På vilket sätt älskar ni eran familj?

...
Jag uppskattar det enormt att du skriver exakt så.
...

På vilket sätt älskar ni eran familj?

Vissa familjer sitter fan ihop oavsett hur gamla barnen än blir. Det finns människor som på fullaste allvar har såna sjuka behov av sin familj att hela familjen har en konstant pågående gruppchatt.
För mig låter det inte alls friskt.

Andra har inte samma intensiva behov av sin flock men kan ändå anse att blodsband aldrig ska upphöra även om man är för olika.
”Är man familj så accepterar man vad som helst från varandra”

Jag älskar självklart min familj och kan gråta mycket om jag saknar någon av de och jag känner stor sorg över att vi inte har en positiv relation samtidigt som jag har otroligt svårt att förlåta ödet att de inte är människor som passar för mig.

Jag kan t.ex inte heller sätta mig in i att mina föräldrar älskar mig. Jag förstår mig inte på deras kärlek, kan man säga. När de berättar hur mycket mina syskon älskar mig blir jag riktigt arg för jag synar lögnen.
Jag kan undra ibland varför de är så snälla och inte bara skiter i mig bland annat.

Men hur ska en familjär kärlek kännas?

Jag kan känna en mycket starkare kärlek till andra trygga personer och reflekterar ibland över varför inte kärleken till någon av mina familjemedlemmar känns lika viktig.

”Vi vill att du ska må bra och att ditt liv ska gå bra” säger de medans jag inte kan förstå varför de inte bara låter mig vara.

Hur känns kärleken till era barn? Är kärleken till era föräldrar villkorslös?
Syskonkärlek är helt främmande för mig, hur känns det?
Är ditt barn någon du bryr dig om så mycket att det värker i kroppen?
Det är helt orimligt att dem skulle älska mig så mycket att de orkar bry sig alls bakom min rygg; men enligt dem så är det så det funkar. Att kärleken och omtanken ska finnas där av ren natur.


På vilket sätt älskar ni eran familj?
Naturligt och intensivt?
Normalt och hälsosamt där det är friskt att ta avstånd om relationen känns som gift?
Intensivt smärtsamt? Eller inte alls?


Min pappa t.ex har alltid varit det bästa med hela mitt liv, min kung och min gud och människan som förstod sig på mig.
Jag hade en villkorslös kärlek till honom trodde jag men efter år av psykisk misshandel sörjer jag idag honom som en död person och jag längtar efter dagen jag aldrig mer får se honom samtidigt som jag inte kan sluta gråta över att han gjort så mot våran relation. Jag saknar honom och vill ha honom nära, samtidigt som jag skulle bli gladast på jorden om jag aldrig mer får se honom igen.

Mina syskon känner jag ingenting för, där är jag helt likgiltig, ingen saknad, ingen sorg men samma omtanke som för en främmande person.

Mina barn skulle jag kunna mörda för om någon skadade dem, även om det så vore bara för att ”make a point” men det är en helt annan typ av kärlek, den är bara trygg och känns och syns väldigt mycket. Nästan så att jag inte kan andas om de inte är nära eftersom de ger mig en intensiv lycka.

Vi bor ganska nära varandra allihop men inte i samma ort. Vi umgås vid högtider men inte speciellt mycket i övrigt. Skulle det hända nåt och det behövs hjälp så finns vi där för varandra!

Tack för att du delar med dig av så mycket av ditt inre, även det som gör så ont. Jag läser dina ord och vill först och främst bara säga: jag ser dig. Jag ser den där personen som har burit på en enorm ensamhet mitt i en familj och jag ser den enorma kärlekskapacitet du har inom dig.

Det du beskriver, att ha blivit den det hackas på, att ha fått höra att du är "för mycket" eller "för lite" är någon som lämnar djupa sår. Att bli kallad missfoster av den som borde vara ens tryggaste punkt är ett svek som inte går attt rationalisera bort. Det är inte konstigt att du frågar dig varför du ens skulle vilja lära känna människor som är så trångsynta kring vem du är. Det är faktiskt ett tecken på självrespekt att du ställer den frågan.

