2026-10-29, 19:48
  #1
Medlem
Jag har haft ett så tufft år. Redan förra sommaren var jag ganska tömd på energi efter att ha stöttat min partner genom depression, förlorat jobb och känslomässig avstängning pga felmedincering under en utlandsresa. Det var vår första sommar ihop och den blev inte som jag tänkt mig.

Han har redan från tidigt i relationen pressat mig om att sälja min lägenhet och flytta till honom. Trots att detta skulle innebära flera timmars pendling per dag för mig. Dumt nog gick jag med på det pga de starka känslorna. För att det skulle gå ihop gick jag med på att gå ner lite i i tid på jobbet. Han har aldrig varit högljudd eller våldsam, utan mer gråtit och varit känslomässig och gett mig skuldkänslor. Visat tydligt att han mår dåligt av att inte ha mig hos sig och sagt saker som att han är rädd att relationen ska rinna ut i sanden om vi inte kommer framåt. Jag har känt att det stressats på men samtidigt var jag väldigt förälskad.

Efter den turbulenta sommaren drog vi igång flyttprojektet, men flytten ställdes in i sista stund. Han fick en ny dipp just då i sitt mående och jag kände mig inte trygg att lämna mitt eget hem just då för ovisshet.

Sen följde en planerad förlovning som sköts upp pga hans barns reaktioner, och istället in inplanerad förlovningsresa utomlands som blev fiasko. Han var återigen känslomässigt avstängd under resan och "glömde" förlovningen. Jag åkte därifrån med stark ångest. Att resan blev så menade han berodde på den inställda flytten, men jag kände inte att jag kunde gå igenom med den som det såg ut. Jag hade svårt att glömma sveket men vi förlovade oss ett tag senare.

Sen dess har fina stunder varvats med ny press om flytt och sexuell press från hans sida under stunder av ångest hos mig och kort efter att jag dessutom förlorat en förälder. Sex har tagit för stor plats - när vi haft en paus (på mitt initiativ) och även direkt efter en väldigt intensiv resa med hans barn tog han upp att vi behövde få igång sexlivet mer. Jag bad till slut om att få vara ifred och sa och skrev att jag inte orkade mer. Trots det har han hört av sig gång på gång, tills jag fick sätta en gräns och blocka honom. Han kunde inte respektera att jag behövde få lugn och ro dagarna inför min pappas begravning när jag redan sagt att jag inte orkade med relationen.

Är detta någon sorts psykisk misshandel jag varit med om?
Citera
2026-10-29, 19:56
  #2
Medlem
Jag vet inte om det är psykisk misshandel mer än att det handlar om en person som uppenbarligen mår dåligt psykiskt och att du ger upp oproportionerligt av dig själv och ditt liv för att tillfredställa honom. Jag tror att du vet själv vad du behöver göra, och det är bara att göra det. Det kommer inte bli bättre med tiden, tyvärr.
Citera
2026-10-29, 20:00
  #3
Medlem
jjujjus avatar
Citat:
Ursprungligen postat av morrisessie
Jag har haft ett så tufft år. Redan förra sommaren var jag ganska tömd på energi efter att ha stöttat min partner genom depression, förlorat jobb och känslomässig avstängning pga felmedincering under en utlandsresa. Det var vår första sommar ihop och den blev inte som jag tänkt mig.

Han har redan från tidigt i relationen pressat mig om att sälja min lägenhet och flytta till honom. Trots att detta skulle innebära flera timmars pendling per dag för mig. Dumt nog gick jag med på det pga de starka känslorna. För att det skulle gå ihop gick jag med på att gå ner lite i i tid på jobbet. Han har aldrig varit högljudd eller våldsam, utan mer gråtit och varit känslomässig och gett mig skuldkänslor. Visat tydligt att han mår dåligt av att inte ha mig hos sig och sagt saker som att han är rädd att relationen ska rinna ut i sanden om vi inte kommer framåt. Jag har känt att det stressats på men samtidigt var jag väldigt förälskad.

Efter den turbulenta sommaren drog vi igång flyttprojektet, men flytten ställdes in i sista stund. Han fick en ny dipp just då i sitt mående och jag kände mig inte trygg att lämna mitt eget hem just då för ovisshet.

