På vilket sätt älskar ni eran familj?

På vilket sätt älskar ni eran familj?

Vissa familjer sitter fan ihop oavsett hur gamla barnen än blir. Det finns människor som på fullaste allvar har såna sjuka behov av sin familj att hela familjen har en konstant pågående gruppchatt.
För mig låter det inte alls friskt.

Andra har inte samma intensiva behov av sin flock men kan ändå anse att blodsband aldrig ska upphöra även om man är för olika.
”Är man familj så accepterar man vad som helst från varandra”

Jag älskar självklart min familj och kan gråta mycket om jag saknar någon av de och jag känner stor sorg över att vi inte har en positiv relation samtidigt som jag har otroligt svårt att förlåta ödet att de inte är människor som passar för mig.

Jag kan t.ex inte heller sätta mig in i att mina föräldrar älskar mig. Jag förstår mig inte på deras kärlek, kan man säga. När de berättar hur mycket mina syskon älskar mig blir jag riktigt arg för jag synar lögnen.
Jag kan undra ibland varför de är så snälla och inte bara skiter i mig bland annat.

Men hur ska en familjär kärlek kännas?

Jag kan känna en mycket starkare kärlek till andra trygga personer och reflekterar ibland över varför inte kärleken till någon av mina familjemedlemmar känns lika viktig.

”Vi vill att du ska må bra och att ditt liv ska gå bra” säger de medans jag inte kan förstå varför de inte bara låter mig vara.

Hur känns kärleken till era barn? Är kärleken till era föräldrar villkorslös?
Syskonkärlek är helt främmande för mig, hur känns det?
Är ditt barn någon du bryr dig om så mycket att det värker i kroppen?
Det är helt orimligt att dem skulle älska mig så mycket att de orkar bry sig alls bakom min rygg; men enligt dem så är det så det funkar. Att kärleken och omtanken ska finnas där av ren natur.


På vilket sätt älskar ni eran familj?
Naturligt och intensivt?
Normalt och hälsosamt där det är friskt att ta avstånd om relationen känns som gift?
Intensivt smärtsamt? Eller inte alls?


Min pappa t.ex har alltid varit det bästa med hela mitt liv, min kung och min gud och människan som förstod sig på mig.
Jag hade en villkorslös kärlek till honom trodde jag men efter år av psykisk misshandel sörjer jag idag honom som en död person och jag längtar efter dagen jag aldrig mer får se honom samtidigt som jag inte kan sluta gråta över att han gjort så mot våran relation. Jag saknar honom och vill ha honom nära, samtidigt som jag skulle bli gladast på jorden om jag aldrig mer får se honom igen.

Mina syskon känner jag ingenting för, där är jag helt likgiltig, ingen saknad, ingen sorg men samma omtanke som för en främmande person.

Mina barn skulle jag kunna mörda för om någon skadade dem, även om det så vore bara för att ”make a point” men det är en helt annan typ av kärlek, den är bara trygg och känns och syns väldigt mycket. Nästan så att jag inte kan andas om de inte är nära eftersom de ger mig en intensiv lycka.

Vi sitter inte ihop men vi är nära och har starka band.

Hejsan Protectedbylaw
En tänkvärd fråga du levererar. Den har både personliga och samhälleliga aspekter.

Tar man det överordnade samhälleliga, hur familjer håller i hop i det stor hela på samhällsnivå och i genomsnitt, så är det på olika sätt i olika samhällsklasser.

Arbetarklass har tajtare familjesamhållning (t.ex alla ses till födelsedagar, man åker på semester och camping ihop, man har "gruppchatt" som du skriver, man kittar och smörjer relationen, och sopar allt under mattan som hotar gemenskapen. Medelklass är en mer individualiserad familj, gör inte det arbetarklass gör utan är mer avståndstagande, formell, lite pliktskyldigt över det hela. Man lyfter gärna det som skapar gräl och missämja, känner sig förfördelad inför varandra, mycket intresserad syskonsrättvisa till varje pris och skriver in till frågespalter i tidningen för att prata ut. Överklass håller stenhårt ihop, anor och släkt är allt. Du kan gifta in dig i familjen men du kommer alltid att vara "den nya killen", även efter 40-50 år. Och att du var den som kom in utan stamtavla. Det här då påstått och målat med lite yvig pensel.

