Jag har haft ett så tufft år. Redan förra sommaren var jag ganska tömd på energi efter att ha stöttat min partner genom depression, förlorat jobb och känslomässig avstängning pga felmedincering under en utlandsresa. Det var vår första sommar ihop och den blev inte som jag tänkt mig.
Han har redan från tidigt i relationen pressat mig om att sälja min lägenhet och flytta till honom. Trots att detta skulle innebära flera timmars pendling per dag för mig. Dumt nog gick jag med på det pga de starka känslorna. För att det skulle gå ihop gick jag med på att gå ner lite i i tid på jobbet. Han har aldrig varit högljudd eller våldsam, utan mer gråtit och varit känslomässig och gett mig skuldkänslor. Visat tydligt att han mår dåligt av att inte ha mig hos sig och sagt saker som att han är rädd att relationen ska rinna ut i sanden om vi inte kommer framåt. Jag har känt att det stressats på men samtidigt var jag väldigt förälskad.
Efter den turbulenta sommaren drog vi igång flyttprojektet, men flytten ställdes in i sista stund. Han fick en ny dipp just då i sitt mående och jag kände mig inte trygg att lämna mitt eget hem just då för ovisshet.
Sen följde en planerad förlovning som sköts upp pga hans barns reaktioner, och istället in inplanerad förlovningsresa utomlands som blev fiasko. Han var återigen känslomässigt avstängd under resan och "glömde" förlovningen. Jag åkte därifrån med stark ångest. Att resan blev så menade han berodde på den inställda flytten, men jag kände inte att jag kunde gå igenom med den som det såg ut. Jag hade svårt att glömma sveket men vi förlovade oss ett tag senare.
Sen dess har fina stunder varvats med ny press om flytt och sexuell press från hans sida under stunder av ångest hos mig och kort efter att jag dessutom förlorat en förälder. Sex har tagit för stor plats - när vi haft en paus (på mitt initiativ) och även direkt efter en väldigt intensiv resa med hans barn tog han upp att vi behövde få igång sexlivet mer. Jag bad till slut om att få vara ifred och sa och skrev att jag inte orkade mer. Trots det har han hört av sig gång på gång, tills jag fick sätta en gräns och blocka honom. Han kunde inte respektera att jag behövde få lugn och ro dagarna inför min pappas begravning när jag redan sagt att jag inte orkade med relationen.
Är detta någon sorts psykisk misshandel jag varit med om?
Han har redan från tidigt i relationen pressat mig om att sälja min lägenhet och flytta till honom. Trots att detta skulle innebära flera timmars pendling per dag för mig. Dumt nog gick jag med på det pga de starka känslorna. För att det skulle gå ihop gick jag med på att gå ner lite i i tid på jobbet. Han har aldrig varit högljudd eller våldsam, utan mer gråtit och varit känslomässig och gett mig skuldkänslor. Visat tydligt att han mår dåligt av att inte ha mig hos sig och sagt saker som att han är rädd att relationen ska rinna ut i sanden om vi inte kommer framåt. Jag har känt att det stressats på men samtidigt var jag väldigt förälskad.
Efter den turbulenta sommaren drog vi igång flyttprojektet, men flytten ställdes in i sista stund. Han fick en ny dipp just då i sitt mående och jag kände mig inte trygg att lämna mitt eget hem just då för ovisshet.
Sen följde en planerad förlovning som sköts upp pga hans barns reaktioner, och istället in inplanerad förlovningsresa utomlands som blev fiasko. Han var återigen känslomässigt avstängd under resan och "glömde" förlovningen. Jag åkte därifrån med stark ångest. Att resan blev så menade han berodde på den inställda flytten, men jag kände inte att jag kunde gå igenom med den som det såg ut. Jag hade svårt att glömma sveket men vi förlovade oss ett tag senare.
Sen dess har fina stunder varvats med ny press om flytt och sexuell press från hans sida under stunder av ångest hos mig och kort efter att jag dessutom förlorat en förälder. Sex har tagit för stor plats - när vi haft en paus (på mitt initiativ) och även direkt efter en väldigt intensiv resa med hans barn tog han upp att vi behövde få igång sexlivet mer. Jag bad till slut om att få vara ifred och sa och skrev att jag inte orkade mer. Trots det har han hört av sig gång på gång, tills jag fick sätta en gräns och blocka honom. Han kunde inte respektera att jag behövde få lugn och ro dagarna inför min pappas begravning när jag redan sagt att jag inte orkade med relationen.
Är detta någon sorts psykisk misshandel jag varit med om?