Sen följde en planerad förlovning som sköts upp pga hans barns reaktioner, och istället in inplanerad förlovningsresa utomlands som blev fiasko. Han var återigen känslomässigt avstängd under resan och "glömde" förlovningen. Jag åkte därifrån med stark ångest. Att resan blev så menade han berodde på den inställda flytten, men jag kände inte att jag kunde gå igenom med den som det såg ut. Jag hade svårt att glömma sveket men vi förlovade oss ett tag senare.

Sen dess har fina stunder varvats med ny press om flytt och sexuell press från hans sida under stunder av ångest hos mig och kort efter att jag dessutom förlorat en förälder. Sex har tagit för stor plats - när vi haft en paus (på mitt initiativ) och även direkt efter en väldigt intensiv resa med hans barn tog han upp att vi behövde få igång sexlivet mer. Jag bad till slut om att få vara ifred och sa och skrev att jag inte orkade mer. Trots det har han hört av sig gång på gång, tills jag fick sätta en gräns och blocka honom. Han kunde inte respektera att jag behövde få lugn och ro dagarna inför min pappas begravning när jag redan sagt att jag inte orkade med relationen.

Är detta någon sorts psykisk misshandel jag varit med om?
Ja det låter som en jävligt jobbig och needy person som är jobbigt kåt. Vem blir kåt på en så krävande människa? Nej fy, han bestämmer för mycket. Hade definitivt gjort slut om jag var du. Men du känner ju honom bäst.
Citera
2026-10-29, 20:06
  #4
Medlem
ModerKatts avatar
Du skulle stått på dig och inte gått med på att sälja lägenheten med flytta in till honom så fort.

Om ni är fast beslutna om att få det att fungera båda två skulle jag föreslå att ni skriver ner vad ni båda vill få ut av relationen långsiktigt och vad ni upplever är oacceptabelt idag.
Tänk + och -. Vad är bra, och vad kan bli bättre.
Dock hade jag sett det som en stor varning ifall din kropp strejkar och inte vill vara nära honom alls.
Sexliv och relationer och ingen spikrak resa. Även fast man är oense eller behöver lite space låter det väldigt extremt att blocka honom och i princip fly.
Har du kommunicerat och han är införstådd med att du behöver space? Vad det innebär för dig?
Citera
2026-10-29, 20:31
  #5
Medlem
J.Doessons avatar
Inte riktigt psykisk misshandel (för mig). Men däremot så tycker jag att det är en energitjuv deluxe.
Citera
2026-10-30, 00:54
  #6
Medlem
FinStinas avatar
Citat:
Ursprungligen postat av morrisessie
Jag har haft ett så tufft år. Redan förra sommaren var jag ganska tömd på energi efter att ha stöttat min partner genom depression, förlorat jobb och känslomässig avstängning pga felmedincering under en utlandsresa. Det var vår första sommar ihop och den blev inte som jag tänkt mig.

Han har redan från tidigt i relationen pressat mig om att sälja min lägenhet och flytta till honom. Trots att detta skulle innebära flera timmars pendling per dag för mig. Dumt nog gick jag med på det pga de starka känslorna. För att det skulle gå ihop gick jag med på att gå ner lite i i tid på jobbet. Han har aldrig varit högljudd eller våldsam, utan mer gråtit och varit känslomässig och gett mig skuldkänslor. Visat tydligt att han mår dåligt av att inte ha mig hos sig och sagt saker som att han är rädd att relationen ska rinna ut i sanden om vi inte kommer framåt. Jag har känt att det stressats på men samtidigt var jag väldigt förälskad.

Efter den turbulenta sommaren drog vi igång flyttprojektet, men flytten ställdes in i sista stund. Han fick en ny dipp just då i sitt mående och jag kände mig inte trygg att lämna mitt eget hem just då för ovisshet.

Sen följde en planerad förlovning som sköts upp pga hans barns reaktioner, och istället in inplanerad förlovningsresa utomlands som blev fiasko. Han var återigen känslomässigt avstängd under resan och "glömde" förlovningen. Jag åkte därifrån med stark ångest. Att resan blev så menade han berodde på den inställda flytten, men jag kände inte att jag kunde gå igenom med den som det såg ut. Jag hade svårt att glömma sveket men vi förlovade oss ett tag senare.