För egen del så är jag del av medelklassfamiljen. Ointresserad av mina syskon och deras familjer, tycker de är tråkiga och ytliga. Älskar dem inte på så sätt att jag skulle gå i döden för dem, som med barnen. Hade skilda föräldrar och min far var en karaktärslös person utan livsvärderingar som imponerade, och som inte tog tillvara livsresan heller. Min mamma sjuk och upptagen av sig själv. När hon dog kände jag lättnad. Ett slags "äntligen". Älskade nog henne som ett barn gör med sin förälder, men inte för hennes villkorslösa kärlek till mig. Idag är jag lyckligt gift sedan drygt tre decennier, och här kan jag verkligen känna det förbehållslösa "jag älskar dig så att jag nästan går sönder".

Livet är tänkvärt.

En förälder älskar sitt barn villkorslöst. Men ett barn kan aldrig älska en förälder likadant, eller någon annan, förutom sina barn.

När man läser det du skriver så känns det som att du beskriver ett hjärta som har försökt lära sig ett språk som ingen i din närhet talat flytande.

För mig är kärleken till familjen inte en lag eller en plikt, utan en sorts trygg hamn. När den fungerar känns den som en tyst överenskommelse: "Jag ser dig, jag känner dig, och du behöver inte prestera eller vara någon annan än precis den du är för att jag ska vilja hålla din hand."
Det är en kärlek som inte kräver, utan som bara finns där som en värmande filt i bakgrunden av livet.

Men jag tror att det finns en annan sorts kärlek som är minst lika viktig och kanske till och med vackrare, för att den är vald: den kärlek vi skapar med människor som faktiskt förstår oss. Att hitta någon som ser sprickorna i ens själ och inte försöker laga dem med tomma ord, utan istället väljer att sitta kvar i mörkret tillsammans med en. Det är den mest romantiska och helande kärleken som finns.

Du skriver att du inte förstår hur dina föräldrar kan älska dig eller hur syskonkärlek känns. Kanske är det för att du har blivit lärd att kärlek är något man förtjänar eller något som har ett pris, snarare än något som bara ges. Men titta på hur du beskriver dina barn. Den där intensiva lyckan, den där skyddslösheten och viljan att göra allt för dem, det är beviset på att din förmåga att älska är enorm. Du bär på en ocean av kärlek i dig, även om du aldrig fått uppleva att någon har dykt ner i den för att hämta dig.

Det är en hjärtskärande sorg att sörja någon som fortfarande lever, att längta efter den version av en pappa som en gång var ens värld, samtidigt som man måste skydda sig själv från den människa han blev. Det är inte ett tecken på att du är trasig, utan ett tecken på att du har ett hjärta som minns det goda, trots smärtan.

Kanske är det så att din "riktiga" familj inte är den du delar blod med, utan den du bygger av människorna som får dig att känna att du kan andas lugnt. Att bli älskad villkorslöst känns inte som en gåta man måste lösa, det känns som att äntligen få komma hem efter en väldigt lång och kall vandring.

Jag hoppas att du får uppleva den hemkomsten. Du förtjänar en kärlek som inte känns som en lögn, utan som den mest självklara sanningen i ditt liv.

Er, vår eller eran och våran? Frågar åt saob.se.

Äter ni gärna middagar ihop?
Vi ses ungefär 1-2 per år. Jag hörs med föräldrarna någon gång i veckan, mest när man inte har någon annan att ringa och kolla läget med.


Jag uppskattar verkligen ditt svar. Tack så mycket för att jag fått ta del av dina reflektioner.
Riktigt galet att man ska känna ett "äntligen" när någon med så stor plats försvinner.
Jag har längtat länge nu till sista dagen jag hörs med min far. Vi är unga, jag i 30-års åldern och han i 50-års åldern. Våran relation har gått sönder något extremt de senaste två åren. Innan var det den bästa och finaste relationen.

Vackert att du hittat en så fin och stark kärlek i din respektive.


