Vi som är ensamma [sammanfogad tråd /mod]

Massa text.

Halkade in på denna här tråden nu inatt mest pga nyfikenhet, men man blir aningen sorgsen att läsa om hur ni beskriver er ensamhet

Kom att tänka på en grej och postar därför idag ...
om man känner sig ensam eller av annat skäl läser/postar i tråden kan man väl träffa varandra över en kopp kaffe, cykeltur, golf/minigolf eller börja snacka lite över ex msn osv.

Hoppas ni får någon trevlig att börja umgås med

Mvh
mrMegane

Visst är det märkligt? Ibland får jag känslan av att en vänskapsrelation är mer värd för vissa än för andra. Kompisarna bryr man ju sig om, och förhoppningsvis gör dom detsamma, men jag har kommit fram till att det är långt ifrån självklart. För mig är inte en bra vän en person som jag enbart hänger med för att kunna gå ut och dricka, eller för att fylla min lista med kompisar. För mig är en vän en person som jag bryr mig om väldigt mycket, oavsett personens fel och brister. Ungefär som en familjemedlem.

Tyvärr verkar alla människor ha olika tankar kring det här med vänskap och vad man kan förvänta sig att få ut av den. Tråkigt men sant.

ja gud ja, vem ska man välja ........................

Just nu är min inställning att tjejer är skit och de kan alla dra åt helvete. Billiga jävla horor är vad de är. Alla förutom min morsa och min flickvän, dårå.

Jag är äckligt nostalgisk också.. tror detta hör ihop med mitt patetiska sätt att framstå.. som en ensam individ. En som gnäller över förlorade vänskaper.
Jag var en gång en människa som hade så mycket. Jag hade visioner, kärlekar. Jag kunde slappna av och veta att mina vänner fanns där.. tyckte om mig för den jag var.
Sommaren -94 - åh denna ljuva sommar.. vi hängde tillsammans.. mina kompisar och jag. Vi var tätt sammanlindade och inget skulle skilja oss åt. Vi åkte på utflykter till ställen där naturen formligen trängde sig på. Vi låg i tält tillsammans. Vi fjärtade och skyllde på varandra. Så länge som batterierna tillät låg vi och lyssnade på den då nyss utgivna skivan av Soundgarden "Superunknown"... Det var kärlek. Vi suktade efter den vackra tjejen i sällskapet. Hon körde "wasaloppet" med oss gång på gång.. men vem ville hon ha? Det låg så mycket längtan, så många förväntningar i luften...
En gädda bärgades under de tidiga morgontimmarna.. vi halstrade den på en glödbädd och åt den tillsammans.. vi var oövervinneliga. Vi hade framtiden för osss..
Vi snodde sprit av morsan och farsan.. satt på garagetaket och söp upp spriten.. pratade om livet. Om hur bra allt skulle bli. Solen gick ner och vi förflyttade oss upp till taknocken istället för att nå de åtråvärda solstrålarna.
Afghan Whigs skränade genom högtalarna.. Take me to your white trash party...
Åka ut till sandtaget och skjuta luftgevär.. Green river i bilstereon... Septemberlöven färgade allt gult, rött och alla uppkommliga färger.
Luften hög och klar.
Framtiden var vår..
Men så stack vi alla åt varsitt håll..
Gäddorna plaskade fortfarande i vassen, men inte med samma frenesi. Mina vänner var borta. Öringarna lekte i bäckarna precis som förr, men vi gick aldrig tillsammans och tog dom med bäckmete tillsammans.. ostmacka och o'boy.. stigarna fanns kvar, men inte de som brukade vandra längs dem.. t.om våra gamla lövkojor från 10-årsålderna fanns kvar.. dock förmultnade och redo att möta jorden.
Nu är allt sånt där borta. sånt vi hade. Sånt som inte längre finns kvar. Kommer vi återigen få uppleva det?`jag tvekar.. jag är skeptisk.. nu ska det "tas nån öl" på det ena eller det andra stället... Det har blivit ytligt numera.. Jag får väl vänja mig med det..

Jag som är lite äldre än genomsnittet här på FB slås av att många beskrivningar av ensamhet handlar om den smärtsamma övergången från tonår/ungdom till vuxendom. Den kompisgemenskap man hade i tonåren återkommer tyvärr aldrig. Vuxna människor har i 99% av fallen vänskapsrelationer därför att de har utbyte av desamma, yrkesmässigt, sexuellt, intresserelaterat eller liknande. I tonåren och ungdomen har vänrelationerna en dimension som vuxendomen saknar. Varför vet jag inte, det bara är så, enligt min erfarenhet.

Själv har jag nästan inga vänner eftersom jag inte har något gemensamt med de som står till buds, jag är alltså en typisk vuxen som väljer bort de som söker kontakt med mig eftersom jag inte anser mig ha något utbyte av dem.

Jag har en slags relation med en kvinna och jag har en bra familj, mina syskon är bra människor. Men jag har ingen vänkrets. Vafan ska jag åka och fiska för när jag saknar intresse för fiske? För att umgås? Jävla trams. Då skriver jag hellre en rad på FB, ni som hänger här är åtminstone intressanta människor.

Själv har jag nästan inga vänner eftersom jag inte har något gemensamt med de som står till buds, jag är alltså en typisk vuxen som väljer bort de som söker kontakt med mig eftersom jag inte anser mig ha något utbyte av dem.

Jag har en slags relation med en kvinna och jag har en bra familj, mina syskon är bra människor. Men jag har ingen vänkrets. Vafan ska jag åka och fiska för när jag saknar intresse för fiske? För att umgås? Jävla trams. Jag sitter hellre för mig själv och fjantar mig på FB än att ägna mig åt konstlad gemenskap.