Sen dess har fina stunder varvats med ny press om flytt och sexuell press från hans sida under stunder av ångest hos mig och kort efter att jag dessutom förlorat en förälder. Sex har tagit för stor plats - när vi haft en paus (på mitt initiativ) och även direkt efter en väldigt intensiv resa med hans barn tog han upp att vi behövde få igång sexlivet mer. Jag bad till slut om att få vara ifred och sa och skrev att jag inte orkade mer. Trots det har han hört av sig gång på gång, tills jag fick sätta en gräns och blocka honom. Han kunde inte respektera att jag behövde få lugn och ro dagarna inför min pappas begravning när jag redan sagt att jag inte orkade med relationen.

Är detta någon sorts psykisk misshandel jag varit med om?


Får han någonsin ångest över hur han får dig att må? Följer han upp efter perioder med "känslomässigt avstängd" och frågar hur det var för dig att han var sån?
Citera
2026-10-30, 03:30
  #7
Medlem
Timoteuss avatar
Hej ts,
Som redan sagts: svårt att bedöma om det är misshandel för oss utomstående. Det låter ju rätt mycket som att du blivit mosad på allehanda vis. Att blocka låter rätt.

Det verkar så oproportionerligt: du skall flytta, förlora inkomst och tid, finnas tillhands osv. Du blev omedelbart en servicestation. Han däremot behöver dra tillbaka/skjuta upp förlovningen pga barnens åsikter. (Hur gamla är dessa och hur länge sedan skildes han från mamman?)

En förlovning är i dagens läge ett åtagande nästan helt utan innehåll.
Nu låter det som att det inte var en stor olycka att ni inte blev förlovade genast, men principen kvarstår: han vill att du snabbt beslutar om stora åtaganden men kan själv knappt besluta sig ens för de symboliska.

Han han heller inte avstå från sex när din pappa gått bort: ett klart fall av bristande empati!

Men lika allvarligt är att du hela tiden blir ansvarig för hans känslor och ger dig skuld. Det låter som att han har bråttom att säkra dig bakom lägenhetsdörren.
Han borde söka hjälp hos professionella och sträva efter att vara sitt bästa jag med dig. Att kasta alla sina problem på en helt ny partner och bli uppbragt över att denna inte springer fortare för att hjälpa till, känns väldigt omoget. Hade ni varit 17 år hade det varit mer åldersadekvat att kasta allt i famnen på en partner. Men detta är en vuxen man med barn (i pluralis?).

Tag din ångest på allvar och håll dig borta från honom. Ibland är relationer sådana att stark förälskelse inte är ett argument för relationen.
Citera
2026-10-30, 04:20
  #8
Medlem
Custom_mades avatar
Nej det är det inte. Låter som helt normal fram och tillbaka som rinner ut i sanden för att ni båda är fuckheads och har massa problem som ni inte tar tag i innan ni ska ut och leta nån att lasta skiten på.

Kan beskriva psykisk misshandel jag utsattes för av mitt ex.

Hon kunde ta upp saker med mig och då pratade vi om det. Tog jag upp något så "pressade" jag henne. (Låter lite likt hur du uttrycker dig). Och allt var alltid en tävling. Lite "ahmen durååå" på varje litet förbättringspotential i förhållandet.

Övertalade henne att vi skulle gå till en parpsykolog. Vi gick en gång sen sa hon "det fungerar inte" sen gick vi aldrig igen och pratade inte om det. Hon visste bättre att det inte fungerade.

Fick inte möblera/inreda vårt gemensamma boende alls. Det började med att hon hade massa ideer för hennes dröm var att "inreda sitt egna boende", hon har bra smak så jag lämnade det åt henne på hennes bevåg, var såklart involverad i allt, men hon fick styra. Sen fick jag skit för att jag "inte varit involverad".
Jag kontrar med att hon bara säger nej till allt jag väljer/alla mina förslag. Då ska hon bevisa att så inte är fallet.
Vi åker till växtvaeuhuset där jag ska välja "exakt vad jag vill" utan att hon protesterar. Väljer tre växter jag gillar, dom var fula så det blev inget med dom.