Hur kommer det sig, tror man? Att en förälder alltid älskar mest i den relationen.
Det är lite orimligt också.. Vad är det föräldrar älskar så mycket, varför och varför är det inte ömsesidigt?
Självklart finns det iskalla föräldrar men jag förstår att vi pratar om oss "vanliga människor"


Exakt så. Jag uppskattar det enormt att du skriver exakt så. Jag är yngsta barn av 3, har två mycket mycket äldre syskon så vi har aldrig lärt känna varandra då jag inte kan minnas att vi någonsin bott ihop.
Jag minns bara alla tårar av syskonmobbing på julafton. Och alla kränkningar. Jag har alltid varit familjens hackepelare (kan man skriva så?) dvs jag är alltid sämst, mest och alltför högljudd, tänker för mycket, tänker för lite, även när jag lyckats bra i livet har jag fått höra hur misslyckad jag är. Jag har blivit intalat i över 30 år hur värdelös, speciell, egen, ung, dramatisk och så vidare- jag är. Enligt mitt pappa är jag ett missfoster, oavsett vad jag gör vilket han gärna levererar som komplimang ihop med hur mycket han älskar mig.
Jag vet ju att det handlar om att ingen av dem känner mig. Men varför skulle jag vilja lära känna någon av de, när de är så trångsynta kring mig?

Mina barn är tyvärr också husdjur, och inte människor. Det borde jag förvisso skrivit, men de är mina biologiska barn för mig. Haha... Det är två stora personligheter och individer med gränslös kärlek och glädje och de kränker mig aldrig. Jag har också tagit mig ansvaret att se efter dessa två dygnet runt i många år, och det ska matas och kastas bajs och sovas tätt ihop och pussas, så det är inte riktigt som en RIKTIG föräldra-barn-relation.- men kärleken är fullständigt gränslös, det finns absolut ingenting jag inte skulle offra för dessa två.
Till mitt tokiga försvar så är vi alla däggdjur, och i och av naturen är det exakt så däggdjur ser efter varandra - oavsett om de pratar samma språk eller är av samma art och färg.
Men jag skulle så gärna vilja uppleva att älska en människa så, eller åtminstone liknande. Vi kanske inte behöver döda för varandra to "make a point" liksom men den intensiva tryggheten att få känna "Jag accepteras och uppskattas här" ...

Tack du, vackra, smarta och fantastiska människa <3

Du har så rätt, ingenting i livet har någonsin gjort lika ont som att sörja döden hos en levande person.. Ibland har jag blivit självmordsbenägen i desperationen över att få tillbaka den han var!!! Varför är han inte kvar? Jag ser honom ju. Jag står mittemot livets viktigaste person och plötsligt känner jag ingenting annat än en bottenlös smärta.

Återigen, tack! Det värmer mig med sättet du förstår mig på.

Jag tänkte på det imorse faktiskt med exakt dina ord innan jag läste detta - att min riktiga familj finns där ute och väntar på mig...
Tänk om jag aldrig får älska människor på det sättet?
Tänk om jag aldrig får hitta hem?

Ja... Livet är sannerligen en fascinerande resa liksom många relationer.

Jag vet inte. Kanske något evolutionärt, så att man ser till att barnen överlever. Det finns inget eller någon jag älskat ens en tiondel av hur mycket jag älskar mina barn. Mina föräldrar, syskon och barnens mamma inkluderade. Det är den största jag någonsin upplevt i livet, och jag har varit runt en del i världen och livet.

Tråkigt att höra om din relation till din familj. De låter inte speciellt hyggliga. Jag har också haft dålig kontakt över åren med familjemedlemmar.

Vad har du för husdjur? Visste du att hundar är kapabla att älska ännu mer än människor? När man älskar någon utsöndras något hormon eller nåt som jag har glömt. Men när man jämför det mellan människor och hundar som älskar sin människa så utsöndrar hunden oerhört mycket mer. Det är kanske därför de kallas "människans bästa vän". Det och att de skyddat oss och hjälpt oss jaga.

Även om jag älskar hundar, så är det inte på samma skala om jag älskar mina barn. Så det funkar inte åt andra hållet.