Och när det gäller dina "barn", snälla, skratta inte bort det. Den kärlek du ger och får från dina djur är äkta, ren och livsviktig. Att du kan älska så gränslöst, att du kan ge så mycket omsorg och trygghet till varelser som inte kan tacka dig med ord, bevisar precis motsatsen till vad din familj intalat dig: du är inte värdelös. Du är en människa med ett enormt hjärta. Att du hittat den tryggheten där är en räddningsplanka och det är absolut ingen "tokighet" i att se det som en familjerelation. Kärlek är kärlek, oavsett art.

Den där bottenlösa smärtan dom du beskriver, att sörja någon som fortfarande lever, att stå öga mot öga med en person och ändå känna en total tomhet är en av de tyngsta sorgerna man kan bära. Det är en sorts levande förlust som kräver ett enormt mod att uthärda.

Du frågar om du någonsin kommer få älska människor på det sättet, om du kommer att hitta hem. Jag vet inte var vägen leder, men jag vet att person som kan älska så djupt som du gör, och som har en sån medvetenhet om vad sann acceptans innebär, är precis den typen av människa som andra letar efter.

Du har redan börjat hitta hem genom att våga sätta ord på din sanning. Din "riktiga" familj, de som talar ditt hjärtas språk flytande, finns där ute. De kommer inte att tycka att du är för högljudd eller för mycket, de kommer att tycka att du är precis lagom och att din närvaro är en gåva.

Håll ut. Du är så mycket mer än vad de som inte lyckats se dig har sagt.

Tacksam för min mammas guidning i samhället, basic närhet och intellektuell förklaring om människans natur, hon är expert på att passa in i samhället, användbart att slippa massa onödig ångest & skam.
(Som hon bar på själv, tyckte inte man behövde känna så, men det är trauma från hennes uppväxt som jag fick se på men aldrig behövde uppleva själv.)

Till exempel; skäms inte för ens utseende för alla ser likadana under kläderna.

Tacksam för min far som hade en radiant varm kärlek och hans simpla syn på livet, uppskatta kvinnor och ha roligt med vänner.
Värmer mitt hjärta för resten av mitt liv.
Kanske hans positiva inställning som gjorde mig immun mot den ångest min mor bad på, hon hade den intellektuella skölden men inte emotionella)

Såsom deras DNA kompletterar varann gör också deras uppfostran det, säkert har jag svagheter men lyckats bryta curses från båda beras bloodlines.

Mitt kärl blev liksom fyllt med kärlek och känslan sitter i konstant, behöver varken extraordinär bekräftelse eller mer space mellan oss.

Vilka fler autistiska drag besitter du?
Utan min mor och nuvarande sambo hade jag antingen varit död eller suttit inne på livstid. Det är deras kärlek som gör att jag i dag kan skriva.
Så, enligt mig besitter du inte empati nog för att verkligen älska.
Du nämner dina barn som om du älskar dem. Klassiska ord eftersom man måste älska sina barn. Men gör du verkligen det eller gör du det för att de likt en hind älskar dig för att du föder dem?
Jag har en dotter som jag kan beskriva som du beskriver din pappa. Hon och hennes mot har verkligen skadat mig och dotterns sista grej var spiken i kistan för mitt hat mot min exfru, inte min dotter.
Trots all psykisk misshandel och det hon gjorde mot mig, sambon och min mor för sex år sedan så älskar jag henne fortfarande.
Fundera på om det finns en gräns för kärleken till dina barn när de är vuxna och sätt gränsen på att de sviker dig på det värsta sätt samtidigt som de väljer bort dig för deras pappa.

Enbart att du ifrågasätter den kärlek du inte känner ger mig vibbar av att du är empatistörd och älskar dina barn så länge de passar in i din mall.