Om jag mådde dåligt och bad henne om en kram eller något fint ord så hon nej och att det måste komma naturligt och "vara på riktigt".

Bjöd med henne på min födelsedagsfest med alla mina kompisar på en koncert. Då hade vi redan firat bara vi tidigare också. Det första hon gör är att springa ut ur lokalen, fick veta det av mina kompisar, jag springer efter, "hon känner sig utanför", trots att hon är.medbjuden med mig och grabbarna(vilket varken jag eller grabbarna generellt gör, men jag är snäll på det sättet).

Jag blev mobbad på min skola och hon hade det tufft pga. (Välj anledning), så hon ville att jag skulle stötta henne, men hon ville inte stötta mig. Gjorde jag nåt efter skolan så "undvek" jag henne och fanns inte där för henne. Sanningen var att jag var tvungen att stoppa undan allt i mig för annars stöttade jag inte henne osv.

Varje gång vi åkte till hennes familj bråkade dom massa, skrik gråt osv. Då skuldbelägde hon mig när jag drog mig undan lite. Det hette att jag inte gav hennes familj någon chans trots att dom alla älskade mig och vi redan klickat och umgicks varje sommar.

Hon påstod att hon inte kunde sova när jag inte var hemma. Så jag var med henne nästan varje gång hon skulle sova. Enda problemet var att hon jobbade natt och jag pluggade/jobbade på dagen.

Hon hade problem med lusten(och massa annat) pga. antidepp. Hon la det hela på mig. Om jag bara tjänade mer pengar, vi köpte den där gemensamma bilen eller åkte på fler resor hade det blivit bättre. Trots att hon också säger att det är rent medicinskt. Snarare skuldbelägde hon mig för att jag var kåt alls.
Vid ett tillfälle sprang hon efter mig naken och helt vild och skrek "knulla mig då!!!" I ilska över att jag velat haft intimitet. (Detta var väldigt vanligt).

Hon köpte massa sexleksaker som vi skulle använda vilket vi gjorde och det var nice tyckte jag! Fick skit sedan för att jag inte var tillräckligt öppen och drivande inom det sexuella. Att jag inte tog initiativ tillräckligt ofta till att använda leksakerna. Hon ville inte testa sakerna jag ville testa.

Hon var otrogen med en snubbe på sitt jobb och berättade det för mig och förväntade sig att jag skulle stanna med henne, men här satte jag gränsen. Så jag kastade ut henne.

Hon bodde kvar i ett halvår och myglade med att hämta sina prylar i ett år osv.

Ofta när hon kände sig "pressad" av att jag ville bli behandlad bättre slutade det i att hon försökte hetsa mig till att slå henne vilket jag aldrig gjorde.

Hon vägrade stänga av mobilen och hennes familj ringde dygnet runt och bad om pengar eller ville bara snacka skit. På jobbet kunde hon stänga av den, men inte hemma med mig.

Varje gång vi var ut och träffa folk så sa hon alltid i viskningar eller efteråt att dom inte gillade henne osv.

Hon valde alltid sin familjs galna skit framför mig. Dom var alltid viktigare. Men hon ogillade min mamma för att vi har en bra relation vilket gjorde henne extremt avundsjuk. Hon kunde uttrycka sig så att "det är äckligt, barnsligt".

En annan födelsedag var hennes present en romantisk kväll på hotell på Stureplan, live-musik, mat. (Det var en present till henne själv egentligen).
Satt på hotellrummet ensam i två timmar och väntade på att hon skulle fixa sig. Ensam och drack champagne som det föll tårar i.
När vi skulle upp på rummet efter vi varit ut la hon sig i sängen och vände sig bort från mig och jag grät bredvid henne utan att hon brydde sig.

Jag kan fortsätta i all evighet. Och märk väl att många av dessa hände om och om igen.

Det du beskriver är inte psykisk misshandel. Det är du som vill få det dit eftersom det gick åt pipsvängen med den där mannen.