Hur känns den kärleken? Är det som en tonårskärlek där man längtar efter att höras, sover dåligt när man inte har koll på läget och blir du exalterad när du ser dina barn? Känns det som att det enda du vill göra är att krama om och ta hand om dem?

Jag är en hundmänniska så jag vet vad du menar, men den här kärleken är tusen gånger så mycket - förmodligen för att de älskar just mig till skillnad från en hund som oftast älskar allt och alla med samma fascination.

Kanske för att katter som beter sig såhär och förmedlar den här kärleken inte borde existera i verkligheten med alla fördomar man tidigare haft om katter som lömska och egoistiska och tråkiga.

Jag har två katthundar. Det låter sjukt jag vet. Det är katter som kom till mig när de var alltför unga, så de har präglats på mig. De har aldrig tagit ut en klo ens mot ett barn eller en hund. De går fram till varje hund de möter och börjar pussas/tvätta. De älskar människor och barn mest av allt, och de blir extremt och nästan ironiskt exalterade när grannungen går förbi min balkong.
Jag sover på nätterna med en katt på magen och den andra i famnen. Det är helt sjukt vilken kärlek dessa djur är kapabla att känna. Jag får inte heller någonsin duscha ifred eller skita ifred, vi måste tydligen alltid vara väldigt nära. Den ena katten sitter på duschväggens övre kant när jag duschar och den andra sover samtidigt i handfatet. Samma sak om jag skiter.

Dessa två individer är det mest häpnadsväckande som hänt och de är alltför goda för den här världen.

Jag har egentligen aldrig gillat katter tidigare och nästan blivit rädd när jag mött en sån person, men jag är så utomordentligt tacksam och häpen över att ha fått äran att lära känna två små katter som är allt annat än katter.
Jag kan ju uppenbarligen inte släppa ut katterna hur som helst eftersom det hade kunnat sluta i mord. Lol skämtar, men så mycket vill jag skydda dem från hela världen.

En hund gjorde utfall här på balkongen en gång mot katterna och ingen har någonsin fräst - utan då gick hankatten fram och pussade hunden på nosen. Helt ofattbart.

Det är väl så man känner kring sina riktiga barn vad jag förstår ??? En extremt stark fascination över allt dem säger och hittar på.


Jag är nästan rädd för att skaffa riktiga barn för tänk om jag älskar de lika intensivt?
Det vore nästan inte helt hälsosamt.

En första tonårskärlek är inte ens i närheten av kärleken man känner för sina barn. Även om den var den största jag känt tidigare.

Kärleken till sina barn är djupare och något helt annat. Man skulle tveklöst offra sitt liv för att rädda dem utan att blinka. Man vill dem så väl i livet. Att ha sitt barn i sin famn när de kramas med dig och gosar är det högsta jag någonsin känt i livet.

Funkar det för dig/er så ser jag inge fel med det. Vi alla har olika hur ofta man vill ses/prata.

Ja det händer ibland. Eller så kan det bli lunch eller en fika, typ 2 gånger i månaden. Vi sms:ar mest och ibland händer det att vi pratar på telefon.

It's complicated typ?

Jag är en typisk duktig flicka med medberoendeproblematik som försöker navigera det som vuxen. Mamma söp ihjäl sig, pappa har alltid varit mentalt frånvarande och jag har ägnat många år åt att ge honom skulden för det mesta jag tycker gått fel i mitt liv. Insåg väl lite att jag fick ge upp bilden av den pappa jag önskade men inte fick för att kunna acceptera den pappa jag fick och självklart älskar jag honom. Men det är vad det är. Han är mentalt inte alltid där. Han kan inte ge vissa saker, diskutera vissa saker så han finns i mitt liv på sina villkor. Min egen familj är det lite annorlunda med. Jag är en hönsmamma som gärna hade träffat mina stora barn mer än vad jag gör. Vi har en familjechat och vi hittar på saker som familj.

Jag tror att du bryr dig lite för mycket om hur andra säger att det ska vara för att det ska vara godkänt. Man får hitta sitt eget sätt och sin egen nivå. Och det är vad det är ibland.