till morgonen☺.
Nej jag är inte frisk men mår så otroligt mycket bättre av den medicinen och livet är på gång tillbaka👍

Nej jag mår inte bättre. Det är likadant som förut.
Intressant att vissa blir påtryckta så mycket mediciner. Faktum är att läkarna avråder mig från t.o.m. antidepp. Jag måste själv be om att få det om jag vill ha. Trots att jag är självmordsbenägen.
Det är rätt lustigt. Tydligen förstår även de att medicin inte skulle hjälpa för mig. Kanske är läkare smartare än vad gemene man tror.

Kommer du börja plugga i samma stad som du redan bor i eller ska du flytta till en annan?

Önskar både dig och alla andra här i tråden ett gott nytt år!

Nja det beror nog snarare på att jag är bipolär och någon form av extremt grav sömnstörning som gjorde att de trodde att alla dessa mediciner skulle fixa sömnen och få mig att sluta vandra runt på natten flera mil.
Fast nä blev bara sämre och än mer deprimerad och virrig i huvudet o kunde gå mitt i snöstorm kl tre till någon stad som låg några mil bort👍😂.
Det blev inte hållbart att jag gick sex timmar per dag och jobbade plus inte sov så när dom ville att jag skulle öka på med än mer mediciner så fick jag ett flipp och tvärslutade samma dag med all medicin😵.
Träffade senare en stafetläkare på psyk som då föreslog voxta då han gissade på att jag även har grov adhd plus någon form av skada som orsakar att jag inte kan sova då jag haft det problemet sedan spädbarnsåldern.
Han räddade fan mitt liv, sömnen är ju inte bättre men min rastlöshet och det tokdrogade galenskaperna jag gjorde på all annan medicin är putsväck👍.
Tycker du ska ta ett seriöst snack med psykiatrin och även få ett annat utlåtande av ytterligare en läkare.
Hoppas att det löser sig för dig och håller tummarna för att det vänder nu till bästa år.
Ta hand om dig o ett gott nytt år💖😘🎇🎉