Nej, psykisk misshandel får dig att ifrågasätta om du vill leva och gränser suddas ut.
Idag skulle jag inte acceptera ens ett enda av det där.
Har lärt mig.
Säger hon minsta lilla skit som inte är "vad fin/bra du är, jag älskar dig" så åker hon. Vill hon inte ha sex? Vad gör hon i ett förhållande? Vill hon ha mer pengar/prylar, tjäna ihop dom som alla andra gör. Det är nya tider. Feminism och whatever. Tjäna egna pengar! Ni som är.så bra och duktiga, men behandlar män som SKRÄP. URK på dagens kvinnor.
__________________
Senast redigerad av Custom_made 2026-10-30 kl. 04:30.
Citera
2026-10-30, 04:45
  #9
Medlem
Onanikrems avatar
Citat:
Ursprungligen postat av J.Doesson
Inte riktigt psykisk misshandel (för mig). Men däremot så tycker jag att det är en energitjuv deluxe.
Klängig energitjuv tom! Fy tusan!
Citera
2026-10-30, 05:03
  #10
Medlem
Psykisk misshandel? nja

Känslomässig och klängig narcissist? ja verkligen.

Vem fan ger inte sin partner space efter man förlorat en förälder? och att han ständigt bryter ihop som en liten pussy och inte verkar bry sig om du måste pendla flera timmar per dag är ju helt galet. Hade han själv gjort det han försöker få dig att göra? antagligen inte va?

Du tänker inte klart pga dina känslor för honom, men han är en vekling och inte någon man vill bygga något långsiktigt med. Om han bryter ihop var och varannan dag för små skitsaker, vad tror du då händer när en riktig kris slår till? Din man ska vara din klippa som du alltid kan vända dig till med vad som helst, inte en klängig mans bebis

Du har satsat på fel häst!!! dumpa skiten!!
Citera
2026-10-30, 05:16
  #11
Medlem
J.Doessons avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Onanikrem
Klängig energitjuv tom! Fy tusan!
Ja verkligen! Hoppas TS säger hej då till den där för det kommer inte bli nå bättre med tiden.
Citera
2026-10-30, 05:32
  #12
Medlem
J.Doessons avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Custom_made
Nej det är det inte. Låter som helt normal fram och tillbaka som rinner ut i sanden för att ni båda är fuckheads och har massa problem som ni inte tar tag i innan ni ska ut och leta nån att lasta skiten på.

Kan beskriva psykisk misshandel jag utsattes för av mitt ex.

Hon kunde ta upp saker med mig och då pratade vi om det. Tog jag upp något så "pressade" jag henne. (Låter lite likt hur du uttrycker dig). Och allt var alltid en tävling. Lite "ahmen durååå" på varje litet förbättringspotential i förhållandet.

Övertalade henne att vi skulle gå till en parpsykolog. Vi gick en gång sen sa hon "det fungerar inte" sen gick vi aldrig igen och pratade inte om det. Hon visste bättre att det inte fungerade.

Fick inte möblera/inreda vårt gemensamma boende alls. Det började med att hon hade massa ideer för hennes dröm var att "inreda sitt egna boende", hon har bra smak så jag lämnade det åt henne på hennes bevåg, var såklart involverad i allt, men hon fick styra. Sen fick jag skit för att jag "inte varit involverad".
Jag kontrar med att hon bara säger nej till allt jag väljer/alla mina förslag. Då ska hon bevisa att så inte är fallet.
Vi åker till växtvaeuhuset där jag ska välja "exakt vad jag vill" utan att hon protesterar. Väljer tre växter jag gillar, dom var fula så det blev inget med dom.

Om jag mådde dåligt och bad henne om en kram eller något fint ord så hon nej och att det måste komma naturligt och "vara på riktigt".

Bjöd med henne på min födelsedagsfest med alla mina kompisar på en koncert. Då hade vi redan firat bara vi tidigare också. Det första hon gör är att springa ut ur lokalen, fick veta det av mina kompisar, jag springer efter, "hon känner sig utanför", trots att hon är.medbjuden med mig och grabbarna(vilket varken jag eller grabbarna generellt gör, men jag är snäll på det sättet).

Jag blev mobbad på min skola och hon hade det tufft pga. (Välj anledning), så hon ville att jag skulle stötta henne, men hon ville inte stötta mig. Gjorde jag nåt efter skolan så "undvek" jag henne och fanns inte där för henne. Sanningen var att jag var tvungen att stoppa undan allt i mig för annars stöttade jag inte henne osv.

Varje gång vi åkte till hennes familj bråkade dom massa, skrik gråt osv. Då skuldbelägde hon mig när jag drog mig undan lite. Det hette att jag inte gav hennes familj någon chans trots att dom alla älskade mig och vi redan klickat och umgicks varje sommar.

Hon påstod att hon inte kunde sova när jag inte var hemma. Så jag var med henne nästan varje gång hon skulle sova. Enda problemet var att hon jobbade natt och jag pluggade/jobbade på dagen.

Hon hade problem med lusten(och massa annat) pga. antidepp. Hon la det hela på mig. Om jag bara tjänade mer pengar, vi köpte den där gemensamma bilen eller åkte på fler resor hade det blivit bättre. Trots att hon också säger att det är rent medicinskt. Snarare skuldbelägde hon mig för att jag var kåt alls.
Vid ett tillfälle sprang hon efter mig naken och helt vild och skrek "knulla mig då!!!" I ilska över att jag velat haft intimitet. (Detta var väldigt vanligt).

Hon köpte massa sexleksaker som vi skulle använda vilket vi gjorde och det var nice tyckte jag! Fick skit sedan för att jag inte var tillräckligt öppen och drivande inom det sexuella. Att jag inte tog initiativ tillräckligt ofta till att använda leksakerna. Hon ville inte testa sakerna jag ville testa.

Hon var otrogen med en snubbe på sitt jobb och berättade det för mig och förväntade sig att jag skulle stanna med henne, men här satte jag gränsen. Så jag kastade ut henne.

Hon bodde kvar i ett halvår och myglade med att hämta sina prylar i ett år osv.

Ofta när hon kände sig "pressad" av att jag ville bli behandlad bättre slutade det i att hon försökte hetsa mig till att slå henne vilket jag aldrig gjorde.

Hon vägrade stänga av mobilen och hennes familj ringde dygnet runt och bad om pengar eller ville bara snacka skit. På jobbet kunde hon stänga av den, men inte hemma med mig.

Varje gång vi var ut och träffa folk så sa hon alltid i viskningar eller efteråt att dom inte gillade henne osv.

Hon valde alltid sin familjs galna skit framför mig. Dom var alltid viktigare. Men hon ogillade min mamma för att vi har en bra relation vilket gjorde henne extremt avundsjuk. Hon kunde uttrycka sig så att "det är äckligt, barnsligt".

En annan födelsedag var hennes present en romantisk kväll på hotell på Stureplan, live-musik, mat. (Det var en present till henne själv egentligen).
Satt på hotellrummet ensam i två timmar och väntade på att hon skulle fixa sig. Ensam och drack champagne som det föll tårar i.
När vi skulle upp på rummet efter vi varit ut la hon sig i sängen och vände sig bort från mig och jag grät bredvid henne utan att hon brydde sig.

Jag kan fortsätta i all evighet. Och märk väl att många av dessa hände om och om igen.

Det du beskriver är inte psykisk misshandel. Det är du som vill få det dit eftersom det gick åt pipsvängen med den där mannen.

Nej, psykisk misshandel får dig att ifrågasätta om du vill leva och gränser suddas ut.
Idag skulle jag inte acceptera ens ett enda av det där.
Har lärt mig.
Säger hon minsta lilla skit som inte är "vad fin/bra du är, jag älskar dig" så åker hon. Vill hon inte ha sex? Vad gör hon i ett förhållande? Vill hon ha mer pengar/prylar, tjäna ihop dom som alla andra gör. Det är nya tider. Feminism och whatever. Tjäna egna pengar! Ni som är.så bra och duktiga, men behandlar män som SKRÄP. URK på dagens kvinnor.
Beklagar att du träffade på ett sånt kräk och fick den upplevelsen. Nu är ju inte alla kvinnor så där som du hade oturen att få uppleva. Ej heller män så som TS träffade på.
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in